Inga Magnusson

Bill hugger ris till påskprydnad 

Men snart kommer solen och det blir varmare!

 

Vi får värma oss med vårliga bilder från barnbarnen i Umeå, Elias och Isak!

 

Det känns lite som att det är nu påsken börjar, skärtorsdagens kväll. Jag önskar alla en riktigt Glad Påsk!

På fatet ovan så finns en trädfossil från USA och en korall från Okinawa. Tja och en ortoceratit förstås och en påskblomma

Igår kom dom! Roland hämtade i Karlstad vid tåget. Bill har sin egen väska att dra. Första momentet efter ankomst blev som alltid att åka ut till Bergvik för shopping och äting.  Sen blev det installation på Liane, våfflor och lek här på Lihaget. Så roligt att ha dem här för påskfirande tillsammans. Granntjejerna Julia och Clara kom också.  

 

Det kom deklarationspapper från Skatteverket. Så är det varje år. Och jag drabbas av lätt panik varje gång, min hjärna får totalsläpp när det kommer  papper som ska fyllas i. Med fladddrande blick och bultande hjärta så läste jag lite osorterat här och där för att begripa hur jag skulle göra. Det fanns ett antal alternativ, man kunde till och med skicka in pappersvägen så där gammaldags i ett kuvert och skriva under med vanlig penna.

 

Men jag testade till slut att ringa angivet telefonnummer, på uppmaning gjorde jag följande: knappade in mitt personnummer, knappade in det på blanketten angivna id-numret och sedan den likaledes angivna  godkännandekoden. Därmed hade jag lämnat in min självdeklaration och det på mindre än två minuter. Erkänner att jag aldrig kollade siffrorna. Jag litar på att "storebror" håller stenkoll på mig och har gjort allt rätt. Siffrorna verkade i alla fall rimliga. Så himla skönt att det är så lättvindigt numera att deklarera. Allt var inte bättre förr. 

Minusgrader hela dagen så det funkade bra med skidor. Det blev länge idag för det gick både att åka spåren och dessutom rakt ut över snötäcket på Smörhôlera, hur som helst. Snön bär. Verkligen ett magiskt ljus mitt på dagen. Detta är det bästa med att vara pensionär, jag kommer ut i ljuset och solen mitt på dagen. Kom på idag att det kanske beror på att jag jobbade i en källare säkert 10 år. Fast det var inget problem egentligen, bästa undervisningslokalen, tyst och lugnt. 

 

Idag var de huvudpersoner i ett stort reportage i vår tidning NWT. Vilken överraskning!  De bor på husbåt i Pampas marina i Stockholm / Solna  i stort sett bredvid Karlberg, nära sonfamiljen. Vi har följt varandra i flera år, sedan de bytte sin lägenhet mot husbåt med allt vad det innebär. Vänner på blogg och facebook är ibland ovanliga  och det här paret är bland mina mest spännande. Förutom att de faktiskt bor på en husbåt så tillbringar de mycket tid i sin husbil, som också heter Freedom, och reser runt i Europa.

Det var ännu kallare tidigt i morse idag tisdag. Fast det är klart väder och ska bli strålande sol under dagen.

 

 

Nu har vi haft lyxen med sol och vackert väder en tid. Jag gillar de här "vackert - väder- molnen" och försöker komma ihåg vad de kallas. Är det sacculus eller cumulus? Det ena är alltså såna här ullduttar över hela himlen det andra är grå regnmoln men jag kommer inte ihåg vilket. 

 

Plusgrader har det varit några dagar och det tar på snön. Skidsäsongen ser ut att vara def slut. Jag pysslar av och till med mitt stora tvätt- och städprojekt som alltid den här tiden på året. Tror det är 27 bäddar som ska dammsugas och tvättas skyddsöverdrag, skyddsmadrasser, överkast på. Tja och så en hel del annat som ska kollas, bytas ut, städas och ställas i ordning.

Här står Roland o Mattias framför en affisch över staden Seattle. Seattle ligger ju längst upp i nordvästra hörnet i USA, nära gränsen till Kanada. Med på resan dit var också son Markus. Mattias jobbar på Microsofts dataspelstillverkning 343 Industries med spelet Halo. Bilden under från jobbet.

