SE466017B - Metallkomplex av vinkristin eller vinblastin och vattenhaltiga farmaceutiska kompositioner innehaallande dessa - Google Patents

Description

466 017 10 15 20 25 30 35 Den allmänna formeln (I) omfattar tvâ grupper av kända antitumörmedel, där i den ena gruppen R1 betecknar metyl 1 och i den andra R betecknar en formylgrupp.

I det första fallet har substituenterna således följande betydelser: R1 representerar en metylgrupp, Rz är väte , R3 är en hydroxylgrupp eller R2 och R3 tillsammans bildar en valensbindning, R4 är en hydroxyl- eller en acetoxigrupp och R5 är en metoxi- eller en aminogrupp.

I det andra fallet har substituenterna följande definitioner: R1 representerar en formylgrupp, R2 är väte och R3 är hydroxyl eller R2 och R3 tillsammans bildar en epoxigrupp, R4 betecknar väte eller en acetoxigrupp och R5 är metoxi.

Föredragna föreningar som omfattas av den allmänna formeln (I), vari R1 betecknar en metylgrupp, är följande: vinblas- tin (VLB) motsvarande den allmänna formeln (I), där är väte, är hydroxyl, 2 3 4 är acetoxi, 5 511505050 är metoxi och hydroxylen i position 20' av skelet- tet har ß -konfiguration och etylgruppen har <>( - -konfiguration; leurosidin motsvarande den allmänna formeln (I), där R2, R3, R4 och R5 har samma betydelser som i VLB men i posi- tionen 20' av skelettet hydroxylen har 0(-konfiguration och etylgruppen har,É -konfiguration; ha 10 15 20 25 30 35 466 017 15',20'-anhydro-vinblastin, motsvarande den allmänna formeln (I), där R2 och R3 tillsammans bildar en valensbindning, R4 är acetoxi och R5 är en metoxigrupp; och vindesin motsvarande den allmänna formeln (I), där R2 är väte, R3 är hydroxyl, R4 är hydroxyl och R5 är en aminogrupp och hydroxylen i position 20' har ß-konfiguration och etylgruppen hard-konfi- guration.

Föredragna föreningar, som omfattas av den allmänna formeln (I), där R1 representerar en formylgrupp, är följande: vincristin (VCR) motsvarande den allmänna formeln (I), där R2 är väte, R3 är hydroxyl, R4 är acetoxi och R5 är en metoxigrupp och i position 20' hydroxi har ß -konfiguration och etylgruppen har (X-konfigu- ration; N-desmetyl-N-formyl-leurosin motsvarande den allmänna for- meln (I), där R2 och R3 tillsammans bildar en 0(-CK-epoxibrygga, R4 är acetoxi och Rs är en metoxigrupp och etylgruppen i position 20' har Å' -konfiguration ; 17-desacetoxi-vincristin motsvarande den allmänna formeln (I), där R är väte och de övriga substituenterna är desamma '466 017 10 15 20 25 30 35 som i VCR; och 15',20'-anhydro-vincristin motsvarande den allmänna formeln (I), där R2 och R3 tillsammans bildar en valensbindning, R4 är acetoxi och i R5 är en metoxigrupp.

Bis-indol-föreningar administreras i allmänhet intravenöst till patienter, som lider av neoplastisk sjukdom. För det- ta ändamål bör de aktiva föreningarna beredas i en stabil lösningsform (d.v.s. injicerbar lösning eller infusion), som direkt kan injiceras till patienterna. Till följd av den otillfredsställande stabiliteten hos dimer-indol-för- eningarna i vattenlösningar har det emellertid tills rela- tivt nyligen varit ringa hopp om att tillhandahålla en di- rekt användbar beredning. De tre bis-indol-föreningar, d.v.s. vincristin, vinblastin och vindesin, som vanligen användes i klinisk praxis har varit tillgängliga i två separata am- puller, varvid den ena innehåller den lyofiliserade aktiva bestândsdelen (pulverampull) och den andra innehåller det sterila lösningsmedlet (lösningsmedelsampull) för upplös- ning av den aktiva komponenten före användning. Denna två- -ampull-förpackning har emellertid flera olägenheter. För det första är lyofilisering dyrbar och för det andra bör upplösningen av varje lyofisliserat prov utföras i enlighet med vedertagen sterilitets och pyrogenfri standard för att undvika risker vid administreringen.

