[go: up one dir, main page]

Hoppa till innehållet

Komorernas flagga

Från Wikipedia
Komorernas flagga
Flag of the Comoros.svg
Komorernas flagga
AnvändningNations- och handelsflagga Nationalflagga
Proportioner3:5
Antagen31 december 2001

Komorernas flagga har fyra horisontella i gult, vitt, rött och blå och en grön triangel vid den inre kanten. I triangeln finns en vit halvmåne och fyra vita, femuddiga stjärnor. Flaggan antogs på nyårsafton 2001 och har proportionerna 3:5.

Både de horisontella banden och stjärnorna representerar landets fyra huvudöar: Mohéli, Njazidja, Ndzuwani och Mayotte. Den sistnämnda ön är fortfarande Frankrike, men Komorerna gör anspråk på den. Halvmånen, stjärnorna och den gröna färgen är traditionella symboler för islam.[1]

Schema Grön Gul Vit Röd Blå
Pantone 363 127 Safe 186 285
RGB 61·142·51 255·198·30 255·255·255 206·17·38 58·117·196
HTML #3D8E33 #FFC61E #FFFFFF #CE1126 #3A75C4
CMYK 57-0-54-44 0-22-88-0 0-0-0-0 0-92-82-15 70-40-0-23

Flaggan bygger på den tidigare röda flaggan från självständigheten, som skulle symbolisera örepublikens socialistiska ideologi. Den flaggan ersattes 1978 med en helgrön flagga med samma vita halvmåne och fyra vita stjärnor som finns i den nuvarande flaggan. Vid en ändring av författningen 1996 lade man till två inskriptioner på arabiska i övre yttre och nedre inre hörnet. Den ena inskriptionen stod för Muhammed och den andra för Allah. Vid årsskiftet 2001/2002 införde Komorerna en ny författning med större självständighet för de öar som ingår i statsbildningen, och i samband med detta bytte man även ut flaggan.[2]

Tidigare flaggor

[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1978 och 2001 var Komorernas flagga helt grön med halvmånen och de fyra stjärnorna. Flaggan förekom i ett flertal varianter, bland annat med skriften "Allah" och "Muhammed" i vitt.[3] Mellan 1975 och 1978 var flaggan tvådelad i rött och grönt med halvmånen i kantonen.

  1. ^ Meaning of the flagFOTW, läst 2009-10-16
  2. ^ Historical antecedentsFOTW, läst 2009-10-16
  3. ^ Allt om världens flaggor, s. 108.