 

 

 

För två år sedan rätt precis så var Hambo valp och alldeles otroligt söt! Hamiltonstövare är bland det sötaste som finns i valpväg och han var så fin.  Han är fortfarande väldigt fin men inte så lätt att få plats med i knät! ;- ))  Jag hoppas ju lite på att vi ska kunna ha en valp framöver igen, blir lite valpabstinens med tiden. 

 

 

Dom har legat där nu i flera veckor skidorna, när jag inte har kavat omkring på dem förstås.  Jag använder ju inte bilen så mycket så detta var ett bättre alternativ än att krångla dem i och ur bilen varje dag. För det är fortfarande en tur så varje dag. Igår blev det ett varv. Det är ungefär tre kilometer. Om man lägger till drygt ett par kilometer gåing med Seffrin också så blir det mer än en halvmils motion  varje dag i princip. Och så en kvart Röris 5. Det känns i kroppen att det är nyttigt, jag blir nog 100 år! ;- ))  Skämt åsido så blir jag nog inte det och jag vet inte om det är eftersträvansvärt. Gissar att livslängden har med genetik att göra. I så fall blir det för min del nåt mellan 67 (pappa) och 92 (mamma).

 

Bilen, lilla Toyota Yaris Hybrid, blir som sagt mycket stående nu när jag inte jobbar alls. Det är ju min döbil, den jag ska ha tills färdtjänst tar vid. Det är planen. Den växlar alltså drift  mellan el och bensin.  När jag kör så där 70 km/ tim och saktare så går den på el, annars på bensin. Det mesta jag kör är alltså fem kilometer till Ica Sillerud och då går den mest  på el, rätt billigt alltså. Men jag har inte köpt den för att spara bensinpengar utan mer av ideologiska skäl. Sen har jag förstått att tillverkningen av de här stora batterierna är inte miljövänliga så det är bara att konstatera att hur man än vänder sig så är ändan bak. Jag har i alla fall försökt vara god och  miljövänlig.

 

 

 

Roland ville få till en stor öppning till ladugården för att kunna utnyttja den på något sätt. Den har ju stått oanvänd några år. Den byggdes av Svensson, byggmästare i Åsebyn. Han hade 30.000 i ersättning för Liane och Prästgårdens ladugårdar men då räkandes inte något materiel med. Melvin Lewin sågade allt virke. Han hade en lastbil med en sågbänk o stor klinga. Thyko o Nils och Oskar Boberg körde allt virke från Liskifta, från Liskogen och så sågades det til  bygget. De sneda stödbenen är hela stammar bortåt 10 meter långa körde de en och en på kälken ner till Liane. När de hade de här stockarna på släden så blev det vågmat ibland. Det innebar att kälken var ibland uppe luften. Det gällde då att styra rätt så att hästen hamnade rätt i skaklarna igen. Rolands pappa Thyko och farbror Nils bar tegelpannor till ladugården upp på taket. Den är 58 meter lång och 10, 35 m bred. De  gjorde det på två och en halv dag och tjänade 25 kr varje dag eller för alltihop. Vet inte riktigt. 

 

Som kuriosa berättas att spänn gick ur klingan för Melvin. Då tog han loss klingan, hängde den i ett rep över axeln och gick till ålderdomshemmet i Guttarbol. Där fanns en gammal nedlagd smedja, men det fanns ett stort städ kvar. Melvin knackade ut spänn i klingan, en konst var det.  Kanske med en kulhammare, började i centrum på klingan och arbetade sig ut. 

 

Han som gjorde murarjobbet på ladugården han gjorde det på sommaren. Han bodde i ett tält nere vid sjön, vid bryggan. Han var en charmör och hade damsällskap i tältet. Då gick Rolands pappa Thyko och Ragnar på Holstorpet dit och drog opp tältpinnarna. Sen skulle de springa därifrån, men Ragnar snubblade på snörena och ramlade. ;- ))

 

Grannen Seffrin (Severin Karlsson på Litorpet som vår tax är uppkallad efter) grävde alla plinthål. Varje hål var 60 cm gånger 60 cm och 1.20 djupa dvs frostfritt.  Han var ju handikappad med klumpfot men klarade detta. 

 

Harry Hvitfeldt var med och målade ladugården.  Han målade för hand en minnesstämpel,1937, med en handmålad cirkel runt och den är absolut cirkelrund, fint hantverk. 

 

Den här ladugården och den på Prästgården var de första här som byggdes med fribärande stödben. 