Ett förbättrat förfarande för beredning av vinka-dimerer avslöjas i den belgiska patentskriften 897 280. Enligt nämn- da förfarande framställes vattenhaltiga medicinska komposi- tioner innehållande en vinka-dimer genom att man upplöser ett farmaceutiskt godtagbart salt av en vinka-dimer och till lösningen sätter en polyol och acetatbuffert för att hålla ett bakterio- statiskt medel. Det finns icke nâgra lagringsstabilitets- lösningens pH vid ett värde av 3 - 5 samt 10 15 20 25 30 35 466 017 5 u tester beskrivna utan det anges endast att 94 - 99 % av den ursprungliga halten aktiv beståndsdel är närvarande efter 9 månaders lagring om proverna förvaras vid 5°C. Un- der tiden har en enampull-vincristin-komposition bringats på marknaden, för vilken man garanterar 1 års lagringssta- bilitet vid förvaring vid en temperatur av 5°C.

Vårt syfte har varit att tillhandahålla en beredning för dimer-indol-föreningar, vilken beredning är överlägsen kända sådana, d.v.s. som är lagringsstabil även vid rums- temperatur under lång tid.

Det har visat sig att vinkristin eller vinblastin och syra- additionssalterna därav lätt bildar metallkomplex med zink(II), kalcium(II) eller magnesium(II) och att de erhållna komplexen uppvisar utmärkta stabilitetsegenskaper i vatten- haltigt medium vid ett pH av 3,0 - 6,0.

Enligt föreliggande uppfinning tillhandahålles ett förfarande för framställning av zink-, kalcium-, eller magnesiumkomplex av vinkristin eller vinblastin och eventuellt stabila vatten- haltiga farmaceutiska kompositioner innehållande nämnda metallkomplex, varvid en lösning av vinkristin eller vin- blastin eller ett farmaceutiskt godtagbart salt därav i ett vattenhaltigt medium bringas att reagera med ett ogíftígt vattenlöslígt salt av zink(II), kalcium(II) eller magne- sium(II) vid ett pH av 3,0 - 6,0, eventuellt i närvaro av eller följt av en tillsats av en konventionell farmaceutisk bärare och/eller ytterligare tillsatsmedel, eller att man om så önskas isolerar det erhållna metallkomplexet.

De nya komplexen liksom de nya beredningarna faller även inom ramen för uppfinningen.

Två typer av komplex bildade av bis-indol-alkaloider har be- skrivits hittills. I CA 99:140214s (1983) beskrives N-2'- -borankomplex av 20'-deoxi-vinblastin jämte en strukturana- 466 017 10 15 20 25 30 35 6 lys därav. Tubulinkomplex av vinblastinalkaloidtyp, vilket komplex är aktivare än de fria alkaloiderna, avslöjas i den belgiska patentskriften 854 053. Tubulin, som är ett högmo- lekylärt protein, bildar komplex med vinblastin och liknan- de vid ett pH av 6,6 - 7,6 enligt patentskriften. Emeller- tid finns icke något omnämnande av stabiliteten hos något av de kända komplexen i vattenlösningar.

Enligt föreliggande uppfinning sker komplexbildning mellan vinkristin eller vinblastin eller ett salt därav och ett vattenlösligt salt av zink(II), kalcium(II) eller magne- sium(II). Komplexbildningen utföres i vatten vid ett pH av 3 - 6 och om så önskas utvinnes det erhållna komplexet från lösningen på i och för sig känt sätt.

