Svartkronad strandpipare

	Svartkronad strandpipare; Status i världen: Livskraftig (lc)
	Fotograferad i Pantanal, Brasilien
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Vadarfåglar; Charadriiformes
Familj	Pipare; Charadriidae
Släkte	Anarhynchus
Art	Svartkronad strandpipare; A. collaris
Vetenskapligt namn
	§ Anarhynchus collaris
Auktor	Vieillot, 1818
Utbredning
Synonymer
	Halsbandsstrandpipare; Charadrius collaris;

Svartkronad strandpipare^[2] (Anarhynchus collaris) är en amerikansk fågel i familjen pipare inom ordningen vadarfåglar.^[3] Den förekommer från Mexiko till norra Argentina och mellersta Chile. Arten minskar i antal men beståndet anses ändå vara livskraftigt.

Utseende och läte

Svartkronad strandpipare är en 18 centimeter lång vadare med brun ovansida och vit undersida i alla dräkter. Adulta fåglar har ett svart bröstband. Hos hanen är pannan vit, kantad ovan av ett svart band och under ett svart streck från ögat till näbben. Mittersta och bakre delen av hjässan är kastanjefärgad och benen är gula. I flykten syns mörka vingpennor med ett vitt vingband samt vita sidor på stjärtfjädrarna.

Honan är vanligtvis mycket lik hanen, men vissa individer är brunare där hanen är svart. Ungfågeln saknar svart på huvudet och har bruna fläckar på sidan av bröstet istället för bröstband. Lätet i flykten är ett vasst och metalliskt pip.

Delar av året delar den utbredningsområde med både snöstrandpipare (Charadrius nivosus) och flikstrandpipare (Charadrius semipalmatus). Den förra är jämnstor men blekare ovan samt har mörkare ben och saknar fullständigt bröstband. Den senare är större och mer tjocknäbbad och har ett blekt halsband.

Utbredning och systematik

Svartkronad strandpipare förekommer i Latinamerika från Mexiko till norra Argentina och mellersta Chile.^[3] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Släktestillgörighet

Svartkronad strandpipare placeras traditionellt, liksom de flesta pipare, i det stora släktet Charadrius. Flera genetiska studier har dock visat att arterna i släktet inte är varandras närmaste släktingar. Istället är en stor grupp strandpipare, däribland svartkronad strandpipare, närmare släkt med vipor i Vanellus och andra udda pipare som australiska inlandspiparen (Peltohyas australis) och arten snednäbb i Nya Zeeland (Anarhynchus frontalis) än med typarten för släktet större strandpipare.^[4]^[5]^[6] Tongivande Clements m.fl. implementerade 2023 dessa resultat i sin systematik, vilket medfört att denna grupp lyfts ur Charadrius och istället förenats med snednäbben i släktet Anarhynchus. Fågeln är sannolikt närmast släkt med likaledes amerikanska arten tjocknäbbad strandpipare, på lite längre håll sydamerikanska artparet punastrandpipare och patagonienpipare.

Levnadssätt

Svartkronad strandpipare hittas utmed sandig kust, i flodmynningar, flodbanker inåt landet samt på öppen, sandig savann. Den verkar vara huvudsakligen stannfågel, även om det finns vissa belägg för att den företar sig säsongsmässiga rörelser. Fågeln lever av insekter och andra ryggradslösa djur som den jagar efter på typiskt piparmaner genom att snabbt springa framåt och sedan stanna. Jämfört med andra vadare är den inte särskilt social och formar sällan flockar. Den är vidare ofta väldigt skygg.

Häckning

Fågelns häckningstid varierar geografiskt, från november till december i västra Mexiko,^[7] mars-juni i Costa Rica,^[8] januari i Venezuela och mars i Ecuadors lågländer. Under spelet fluffar hanen upp bröstet och jagar honan.^[7] Den häckar på marken i en uppskrapad grop långt ovan vattenlinken på kuster, flodbanker eller öar, eller inåt landet, ofta nära låg och skyddande växtlighet som grästuvor. Fågeln lägger två blekbeiga brunfläckade ägg.^[8] Liksom många markhäckande arter lurar föräldrarna potentiella predatorer bort från boet genom att spela skadade.^[9]

Status

Fågelns världspopulation uppskattas till mellan 50 000 och 100 000 individer.^[1] Den tros minska något i antal.^[1] Enligt internationella naturvårdsunionen IUCN anser den inte vara hotad och kategoriseras som livskraftig.^[1]

Namn

Fågeln har på svenska även kallats halsbandsstrandpipare.