 

Den är byggd för 16 mjölkkor, 4 hästar i stallet, stor fölbox, 6 kalvar och en grisegåle.  

 

Det var ju dessutom två stora lador för hö / halm / spannmål. Man tröskade inomhus på den tiden. Och en höskulle ovanpå alltihop. 

 

Taket lades om på femtiotalet eftersom det var något fel på tegelpannorna. De släppte in vatten och frös sönder.  Det jobbet var Rolands morfar Agnar med på och hans son Kjell, kanske någon mer 

 

 

Veden för nästa vinter är huggen och hemkörd! Den högg Roland i Brunnsjâle. Det blev inte så stor hög i år, mycket är kvar sen förra året så det kommer att räcka. Sen ska det kapas och hamna i säckar.

 

Det här är magasinet (Boa) på Liane. Roland har låtit måla det förut, bytt tak och fick hjälp av Robin att göra en klättervägg på gavelsidan. Det byggdes någon gång på 50-talet, (51 eller 52 enligt Åke på Elgtån), av Helge på Tallbacka och hans bror  Ivar  (vaktmästare på skolan i Svensbyn, gift med Hagar vars mobror var Oskar Boberg på Liane som var Rolands farmors bror).  Kanske var en tredje broder Kalle i Kjestad med också. De var duktiga hantverkare, Ivar var också smed. 

 

Magasinet  användes till förvaring av spannmål i de två översta våningarna. Det bars upp för trapporna  i säckar som var uppåt 100 kilo tunga. Sen byggdes en spannmålstork på andra våningen och när Roland var bonde så skickades kornet och havren dit upp med en maskin in genom en öppning i väggen för att läggas på torken. Sen sattes fläktarna på och blåste luft genom säden så att vattenhalten skulle gå ner och det kunde förvaras utan att bli förstört.  Spannmålet krossades sen vartefter under året och användes till foder för korna. 

Förut var det Sibrien som höll oss i ett järngrepp med ostlig vind och kyla. Sen blev det västlig vind ett dygn och hopp om vår. Men nu har vi hamnat i den grönländskt arktiska vintern med vind från norr.  Den kommer att dominera någon månad till enligt SMHI, våren kommer inte förrän mitten på april. Det känns väldigt länge till. 

 

Dom har fått riktig vinter vilket jag tror att dom gillar. Det ger många lekmöjligheter. Tror att bilden ovan kan vara från Umeälven men vet inte säkert.

Nu har vinden vänt från ostlig till västlig och det har blivit någon plusgrad. Solen värmer förstås också såna här dagar. 

 

Jo så här  kan vägar se ut på landet  på vintern.  Det är bara att räkna med. Jag går på den här vägen  varje dag, ibland är den isig.  Bra före för spark om man nu har det. Om man, som jag, går utan spark men med en liten Seffrin -tax så är det himla skönt att ha dubbat. Jag är väldigt förtjust i mina Ice bugs och använder dem i stort sett varje dag på hundpromenader vintertid. De är inte bara säkra på is, de är bekväma promenadskor, varma och sköna,  skaver inte alls mina pjåskfötter. Det finns skyddsöverdrag av gummi att trä över dubb-sulorna om man behöver gå in på vanliga golv i butik till exempel. 

Vi startade med en fika vid solväggen på bastun. Det var riktigt varmt och skönt, solen gassade från helt klarblå himmel. Det behövdes lite värme eftersom vi hade haft - 19 på morgonen.

Det är en fantastisk insats som görs av jägare och markägare över hela Sverige nu för att hjälpa rådjuren genom den besvärliga vintern. Det är ett hårt och tjockt snölager, rådjuren  klarar inte att sparka sig ner till mat utan är helt beroende av snälla människor. Roland kör ut till flera ställen både ensilage och viltfoder som han köper på Lantmännen (XL) . Det finns ensilage på Liane som vära arrendatorer skänkt till viltvårdsområdet. Det är bara att hämta.  Bilden ovan visar när några djur kommer för att äta, ofta samma djur flera gånger varje dag och även nattetid. Här finns i alla fall tre bockar som visat sig vid olika tillfällen.  Bilderna är tagna på längre avstånd men jag har förstorat dem.