Metalljoner, som anses lämpliga för bildning av farmaceu- tiskt godtagbara komplex, är exempelvis zink(II)-, magnesi- um(II)-, kalcium(II)-, kobolt(II)-, järn(II)- eller nickel- (II)-joner. De kan användas i form av sina salter, exempel- vis bildade med envärda karboxylatanjoner, såsom exempelvis formiat och acetat; eller med en oxikarboxylatanjon med 6 kolatomer, exempelvis glukonat, leulinat, laktobionat; med en disackarid såsom sackaros och med oorganiska anjoner så- som sulfat eller klorid. De mest föredragna metalljonerna är zink(II), magnesium(II) och kalcium(II), företrädesvis vid användning i form av ett glukonat- eller acetatsalt. pH-värdet, som varierar från 3,0 till 6,0, kan inställas med en lämplig buffert, företrädesvis med en acetatbuffert, som är en blandning av natriumacetat och ättiksyra, som upprätt- häller det erforderliga pH-värdet under komplexbildningsför- loppet.

När man skall framställa lösningar, som är bruksfärdiga för injektionsändamâl, användes bis-indol-föreningen som ett far- maceutiskt godtagbart salt i en terapeutiskt effektiv kon- centration. Denna koncentration varierar från en aktiv be- 10 15 20 25 30 35 466 017 ståndsdel till nästa beroende på den effektiva dosen och den terapeutiska bredden hos de individuella bis-indol-för- eningarna. I allmänhet bör man använda 0,01 - 10 mg/ml, fö- reträdesvis 0,1 - 10 mg/ml och i synnerhet 0,5 - 1,0 mg/ml.

En grupp av bis-indol-föreningarna som täckes av den all- männa formeln (I), vari R1 betecknar en formylgrupp, exem- pelvis vincristin eller liknande, är effektiv i ett lägre doseringsintervall än den andra gruppen av föreningar som faller under den allmänna formeln (I) vari R1 betecknar en metylgrupp, exempelvis vinblastin och liknande. Således bör i allmänhet föreningar av vincristintyp användas på en lägre koncentrationsnivâ än alkaloider av vinblastintyp.

Jämviktsanalys av systemen visar att under ovan angivna be- tingelser bis-indol-komponenten och metalljonerna är när- varande i komplexet i huvudsak i ett molförhållande av 1:1.

På basis av komplexbildningskonstanten bör metallkomponen- ten användas i ett ringa molärt överskott jämfört med bis- -indolföreningen för att undvika ofullständig komplexbild- ning. Så exempelvis bör man till 1 mg vincristinsulfat sät- ta 41 - 10,312 ca” 24-55 pg Mg , företrädesvis 26 - 28 pg magnesiumjon, eller 66 - 140 pg Zn2+, företrädesvis 70 pg zinkjon. , företrädesvis 50 Fg kalciumjon, eller Injektionslösningarna isotoniseras med en hexos eller en hexitol, exempelvis glukos, mannitol eller maltos. Den ak- tuella mängden av isotoniseringsmedlet kan bestämmas genom osmometri.

Lösningen kan innehålla ett hjälplösningsmedel såsom etanol eller glykoleter (polyalkylenglykol) med högre molekylvikt.

I kompositionen är de föredragna mängderna av etanol och gly- koleter 4 - 8 % respektive 5 - 15 %.

De stabila bruksfärdiga injektionslösningarna kan även in- nehålla ett konserveringsmedel, som allmänt användes för detta ändamål, såsom bensylalkohol, Nipagin A, Nipagin M, '466 017 10 15 20 25 30 35 Nipasol (propylparaben) eller en blandning därav (Nipakombin) i en för användning lämplig koncentration.

Som antioxidationsmedel kan man exempelvis använda natrium- eller kaliumpyrosulfid i en koncentration av 0,02 - 0,15 %, företrädesvis 0,05 %. pH hos de stabila lösningarna bör inställas inom ett pH-in- tervall av 3,0 - 6,0, företrädesvis 3,5 - 5,0. När det gäl- ler vincristin är det föredragna av USP XX godkända pH-vär- det 4,5. I närvaro av de använda metallsalterna är ett önskat pH-värde lätt att upprätthålla.

