Regeringen Erlander I
Regeringen Erlander I tillträdde som Sveriges regering den 11 oktober 1946, efter dåvarande statsministern Per Albin Hanssons plötsliga bortgång fem dagar tidigare.
| Regeringen Erlander I Sveriges regering  | |
 | |
| Statschef | |
| Statschef | Gustaf V Gustaf VI Adolf |
| Tidsperiod | |
| Tillträde | 11 oktober 1946 |
| Frånträde | 1 oktober 1951 |
| Ministrar och partier | |
| Statsminister | Tage Erlander |
| Regeringsparti(er) | Socialdemokraterna |
| Status i parlamentet | majoritetsregering (FK) minoritetsregering (AK) |
| Oppositionsparti(er) | Högerpartiet Landsbygdspartiet Bondeförbundet Folkpartiet Sveriges kommunistiska parti |
| Historik | |
| Val | 1948 |
| Senaste valet | 112 / 230
|
| Mandatperiod(er) | 1945-1948 1949-1952 |
| Företrädare | Hansson IV |
| Efterträdare | Erlander II |
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2015-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Regeringen satt fram till den 1 oktober 1951 när den efterträddes av en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och Bondeförbundet, regeringen Erlander II.
Politiska reformer
redigeraEn grundbult i den socialdemokratiska politiken efter andra världskriget var olika sociala reformer. Arkitekten bakom de offentliga system som byggdes upp då var socialminister Gustav Möller. Under denna regering beslutades om:
- I december 1946 beslutade Sveriges riksdag om en allmän sjukförsäkring för alla. Det innebar fri sjukvård, statsbidrag till läkemedel och sjukpenning för yrkesarbetande. Reformen skulle ha trätt i kraft den 1 juli 1950 men blev uppskjuten två gånger och blev verklighet först den 1 januari 1955.
- I början av 1947 beslöt en enig riksdag om barnbidrag för alla barn under 16 år
- Bostadspolitiska reformer för att sänka hyrorna och understödja bostadsbyggande
- 1948 års riksdag beslutade också att införa Arbetarskyddsstyrelsen och ett i princip totalt förbud mot nattarbete
Under kriget hade man befarat att krigsslutet skulle följas av en ekonomisk depression precis som vid första världskriget. Gunnar Myrdal varnade för detta i boken Varning för fredsoptimism 1944. Men under 1945 stod det klart att konjunkturen i stället gick uppåt. Under 1946 och 1947 ledde detta till inflation och till underskott i bytesbalansen. Valutareserven gick förlorad när importöverskottet blev två miljarder kronor.
År 1947 infördes därför regleringar för att kunna minska importen. Import och betalningar till utlandet försvårades på olika sätt. Ransoneringen återinfördes på kaffe, te och kakao. I april 1948 infördes ransonering av bensin. De ekonomiska svårigheterna användes naturligtvis av oppositionen, särskilt Folkpartiet som med sin nye partiledare Bertil Ohlin skärpt attityden. Folkpartiet och Högerpartiet talade om "Krångel-Sverige" och att socialdemokraterna i princip var regleringsförespråkare som ville snärja medborgarna. Dessa regleringar ansågs vara ett sätt att förtäckt socialisera näringslivet.
Den skatteutredning som tillsattes i oktober 1945 med Ernst Wigforss som ordförande lade fram sitt förslag i slutet av 1946. Förslaget orsakade stor debatt när den presenterades. Den föreslog sänkt inkomstskatt för de lägsta inkomsterna men skärpt skatt för de högsta inkomsterna, bolagsskatten höjdes från 32 till 40 procent, förmögenhetsskatt för förmögenheter över 20 000 kronor och särskild skatt för odelade dödsbon. Debatten blev hård, särskilt då remissinstanserna i huvudsak var negativa. I sitt remissyttrande hävdade Svea hovrätt att beskattningen av dödsbon stod i strid med grundlagens paragraf att ingen får fråntas sin egendom utan laga dom. När riksdagen sade ja till skattepropositionen reserverade sig alla riksdagsledamöter från Högerpartiet mot beslutet.
Oppositionens kritik mot regeringens politik får sägas ha fått sin kulmen genom andrakammarvalet 1948, där tonen mellan socialdemokraterna och oppositionen blev osedvanligt hätsk. En fråga som togs upp under valkampanjen var partiernas finansiering. Socialdemokratiska Morgon-Tidningen hävdade att Folkpartiet finansierades av "storfinansen" med något som kallades "bolidenguld", sammanlagt nästan fyra miljoner kronor. Uppgifterna hade kommit från en socialdemokratisk riksdagsman och visade sig vara falska. Valet blev också en framgång för Folkpartiet som ökade sitt röstetal med över 7 procent. Valets största förlorare blev dock Högerpartiet och Sveriges kommunistiska parti.
Penningpolitiken hade inriktats på att hålla räntorna låga. Riksbankschefen Ivar Rooth avgick i december 1948 när riksbanksfullmäktige vägrade följa hans förslag att höja räntan för att parera inflationen. I september 1949 devalverades kronan dagen efter att brittiska pundet devalverats.
Efter valet började regeringen samarbeta med Bondeförbundet för att kunna driva igenom sin politik. Med Bondeförbundet förhandlade regeringen om en koalitionsregering men detta ledde då ingenstans. Under sommaren 1951 återupptogs dessa samtal, och den 28 september 1951 blev det klart att fyra personer från Bondeförbundet skulle ingå i regeringen.