Så här visar termometern nu vid midnatt! Det smäller i glasrutorna på altanen, med spänningar i glaset. Men kanske sista natten med så stark kyla. I  slutet på nästa vecka kan våren komma. Jag gillar ju när årstiderna är distinkta. Vinter ska liksom vara ordentlig vinter och det har vi haft i år! Sen hoppas vi på en fin vår förstås med mycket sol och värme så att alla växter och djur kan hämta kraft. Jag har inte sett några vårfåglar än, hoppas de fått meddelande om kylan så att de väntar med sin ankomst. Ser på minnen i Facebook att för ett år sedan hade vi både starar och tofsvipor. 

 

Uppdaterat!

 

 På ett annat plan handlar filmen "Tårtgeneralen" också om den lilla ortens revansch över storstadens föraktfulla attityd. Köping utsågs verkligen  av Jan Guillou i ett tv-program till Sveriges tråkigaste stad. Det gjorde Köpingborna ledsna och skamsna men några gav inte upp utan kämpade på för att visa något annat. De ville ha upprättelse.  Jag tänker osökt på andra okänsliga fördömanden av små orter. Årjäng dömdes ut  för något halvsekel sedan i en statlig utredning som jag tror hette "Oscarssonska utredningen". I kölvattnet på den blev det en tv-serie som jag tror hette "Det lilla samhället". I utredningen  förutsågs Årjäng avfolkas och i stort sett försvinna från kartan. Idag är Årjäng en välmående kommun som blomstrar med bl.a. sin skog, sin  gränshandel och många välskötta småföretag.  Grums är ett annat exempel på en liten stad som tv beskrev som urtråkig och utan framtid. Nu åkte vi förbi Grums. Här jobbar bortåt 1000 personer med att bygga världens modernaste o största kartongfabrik. Arbetarbarackerna  i flera våningar ser ut som en egen liten stad på industriområdet. Bygget är  gigantiskt, syns efter E18 och Grums har fått sin revansch. Grums kommer inte att försvinna, det kommer tveklöst att ha en bra framtid med en sån stor industri.

 

Fortsatt kalla Sibirienvindar på Liane! De kommer från nordost. Igår torsdag blåste det en del men inte så mycket

Till slut sprang han iväg, ledigt ovanpå snön som är 30 - 40 cm djup. Jag tittade på honom rätt länge innan han gav sig iväg. Lustigt nog så satt han på ett ställe först, mitt på sönnare Smörhôla, han satt liksom helt lugnt och kollade neråt. Lyssnade kanske efter råttor och sork, det är en gammal vall under snön där.  Det var rätt nära den plats där jag tog bilder på en rävparning för ett tag sedan. Men den här var ensam.

 

 

 

 

Gick först ut med Seffrin, som var väldigt nöjd.

 

 

 

"När Anna-Maria kom hem

satte hon sig vid köksbordet

och strök med fingarna över duken.

Inga händer möttes hennes.

Bordet var stort, det verkade plötsligt oändligt.

Hon var ensam.

Ensam i en tom lägenhet.

Hennes man sedan fyrtionio år tillbaka var död.

Hennes käraste Erik Stendahl,

rektor och odlare av orkidéer."

 

Anna-Maria har blivit ensam och hon har börjat glömma. 

 

 

 

Omodernt 1 = Furugolv. Och visst kan man säga att de är opraktiska, ganska mjukt trä.  Fast vi har några och de här två har vi precis låtit slipa. De blir allt fina, Stefan gjorde det så bra, det är riktiga brädor, inte fanér. Tror de har växt här på Liane. Nu har golvet torkat några dagar och idag kan vi börja flytta in saker igen. 

 

 

Vi drog iväg med alla fyra hundarna och varsin spark igår lördag. Jag hade Seffrin med min spark. Han har fått en sele istället för halsband. Det gick bra.

... satt i kassan på Svanskogs Folkets Hus när det var dans här förr. Jag var här någon gång, Roland minns och berättade. Åke var snäll och slagfärdig och pratsam. Han jobbade på bruket annars bl.a. tillsammans med Anders i Svensbyn som också minns honom. Åkes son blev så småningom idrottslärare i Årjäng. Det är inte så långt mellan orterna.  Vi var i alla fall på Filippamässa  här idag. Det är kvinnliga försäljare. Det var många som sålde och många besökare. Det säljs hantverk av olika slag. 