Enligt en föredragen utföringsform av uppfinningen upplöses en tillräcklig mängd av det för komplexbildning använda me- tallsaltet i sterilt destillerat pyrogenfritt vatten, even- tuellt tillsammans med de tillsatsmedel som är lämpliga, så- som ett isotoniseringsmedel, ett hjälplösningsmedel, en buf- fert, ett konserveringsmedel och en antioxidant, och till den så erhållna lösningen sättes vattenlösningen av vinkristin eller vinblastin. Lösningen inställes på slut- volymen med bakteriostatiskt vatten för injektion, homoge- niseras, underkastas sterilfiltrering och fördelas på ste- rila ampuller under inert gasatmosfär.

Växelverkan mellan vincristin och vissa metalljoner, såsom zink, kalcium och magnesium, har studerats genom polarogra- fiska och potentiometriska jämviktsmätningar.

För undersökning av VCRfzÜÜLväxelverkan framställdes en se- rie prover, som vardera innehöll en konstant mängd zinkjoner (1O_4mol/dm3) och varierande mängder vincristin i form av till 1o'5 moi vcR/dm3. pH-värdet hos dessa vattenlösningar inställdes på 5,5 med sitt sulfatsalt varierande från 10-3 en ättiksyra-natriumacetat-buffert med en koncentration av 0,15 mol/dm3 (benämnes i det följande buffertlösning). 10 15 20 25 30 35 466 017 Proverna underkastades polarografisk analyser. Tre karak- teristiska polarogram visas i fig. 1.

Polarogram A erhölls från den buffertlösning som innehöll 1o"4 mal zinkkloria/am3.

Polarogram B erhölls från den buffertlösning som innehöll 1o'4m@1 zinkkloria/am3 och 5 x 1o'4 mel vcn/am3.

Polarogram C erhölls från den buffertlösning som innehöll både zinkkloriden och VCR i koncentrationen 10-4/dm3.

Kurvorna kan tolkas som följer: när ett överskott av VCR är närvarande uppträder icke någon zinkvâg i polarogrammet.

Detta antyder bildningen av ett zinkkomplex av hög stabilitet. Oscillering, som visar det ursprung- liga uppträdandet av den polarografiska zinkvâgen, registre- rades vid ett molförhållande VCR:zink av ca 1:1, strax före den depolarisation som orsakades av den katalytiska vätevà- gen. En ytterligare minskning av VCR-koncentrationen resul- terade i utveckling av zinkvàgen och när VCR-koncentrationen sänktes till 2,5 x 10-5 mol/dm3 eller under detta värde upp- visade vågen icke några ytterligare ändringar i form och halvvâgspotential utan var densamma som i fallet med fria zinkjoner.

Resultaten ovan bekräftar att ett stabilt komplex bildades mellan zinkjoner och VCR även vid ett molförhållande av 1:1. växelverkan mellan VCR och kalcium- eller magnesiumjoner har studerats indirekt; och närmare bestämt har effekten av nämnda metalljoner på de polarografiska egenskaperna hos VCR-zinksystemet undersökts. Till en lösning innehållande VCR och zinkjoner i ett molförhållande av 1:1 (den signal som visar närvaron av zink uppträder just i polarogrammet) sattes närmare bestämt ökande mängder av kalcium eller mag- nesiumklorid. '466 017 10 15 20 25 30 35 10 Effekten av kalciumjoner visas i fig. 2, där polarogram A erhölls från den buffertlösning som innehöll 10-4 mol/dm3 zinkklorid och 10-4 mol/dm3 VCR.

Polarogram B erhölls från den buffertlösning i vilken 10-4 mol/dm3 zinkklorid och 5 mol/dm3 kalciumklorid hade upp- lösts och polarogram C registrerades från den buffertlös- ning som innehöll 5 mol/dm3 kalciumklorid, 10-4 mol/dm3 zinkkiørid och 10"* moi/dn? vcR.

