Inga Magnusson

Jag kan alltså inte kommentera vare sig på min egen blogg eller andras i blogg.se.
Jag kan skriva in kommentaren men den blir inte publicerad. Ville bara tala om så att Ni vet varför jag inte ger någon som helst respons numera vare sig här eller i andra inlägg.

Vi hade hört talas om restaurang Waterside i Töcksfors, dels goda recensioner från trovärdigt håll, dels historien om hur ägarinnan hämtade  höbalar till sina kaniner för länge sedan när hon var 12 år (vi ska inte berätta hur även om det är preskriberat). Hur somhelst ,ägarparet har jobbat på lyxkryssare över världen men återvänt till hembygden o öppnat restaurang Waterside.

Vi, några stycken, skulle fira att D o G gift sig så det var lämpligt att göra premiärbesöket i kväll.

Innan man går in i restaurangen kan man ta en öl eller så på terassen över vattnet. Vattnet är väl någon sjö i västra Värmland; Store Lee eller Foxen eller Hurr eller bara någon älv däremellan.



Dukningen var så här snygg; duk och servetter i samma off whitefärg och långa löpare tvärs över i beige, jätteblanka bestick och läderklädda menyer som matchade skinnstolarna och ekborden. Prydligt o elegant!



En av oss tog bara en läcker fisksoppa, inget mer, eftersom hon var tvungen att åka iväg till jobbet. Kolla vilka snygga tallrikar!!



Ljuset föll snyggt över förrättssalladen som en annan tog. Vi andra ville ha pilgrimsmusslan (havsscully eller nåt sånt hette det på menyn, vi är inte så hemma på det här).

Varmrätten var oxfilé med diverse läckra tillbehör, bl.a. potatiskaka. Jag gillar det verkligen men har inget recept ännu. Måste fixa det!

Dessert var Tiraminsu för de andra och sorbet för mig. Allt smakade jättegott och var prydligt upplagt och trevligt serverat, plus att omgivningen var vacker att se på.



Toan var också skitsnygg (!) med sin totalmoderna inredning! Helt rätt!! Påmotsatt sida fanns en nisch i väggen med värmeljus och dekoration.



Till Töcksfors blev vi till slut körda av  Anders S, god vän, och hem var det stortaxi med A. N. Han är en gammal god vän till den yngste LA-sonen.

De var skolans första Kizz-entusiaster o jag minns att Anders mor o jag snällt följde med sönerna på Kizz-konsert iGöteborg på 80-talet någon gång. De var nog bara 12-13 år så där då. Herregud vad snälla vi var!

Vi satt i bilen utanför och väntade på barnen. Vår bil var parkerad i en lång rad med bilar efter en gata utanför konsertlokalen. Då fick vi plötsligt se långt framåt i bilraden att två unga pojkar gick efter hela raden och ryckte i bildörrarna för att kolla om någon glömt att låsa. Förmodligen en stöldraid. De var så upptagna med detta att de inte märkte att det i en bil satt två skräckslagna medelålders damer! Oj vad rädda de blev när de slet upp dörren till vår bil, för att inte tala om hur rädda vi blev!!

Nu bor i alla fall Anders i farmors hus på Strand vid Sommarvik och har en flott Impala 1960 röd o vit. Det är cruising som gäller.

Under veckan som gått har hemmet fått förfalla. Jag skulle kunna skylla på mycket på jobbet,  för så har det varit med sena arbetsdagar. Men det är naturligtvis inte hela sanningen.

Det är inget roligt att ta itu med husliga plikter när jag kommer hem. Det är roligare att äta en bit god mat med vänner eller åka bort till någon och prata bort en stund.

Det har varit något varje kväll den här veckan så nu ser det ut  så här 
att

Udda strumpor spridda på bordet...........



Högarna med tidningar o post bara växer och förökar sig.........




Konvalecentblommorna har avlidit i vattenbrist..............



Presenterna från Cape Cod gästerna ligger kvar........
Suveränt fina byxor till barnbarnen; Osch kosch riktigt gammaldags jeanstyg, kraftigt, sen ett solöga att hänga i fönster, en "red dress" pin initierad av Barbara Bush i kampanjen för hjärtvård åt kvinnor, en pin med penna åt mig och en med älg åt Roland, en handmålad julgranskula.

Det bästa med helger är att komma ifatt liksom..........
Nu ska jag röja.

Fnissar lite åt att jag går in o "tittar till sjuklingen".