Bland minnesbilder på facebook så kom den här bilden plötsligt upp i flödet. Den är från son Mattias besök i Japan hos hans frus släktingar för några år sedan.  Mattias bor i Seattle och  är alltså sedan rätt många år gift med en japansk trevlig tjej som heter Risako. Hon har föräldrar och systerfamilj i Seattle men de besöker ibland släkten   i Japan. I Japan står renlighet högt i kurs och man är mån om att ha bra toaletter. I varuhus finns hela våningar  med enbart avancerade toaletter.  Det mest är där, liksom här, datorstyrt, och det som kan möta en nödig gäst i ett hem är alltså den här displayen. Jag känner mig lite tveksam om vilket alternativ jag skulle välja.. ;- )). Är det  vattenspol och  tork??? Och vad kan hända?? Och vad är den svarta rutan med bara japansk text utan symboler??

 

Jag tror att jag håller mig till  svenska toaletter med bara en knapp att trycka på och noll förklaringar. Det kan inte hända så mycket. Och den egna rumpan är liksom inte inblandad i den processen. ;- ))

 

 

 

Den ligger på Liane-mark bredvid vägen upp till Liane,  i denhär skogsdungen som heter Gropekûel. Förr gick  vägen från Bryngelsbyn till kyrkan och skolan  över här. Man gick alltså bredvid ålderdomshemmet, förbi Nobels björk, genom skogsområdet mellan Elgtån och Liane, över kullen här, upp i Brygghusbacken, förbi ladugården vid Prästgården. Gunnar Wingskog berättade för Roland att han gick den vägen. Sen byggdes landsvägen från Svensbyn till Signebyn och då användes den istället. 

 

Varggrop användes för att fånga varg. Den grävdes djup och  större nertill än vid öppningen så det skulle vara svårt att ta sig opp för den fångade vargen. För att locka till sig varg kunde man ha en åtel av kött som luktade gott för varg, eller på en plattform mitt i gropen placera ett får som bräkte. Öppningen täcktes förstås med ris så den inte syntes. Sen skulle vargen komma och ramla ner. Nu syns inte så mycket av varggropen.  Rolands pappa och generationer före honom har fyllt igen den så ingen människa eller något djur skulle dratta ner och skada sig. Nu är det bara en fördjupning i marken kvar - tack o lov. Fast krasst sett så skulle vi kanske behöva ha några varggropar kvar ;- ))

 

Åkern till vänster om Gropekûel heter Gropejâle och den till höger om dungen heter Sellersänga. 

Efter skidåkningen så gick jag en sväng med min tax Seffrin. Det är trevligt när vädret är som igår, nästan ingen vind, någon minusgrad och lugnt. När det är vindstilla så går vi gärna där vi får mest ljus, när det är blåsigt så går vi i skogen och slipper vinden.

 

Mellan träden i Prästeparken så ser man solstrålar och de lyser precis över drängstugan. Tänker ibland när jag går förbi vilket liv drängarna hade, de som fick framleva sina liv i den lilla drängstugan. Antar att de i stort sett hade mat och torftigt husrum som lön för sitt  slit under långa arbetsdagar. Någon familj gick inte att försörja på den inkomsten. Många levde ensamma under sina liv. Samma gällde förstås pigorna. De fick ofta bo i herrskapets hus, här då prästens. Deras rum låg gärna vid köket och kunde ha en egen ingång så de inte skulle blanda sig med finare folk. Och så får man hoppas att uppmärksamheten från husets herre var enbart "platonisk" som en präst för länge sedan  lär ha uttryckt sig här för att förklara sitt intresse för en viss piga. Allt var inte bättrre förr.

Jag hann ut en sväng innan snön kom. Ville bara tipsa lite om någon mer har såna här bindningar. Jag orkar med handkraft inte böja dem bakåt i rätt läge för att få fast metallhanken på pjäxan. Men med hjälp av en kort skruvmejsel så går det bra. 

 

... med riset som blev över efter trädfällningen på tomten. Det var otroligt mycket grenar i den stora granen som fått växa fritt i alla år och skördat med av lite gödning från trädgården. Det kan bli en helt gigantisk påskeld. Här i västra Värmland är traditionen ju att man eldar på påsk. Där jag växte upp en bit längre in i landet, så var det nog enbart till Valborg som det eldades. 

Idag onsdag var nog sista dagen för skidåkning. Imorgon ska det snöa mycket så spåren lär försvinna. Och sen ska det tydligen bli en vecka med mildväder och en del regn. Gissningsvis kommer våren sen. Fast jag får vara tacksam att vi har fått ha en så lång tid med fina skidspår, två veckor. 