Effekten av magnesiumjoner visas i fig. 3, där polarogram A är detsamma som i fig. 2 och polarogram B och C registrera- des för de buffertlösningar som innehöll 5 mol/dm3 magnesi- umklorid istället för kalciumklorid medan de övriga be- ståndsdelarna var desamma som i fig. 2.

Båda figurerna visar att en ökning i koncentrationen av an- tingen kalcium- eller magnesiumjonerna resulterar i utveck- lingen av en polarografisk våg, som är karakteristisk för fria zinkjoner. När kalcium- eller magnesiumjonkoncentra- tionen när nivån 5 mol/dm3 i samtliga polarogram registre- ras samma fullt utvecklade zinkvåg (som är identisk med zinkvâgen för de fria zinkjonerna både vad beträffar halv- vågspotentialen och gräns/diffusion/ström), vilket visar att zinkjonerna frigöres från komplexet av kalcium- eller magnesiumjonerna. Eftersom en ca 50 000-faldig mängd av kalcium- eller magnesiumjoner kräves för att totalt ersät- ta zinken är den uppskattade stabiliteten hos zink-VCR-kom- plexet 4,5 - 5 storleksordningar högre än för de komplex som antingen bildas med kalcium eller magnesium.

Stabilitetskonstanten hos de komplex som bildas vid reaktion mellan kalciumjoner och vincristinliganden bestämdes medelst potentiometriska jämviktsmätningar.

Sulfatet i vincristinsulfatmodersubstansen ersattes med klo- ridjoner. På detta sätt framställd vincristinklorid användes 10 15 20 25 30 35 466 Ü17 11 för de vidare jämviktsstudierna.

Vattenlösningar med ett pH av 5,5 framställdes av vincristin- kloriden med VCR-koncentrationer inom intervallet från 5 x 10-4 mol/dm3 till 2 x 10-3 mol/dm3. VCR-koncentrationen i varje individuellt mätningsförsök hölls på en konstant nivå. Lösningens jonstyrka inställdes på 1,0 genom tillsats av natriumnitrat till lösningarna för att hålla aktivitets- koefficienterna på konstant nivå.

Dessa VCR-lösningar filtrerades i en datorstyrd potentio- metrisk titreringsapparat vid 25°C med 0,1 mol/dm3 kalcium- kloridstandardlösningar under användning av en speciell kal- ciumjonselektiv membranelektrod (se DD 146 101) och en Ag/AgCl-referenselektrod (Radelkis, modell OPO 820 P). Kon- centrationen av kalciumkloridstandardlösningen kontrollera- des genom komplexometrisk titrering.

Ett typiskt diagram där elektrodpotentialen är avsatt mot kalciumjonkoncentrationen visas i fig. 4 (pCa = -log¿Öa2:7, där kurva 1 representerar elektrodens kalibreringskurva och 3mol/dm3 vincristinlösning. Sistnämnda bevisar komplexbildningen mellan kalciumjoner och VCR genom att visa minskningen i fri kalciumjonkoncentration till följd av närvaron av vin- 2 visar den titreringskurva som erhölls för en 10- cristin.

Baserat på de potentiometriska resultaten beräknades det antal kalciumjoner som var bundna av en vincristinmolekyl (n). Det erhållna maximumvärdet för Ä var 1, vilket visade bildningen av ett komplex med ett koncentrationsförhållande Ca:VCR av 1:1. Den stabilitetskonstant Lö) som beräknades för detta komplex utgående från jämviktsdata visade sig va- ra logß = 3,27 I 0,1.

Fig. 5 visar de 5-värden som beräknades med ledning av po- tentiometriska data (punkter) och som beräknades på basis av jämviktskonstanten (kontinuerlig linje). Den goda över- '466 017 10 15 20 25 30 12 ensstämmelsen mellan de experimentellt bestämda och dator- stimulerade 5-värdena bekräftar resultatens korrekthet. pH-beroendet hos ovannämnda komplexbildningsreaktioner un- dersöktes medelst de protoneringsjämviktsmätningar av Cal- vin-typ genom att man studerade pH-beroendet hos det pola- rografiska beteendet hos Zn-VCR-systemet och genom att man utförde potentiometriska kalciumjon-koordinationsstudier i lösningar med olika pH. Ingen av dessa undersökningar har visat pH-beroende hos komplexbildningsprocesserna inom pH- -intervallet 3,5 - 5,5. Detta visar att de nämnda jonerna (Zn2+, Ca2+, Mg2+) är koordinerade genom syredonatoratomer- na i vincristin, vilka ej är protonerade inom det nämnda pH-intervallet.