Dvs när jag pysslar i trädgården så tar jag lite paus ibland och går in och tar något att dricka o tittar till den sjuka bloggen!
Kollar om det kommit igång med kommentarer.
Läser inlägg från meddrabbade bloggare.
Sneglar  lite åt Björn som tydligen från sin blogg kan kommentera här. Orättvist skulle ungarna på skolan yla!

Har för säkerhets skull gjort en backup på cd. Det får väl bli arvet till ättlingarna då, varsin cd med min blogg!  För i pappersformat skulle den väl bli skrymmande.

Njuter i fulla drag av att gå omkring i trädgården och nypa vissna blommor,  plantera lite av veckans inköp, vattna med gödning. Solen skiner, det drar en liten frisk vind och fåglarna sjunger. Speciellt livlig är den lilla ettriga blåmesen vid altanen. Han gillar inte att jag kommer så nära. Då drillar han högljutt. Tur att jag inte begriper vad han egentligen säger, det är nog inga vackra ord.

Konstaterar att ännu mer försvunnit från penséerna på framsidan. Någon föreslog sniglar också, men gubben håller alltså fortfarande på harar. Jag har trott fåglar men nu tenderar även det som klippts av att försvinna. Så kanske harar eller rådjur i alla fall.  Om jag hade en rörelseindikator kopplad till larm så skulle jag kunna bli väckt o se vad det är.  Fast det funkar väl inte på sniglar förstås om det skulle vara det.

Så här blev grillen konstruerad till slut. Den är på ena änden på altanen och bredvid den går en trappa ner på gräsmattan.  Det bästa är de två avställningsytorna bredvid  och förvaringen under. Det är bra med sånt som tål hög värme.  Ikväll blev det lite grillade fläskkotletter och korv med norska paret Ulf o Hilde med barn och barnbarn. Egentligen var det helt improviserat. Vi kom på det per telefon när jag satt i bilkö i Grums. ( Nästan en timme minsann, inte så vanligt i Sverige på E18, men det var ett vägbygge på en bro.)

Vi vuxna hade en trevlig kväll och lille A, tre år lekte hela tiden ivrigt på altangolvet. Om vi skulle ha rört oss så mycket som han under den tiden så hade vi varit helt utslagna av trötthet, men han hoppade och skuttade till bilen vid hemfärden.

Nu ska jag gnälla lite över bloggen.

Den mår inte alls bra verkar det som. Det är otroligt långsamt att hantera den vissa tider, så långsamt att jag numera drar mig för att försöka och då har vitsen med en blogg försvunnit. Det ska vara roligt, inte något plikskyldigt trist som mest innbär sysslolös väntan på olika funktioner. Jag har inte tid att vänta heller.


Statistiken ser konstig ut, antalet sidvisningar är samma som förut men antalet unika besökare betydligt lägre. Det kan antingen betyda att bloggen inte räknar rätt eller att folk helt enkelt tröttnat på att hålla på o läsa när det är så saktfärdigt.  Kanske vore det på sin plats för blogg-chefen att informera om vad som händer och varför.

Är det någon som har testat någon annan blogg, om den är bättre?

Det blev en helt annorlunda gardin hos vor gode vän D.:  Bakom hänger ett antal fiskedrag på en tunn nylonlina. Sen framför är solskyddsgardinen nerdragen. Den kan också vara bara nerdragen över fiskedragen och blir då en speciell gardinkappa när ljuset lyser igenom.

Det finns i alla sammanhang sånt man inte borde. I planteringssammanhang så borde jag inte gilla mina vita plasturnor som ska imitera grekiska marmorurnor!  Det är bara för fel. Och sedan dessutom blanda blommor i olika färger och ha med flera sorter så här; pelargon, penséer, hänglobelia.

Det borde vara eleganta, påkostade lerkrukor i natur eller i diskret färg och ett sparsmakat urval av blomster.

Fast när det kommer till blommor så gäller inte vad jag borde längre; jag är förtjust i mina plasturnor och kommer att plantera i dem så länge de håller. Och det kommer att bli några år till för nu har jag tiggt till mig modrens gamla också. De här säljs ju inte längre tyvärr så jag kan inte ersätta de gamla vartefter vi backar på dem med bilarna och kraschar dem eller de bara faller sönder av ålderskrämpor.

Gubben tror förresten att det är harar som äter mina penséer.  Attackerna fortsätter med oförminskad styrka. Jag får nog ställa upp de värst drabbade urnorna på altanen så de får återhämta sig,  där har inte ätits ännu.