Bild före trädfällningen

 

 

 

Jag fick flera tips på facebook om att frysa blommor. Jag testade två varianter. En ros frös jag in i mjölkkartong nedan. Tänkte att det skulle bli fint med en ros infryst i ett isblock. Men det gick inte, rosen ville inte sjunka ner helt enkelt, det var för mycket luft kvar i den. Den flöt opp till ytan hela tiden.

 

Men vasen med resten av rosorna ställde jag helt enkelt ner i frysboxen. De frös ju snabbt och  blev riktigt fina. Ute kommer de alltså att stå tills det blir plusgrader och det lär dröja någon vecka. Man skulle kunna ha vatten kvar i botten och arrangera lite i olika vaser och hinkar. Men jag bara ställde ner den för att testa. Skulle säkert bli fint med helt fräscha blommor också.  Tackar för tipset!

 

Kom på att jag har en form att frysa isljuslyktor i också, den får jag ta fram.

 

Roland motionerade hundarna med en sparktur runt Liane. Det gick snabbt ;- )) Roland fick kämpa med att vara broms.

 

Det finns något vackert över blommor som börjar vissna lite. Jag sparar gärna både rosor och tulpaner som är på utgång. De här är en dryg vecka gamla, har alltså stått länge för att vara rosor. 

... heter vårt hus. Vi byggde det 1977, har alltså bott här i drygt 40 år.  Vi började gräva grunden i april,  den dagen då jag kom hem från BB med yngsta barnet, son Mattias som nu bor i Seattle. Sen flyttade vi in på hösten, i oktober till älgjakten. Då hade vi alltså tre barn med oss; Malin drygt tre år, Markus nästan två år och Mattias ett halvår.  Huset blev m.a.o.  fullt direkt och det var skönt att äntligen få gott om plats. Dotter Malin bor nu i Umeå och son Markus i Stockholm.

 

Innan vi började bygga så högg Roland ner skogen som var här. Ett mindre skogsområde kallas hag här, därför blev Lihaget husets namn, alltså  ett mindre skogsområde på Liane Gård.  Platsen valdes, nära Liane,  för Roland var inriktad på att ta över jordbruket på föräldrahemmet. Så blev det också så småningom. Det var först mjölkkor och senare köttdjur sammanlagt 20 år. Men dels blev  det olönsamt att bara ha 20 djur, dels blev Roland allergisk mot nötkreatur så det avslutade vi.  Roland, som är snickare från början, återgick till att ha en liten byggfirma. Jordbruksmarken, tror det är 60 hektar, arrenderades ut till bröderna Jakobsson i Långserud. De har tagit väl hand om den sedan dess. 

 

Skogen, tror det är så där 100 hektar,  sköter Roland själv förstås. Det är liksom vinterjobbet varje år. 

 

Tja så här blev det. Jag gillar fortfarande huset och att bo på Lihaget, fast nu när vi blir  äldre kan jag ju ångra att vi byggde hus med källare. Det blir mycket spring i trappan och det kommer vi inte att orka på ålderns höst. Men fint är närheten till vilda djur och natur. Dessutom har vi haft tur och fått jättebra grannar på Litorpet och Ligärdet rätt nära oss. Det betyder mycket.

 

När jag ser bilden så här så inser jag att vi måste ta bort tujan och idegranen vid husväggen. De är för stora nu. Och jättegranen till vänster bakom huset ska bort. Den var en liten planta när vi byggde. Sen var den julgran med belysning i många år, men nu tar vi oss inte upp i den ens med skylift. 

 

Längst fram i bild till vänster finns ett lönnträd som numera är rätt stort. Det hängde med som liten planta när min mamma flyttade hit syrenbusken från mitt föräldrahem. Det växte två stora lönnar vid infarten till föräldrahemmet i Bäck.  Mamma flyttade hit många perenner, buskar och träd. Det mesta finns kvar, växer och frodas.

Nu när det är så kallt och blåser bister nordan så letar man liksom med automatik efter vårtecken. Man vill så gärna få en vink om att det ska bli vår i år igen. 

Igår fick jag se dem, rådjuren som äter på foderplatsen. De har varit där förut men jag har inte lyckats passa dem. Det var en stor get som mumsade på viltfodret. Hon höll på länge med det, säkert en kvart.