Metallkomplexen kan isoleras och analyseras i fast tillstånd.

Stabilitetstester, där den aktuella halten aktiv bestånds- del kontrollerades, utföres medelst HPLC-metoden (USP XXI. p. 1118). Så exempelvis fick prover i fallet VCR passera genom en kolonn (250 x 4,6 mm), som var packad med Nucleo- sil 5 C8 (Chrompack), vid en flödeshastighet av 2 ml/minut.

Eluering utfördes med en blandning av metanol, vatten och dietylamin (pH 7,5) och VCR-halten bestämdes vid våglängden 297 nm med hjälp av yttre standardprov innehållande vincris- tinsulfat-USP-referensstandard i vattenlösning.

Accelererade stabilitetstester utfördes på tre grupper av prov av olika ursprung, nämligen prov 1 framställt enligt exempel 1 i föreliggande ansökan, prov 3 enligt exempel 1 i det belgiska patentet 897 280 och prov 2 var Oncovin (Eli Lilly), som finns tillgänglig på marknaden. Proverna för- varades vid 75°C under 5 respektive 10 dagar. Testresulta- ten anges i tabell 1. 10 15 20 25 30 35 466 017 13 TABELL 1 vcR-halt (%) Färg* Provets VCR-halt (%) vid 75°C efter nr från början aefter 5 dagar efter 10 dagar 5 10 dagar 1 100 82,6 69,6 Zy 3y 100 67 9 , 43,3 4y 5y 3 100 80,6 59,6 2 4 Y Y *Se: Colorimetric Matching Fluids, VIth Hungarian Pharma- copeia, English Edition, Vol. I, Sid. 328 Av tabellen framgår klart att prov 1, framställt enligt före- liggande uppfinning (VCR-Ca2+-komplex), uppvisade mycket bättre stabilitet än de övriga två prover som innehöll VCR i fri form.

För långtidsstabilitetsprovning användes en lösning av ett VCR-Ca2+-komplex, som hade framställts enligt exempel 1. I tre ampuller hälldes 5 ml av ovan angivna lösning. Ampuller- na förslöts under sterila betingelser och förvarades 12 må- nader vid SOC. VCR-halten som den bestämdes medelst HPLC vi- sas i tabell 2/A. Av resultaten framgår klart att praktiskt taget icke någon sönderdelning inträdde.

TABELL 2/A VCR-halt (%) Från början efter 3 månader 6 månader 9 månader 12 månader 100,8 100,9 100,2 100,5 98,7 Genom att i huvudsak följan ovan angivna metod men använda små medicinflaskor, normal satsstorlek) erhölls följande re- sultat (förvaring: 1 kylskåp vid 2 - s°c)= 466 017 10 15 20 25 30 35 14 TABELL 2/B Från början Efter 3 mån. 6 mån. 9 mån. 12 mån.

VCR-halt (%) 97,5 96,9 95,4 96,3 95,1 Besläktade alkaloider (%) 1,9 2,5 3,0 2,8 3,1 1-ml-portioner av en sats av en lösning framställd enligt exempel 1 fördelades på 200 små medicinflaskor. Flaskorna för- slöts under sterila betingelser och 100 av dem förvarades vid 5°C medan de övriga 100 flaskorna förvarades 15 månader vid rumstemperatur. Stabilitetsdata visas i tabell 3.