Referenser

Artikeln bygger delvis på en översättning från engelskspråkiga wikipedias artikel Collared plover, läst 2018-10-03 som anger följande källor:

ffrench, Richard; O'Neill, John Patton & Eckelberry, Don R. (1991): A guide to the birds of Trinidad and Tobago (2nd edition). Comstock Publishing, Ithaca, N.Y.. ISBN 0-8014-9792-2
Hilty, Steven L. (2003): Birds of Venezuela. Christopher Helm, London. ISBN 0-7136-6418-5

Noter

^ [a b c d] Birdlife International 2020 Charadrius collaris . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 1 januari 2021.
^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
^ [a b] Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
^ Cerny D, Natale R. 2022. Comprehensive taxon sampling and vetted fossils help clarify the time tree of shorebirds (Aves, Charadriiformes). Mol. Phylogenet. Evol. 177: 107620.
^ Barth, J.M.I., M. Matschiner, and B.C. Robertson (2013), Phylogenetic Position and Subspecies Divergence of the Endangered New Zealand Dotterel (Charadrius obscurus), PLoS ONE 8, e78068.
^ Dos Remedios, N., Lee, P. L. M., Burke, T., Székely, T., and Küpper, C. (2015). North or south? Phylogenetic and biogeographic origins of a globally distributed avian clade. Mol. Phylogenet. Evol., 89:151–159. [PDF https://eprints.whiterose.ac.uk/90572/3/WRRO_90572.pdf]
^ [a b] Hayman, Peter; Marchant, John; Prater, Tony (1986). Shorebirds: an identification guide to the waders of the world. Boston: Houghton Mifflin. sid. 296. ISBN 978-0-395-60237-9
^ [a b] Stiles, F. Gary; Skutch, Alexander Frank (1989). A guide to the birds of Costa Rica. Ithaca: Comstock. sid. 139. ISBN 978-0-8014-9600-4
^ Greeney, Harold F.; Gelis, Rudolphe A.; White, Richard (2004). ”Notes on breeding birds from an Ecuadorian lowland forest” ( PDF). Bulletin of the British Ornithologists' Club 124 (1): sid. 28–37. Arkiverad från originalet den 25 juli 2008. https://web.archive.org/web/20080725122009/http://depts.washington.edu/nhrg/Greeney,%20Gelis%20%26%20White%202004.pdf. Läst 16 oktober 2018.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör svartkronad strandpipare.
Bilder & media
Wikispecies har information om Anarhynchus collaris.
Artförteckning
Fler bilder på Flickr
Utbredningskarta och läten på Xeno-canto

[IUCN-1] [a b c d] Birdlife International 2020 Charadrius collaris . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 1 januari 2021.

[SOF-2] BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter

[CC-3] [a b] Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26

[Cerny-4] Cerny D, Natale R. 2022. Comprehensive taxon sampling and vetted fossils help clarify the time tree of shorebirds (Aves, Charadriiformes). Mol. Phylogenet. Evol. 177: 107620.

[Barther-5] Barth, J.M.I., M. Matschiner, and B.C. Robertson (2013), Phylogenetic Position and Subspecies Divergence of the Endangered New Zealand Dotterel (Charadrius obscurus), PLoS ONE 8, e78068.

[6] Dos Remedios, N., Lee, P. L. M., Burke, T., Székely, T., and Küpper, C. (2015). North or south? Phylogenetic and biogeographic origins of a globally distributed avian clade. Mol. Phylogenet. Evol., 89:151–159. [PDF https://eprints.whiterose.ac.uk/90572/3/WRRO_90572.pdf]

[Hayman-7] [a b] Hayman, Peter; Marchant, John; Prater, Tony (1986). Shorebirds: an identification guide to the waders of the world. Boston: Houghton Mifflin. sid. 296. ISBN 978-0-395-60237-9

[Stiles-8] [a b] Stiles, F. Gary; Skutch, Alexander Frank (1989). A guide to the birds of Costa Rica. Ithaca: Comstock. sid. 139. ISBN 978-0-8014-9600-4

[9] Greeney, Harold F.; Gelis, Rudolphe A.; White, Richard (2004). ”Notes on breeding birds from an Ecuadorian lowland forest” ( PDF). Bulletin of the British Ornithologists' Club 124 (1): sid. 28–37. Arkiverad från originalet den 25 juli 2008. https://web.archive.org/web/20080725122009/http://depts.washington.edu/nhrg/Greeney,%20Gelis%20%26%20White%202004.pdf. Läst 16 oktober 2018.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]