TABELL 3 VCR-halt (%) Lagrings- tid vid SCC Lagring vid rumstemperatur Från början 100,0 100,0 1 månad 98,0 98,4 2 månader 100,4 96,4 3 månader 100,4 98,4 4 månader 100,4 97,6 5 månader 98,7 102,8 6 månader 99,4 100,3 7 månader 100,3 98,3 8 månader 100,2 96,7 10 månader 99,2 94,3 12 månader 98,3 91,7 15 månader 98,1 85,5 Data i tabell 3 visar att icke någon sönderdelning ägde rum vid 5°C och att en ringa minskning av VCR-halten kunde kon- stateras vid rumstemperatur.

Försöksdata bekräftar otvetydigt att de komplex som bildas 10 15 20 25 30 35 466 017 15 mellan en bis-indolförening och en metalljon har utmärkta stabilitetsegenskaper. Vid lagring vid 5°C uppträder icke någon ändring av sammansättningen ens under en tvâârsperi- od. Vidare kan lösningar, som innehåller nämnda komplex, steriliseras vid 100°C utan sönderdelning av den aktiva be- ståndsdelen.

Uppfinningen âskâdliggöres närmare medelst följande ut- föringsexempel.

Exempel 1 Vincristinsulfat 0,1 9 Propyl-p-hydroxibensoat 0,02 g Ättiksyra (98 %) 0,025 g Kalciumglukonat.H2O 0,05 g Natriumacetat.3H2O 0,06 g Metyl-p-hydroxibensoat 0,13 g Etanol (96 %) 5,0 g Mannitol 10,0 g Dest. vatten för injektion upp till 100,0 ml Ovan angivna mängder av mannitol, kalciumglukonat och natri- umacetat upplöstes i en alikvot del av destillerat vatten för injektion, som tidigare har avgasats och genomspolats med kväve. Till denna lösning sättes ättiksyra. Propyl-p- -hydroxibensoat och metyl-p-hydroxibensoat upplöses i den 96%-iga etanolen och blandas därefter med vattenlösningen.

Slutligen upplöses vincristinsulfatet i en del av det des- tillerade vattnet och sättes till de övriga beståndsdelarna.

Lösningens volym inställes på 100 ml. Lösningen homogenise- ras, filtreras under sterila betingelser och tappas på ste- rila medicinflaskor under inert skyddsgasatmosfär och flas- korna förseglas.

Exempel 2 Vincristinsulfat 0:1 9 Propyl-p-hydroxibensoat 0,005 g 466 017 16 Magnesiumglukonat 0,045 g Ättiksyra (98 %) 0,025 g Natriumacetat.3H2O 0,0256 g Metyl-p-hydroxibensoat 0,05 g 5 Mannitol 5,0 g Etanol (96 %) 5,0 g Dest. vatten för injektion upp till 100,0 ml Under användning av ovan angivna beståndsdelar följdes för- 10 farandet enligt exempel 1 för erhållande av den vattenhal- tiga beredningen.

Exempel 3 15 Vincristinsulfat 0,1 g Ättiksyra (98 %) 0,025 g Natriumacetat.3 H20 0,06 g Zinkglukonat 0,049 g Bensylalkohol 0,9 g 20 Etanol 5,0 g Mannitol 15,0 g Dest. vatten för injektion upp till 100,0 ml 25 I en alikvot del av destillerat vatten, som nyligen hade av- gasats och genomspolats med kväve, upplöses mannitolen och zinkglukonatet. Till denna lösning sättes ättiksyra och en blandning av etanol och bensylalkohol. Slutligen sättes vincristinsulfatet, upplöst i en minsta möjliga mängd des- 30 tillerat vatten, till lösningen och dess volym inställes därefter på 100 ml. Den homogeniserade lösningen underkas- tas sterilfiltrering, tappas pâ sterila medicinflaskor un- der inert skyddsgasatmosfär och flaskorna förseglas. 35 Exempel 4 Vincristinsulfat 0,1 g Propyl-p-hydroxibensoat _ 0,005 g 10 15 20 25 30 35 466 017 17_ Kalciumacetat.H2O 0,0222 g Ättiksyra_(98 %) 0,025 g Natriumacetat.3 H20 0,0256 g Metyl-p-hydroxibensoat 0,05 g Etanol (96 %) 5,0 g Mannitol 5,0 g Dest. vatten för injektion upp till 100,0 ml Med ovan angivna komponenter ger ett förfarande liknande det i exempel 1 en vattenhaltig beredning.

Exempel 5 Vincristinsulfat 0,1 g Ättiksyra (98 %) 0,025 g Natriumacetat.3 H20 0,026 g Kalciumglukonat 0,056 g Bensylalkohol 0,9 g Sorbitol 5,0 g Polyetylenglykol 400 10,0 g Dest. vatten för injektion upp till 100,0 ml I en alikvot del av nyligen avgasat och kvävegenomspolat destillerat vatten för injektion upplöses i tur och ordning sorbitol och kalciumglukonat. Till denna lösning sättes ät- tiksyra och en blandning av bensylalkohol och polyetylengly- kol 400. Vincristinsulfatet, upplöst i en minsta möjliga mängd destillerat vatten, inblandas i lösningen, som instäl- les på den slutliga volymen, homogeniseras och filtreras under sterila betingelser. Den sterila lösningen tappas på sterila medicinflaskor under inert skyddsgasatmosfär och flaskorna förseglas.

Exempel 6 Vinblastinsulfat 0,1 g Propyl-p-hydroxibensoat 0,005 g 466 017 10 15 20 25 18 Kalciumacetat.H2O 0,023 g Ättiksyra (98 %) 0,049 g Natriumacetat.3 H20 0,049 g Metyl-p-hydroxibensoat 0,05 g Etanol (96 %) 5,0 g Mannitol 5,0 g Dest. vatten för injektion upp till 100,0 ml Med ovan angivna komponenter utföres ett förfarande liknande det i exempel 1, varvid man erhåller en vattenhaltig bered- ning.

Exempel 7 Vincristinsulfat 0,1 g Propyl-p-hydroxibensoat 0,02 g Ättiksyra (98 %) 0,025 g Zinksulfat 0,033 g Natriumacetat.3 H20 0,06 g Metyl-p-hydroxibensoat 0,13 g Etanol (96 %) 5,0 g Mannitol 10,0 g Dest. vatten för injektion upp till 100,0 ml Med ovan angivna komponenter ger ett förfarande liknande det i exempel 1 en vattenhaltig beredning.

Claims (6)

466 017 /7 i PATENTKRAV

1. Förfarande för framställning av ett zink-, kalcium-, eller magnesiumkomplex av vinkristin eller vinblastin och even- tuellt stabila vattenhaltiga farmaceutíska kompositioner innehållande nämnda metallkomplex, k ä n n e t e c k n a t därav, att en lösning av vinkristin eller vinblastin eller ett farmaceutiskt godtagbart salt därav i ett vattenhaltigt medium omsättes med ett ogiftigt vattenlösligt salt av zink(II), kalcium(II) eller magnesium(II) vid pH 3,0 - 6,0, eventuellt i närvaro av eller följt av tillsats av en konventionell farmaceutisk bärare och/eller ytterligare till- satsmedel, eller, om så önskas, det erhållna metallkomplexet isoleras.

2. Förfarande enligt krav 1, k ä n n e t e c k n a t därav, att mängden av den ogiftiga tvávärda metalljonen är tillräcklig för att ge ett molförhàllande metall till vinkristin eller vinblastin av ca 1:1.

3. Förfarande enligt krav 1 eller 2, k å n n e t e c k n a t därav, att zink(II)-, kalcium(II)- eller magnesium(II)-jon användes som ett acetat- eller glukonatsalt.

4. Komplex av vinkristin med zink(II)-, kalcium(II)- eller magnesium(II)-jon.

5. Komplex av vinblastin med zink(II)-, kalcium(II)- eller magnesium(II)-jon.

6. Stabila vattenhaltiga farmaceutiska kompositioner, k ä n n e t e c k n a d e därav, att de som aktiv beståndsdel innehåller ett komplex av vinkristin eller vinblastin med zink(II), kalcium(II) eller magnesium(II) i en terapeutisk effektiv mängd.