[go: up one dir, main page]
Hoppa till innehållet

IK Pegasi

Från Wikipedia
IK Pegasi
IK Pegasis läge
IK Pegasis läge
Observationsdata
Epok: J2000
StjärnbildPegasus
Rektascension21t 26m 26.6624s[1]
Deklination+19° 22′ 32.304″[1]
Skenbar magnitud ()6,078[1]
Stjärntyp
SpektraltypA8m:[2]/DA[3]
VariabeltypPulserande variabel av Delta Scuti-typ (DSCTC)[2]
Astrometri
Radialhastighet ()-11,4[1] km/s
Egenrörelse (µ)RA: 80,23[1] mas/år
Dek.: 17,28[1] mas/år
Parallax ()21,72±0,78 mas
Absolut magnitud ()2,762[a]
Detaljer
Massa1,65[5]/1,15[6] M☉
Radie1,6[5]/0,006[3] R☉
Luminositet8,0/0,12[b] L☉
Temperatur7 700[8]/35 500[6] K
Metallicitet117[8][5]/– % Sun
Vinkelhastighet< 32,5[8]/– km/s
Ålder5–60 × 107[5] år
Andra beteckningar
HR 8210, BD +18°4794, HD 204188, SAO 107138, HIP 105860.[1]
B: WD 2124+191, EUVE J2126+193.[9][10]

IK Pegasi, eller HR 8210, är en pulserande variabel av Delta Scuti-typ (DSCTC) och ett system av dubbelstjärnor i stjärnbilden Pegasus. Systemet är precis tillräckligt klart lysande för att ses med blotta ögat och ligger omkring 150 ljusår från solsystemet.

Den primära stjärnan, IK Pegasi A, är en stjärna av spektraltyp A i huvudserien som uppvisar mindre pulseringar i luminositet. IK Pegasi A kategoriseras som en stjärna av Delta Scuti-typ, med en luminositetsvariation som upprepar sig cirka 22,9 gånger per dag.[5] Dess kompanjon, IK Pegasi B, är en massiv vit dvärg - en stjärna som har utvecklats förbi huvudserien och som inte längre genererar energi genom fusion. De kretsar kring varandra var 21,7 dag och har ett genomsnittligt avstånd på omkring 31 miljoner kilometer, eller 0,21 astronomiska enheter (AU). Det är mindre än Merkurius omloppsbana kring solen.

IK Pegasi B är den närmaste kända supernovakandidaten. När den primära stjärnan - IK Pegasi A - börjar utvecklas till en röd jätte förväntas den växa till en radie där den vita dvärgen kan dra till sig materia från det expanderande gasformiga höljet. När den vita dvärgen närmar sig Chandrasekhargränsen på 1,44 solmassor (M☉) kan den explodera som en supernova av typ Ia.[11]

Observationer

[redigera | redigera wikitext]

Stjärnsystemet katalogiserades i den astrometriska undersökningen Durchmusterung från 1862 som BD +18°4794B. Därefter förekom den i Edward Charles Pickerings Bright Star Catalogue från 1908 som HR 8210.[12] Namnet "IK Pegasi" kommer från den namngivningsmetod för variabla stjärnor som introducerades av Friedrich Wilhelm August Argelander.

Undersökningar av stjärnans spektrografiska egenskaper visade den karaktäristiska absorptionslinjeförskjutningen hos ett binärt stjärnsystem. Förskjutningen skapas när stjärnornas omloppsbana tar dem först mot och sedan iväg från observatören vilket skapar en dopplereffekt i absorptionslinjernas våglängd. Mätning av förskjutningen gör att astronomer kan bestämma den relativa orbitala hastigheten för åtminstone en av stjärnorna även om de inte kan särskilja de individuella komponenterna.[13]

1927 använde den kanadensiska astronomen William Edmund Harper den tekniken för att mäta denna binära stjärnas period och bestämde den till 21,724 dagar. Han uppskattade ursprungligen omloppsbanans excentricitet till 0,0027. Senare beräkningar gav en excentricitet på noll, vilket är värdet för en cirkulär omloppsbana.[11] Hastighetsamplituden uppmättes till 41,5 km/s, vilket är den primära stjärnans högsta hastighet längs siktlinjen till solsystemet.[14]

Avståndet till systemet IK Pegasi kan mätas direkt genom att observera systemets små parallaxförskjutningar (jämfört med mer avlägsna bakgrundsstjärnor) när jorden kretsar kring solen. Förskjutningen mättes med hög precision av rymdteleskopet Hipparcos vilket gav ett avstånd på 150 ljusår med en exakthet på ±5 ljusår.[15] Samma rymdteleskop mätte även systemets egenrörelse, det vill säga den lilla vinkelrörelse som IK Pegasi gör över himlen på grund av dess rörelse genom rymden. Kombinationen av avståndet och egenrörelsen kan användas för att beräkna IK Pegasis tvärgående hastighet till 16,9 km/s.[c] Den tredje komponenten, den heliocentriska radialhastigheten, kan mätas med den genomsnittliga rödförskjutningen (eller blåförskjutning) av stjärnspektrumet. General Catalogue of Stellar Radial Velocities listar en radialhastighet på -11,4 km/s för systemet.[17] Kombinationen av dessa två rörelser ger en rymdhastighet på 20,4 km/s relativt solen.[d]

Det gjordes ett försök att fotografera systemets individuella komponenter med hjälp av rymdteleskopet Hubble men stjärnorna visade sig vara för nära varandra för att få bra upplösning.[18] Färska mätningar med rymdteleskopet Extreme Ultraviolet Explorer gav en exaktare omloppsperiod på 21,72168 ± 0,00009 dagar.[9] Systemets banlutning tros vara sådan att banplanet ligger nästan exakt i siktlinjen från jorden. Om det är så kan det vara möjligt att se en eklips.[6]

IK Pegasi A

[redigera | redigera wikitext]

Hertzsprung–Russell-diagrammet (HR-diagram) är en grafisk presentation av stjärnors luminositet mot ett färgindex. IK Pegasi A är för närvarande en huvudseriestjärna. IK Pegasi A ligger dock i en smal, nästan vertikal remsa på diagrammet som kallas instabilitetsremsan. Stjärnor som befinner sig i det här bandet oscillerar koherent, vilket resulterar i att stjärnans luminositet pulserar periodiskt.[19]

Pulseringarna är ett resultat av en process som kallas κ-mekanismen. En del av stjärnans yttre atmosfär absorberar mer strålning på grund av partiell jonisering av vissa grundämnen. När dessa atomer tappar en elektron ökar sannolikheten att de kommer absorbera energi. Detta resulterar i sin tur i en temperaturökning som gör att atmosfären expanderar. Den uppblåsta atmosfären blir mindre joniserad och förlorar energi, vilket gör att den kallnar och blir mindre igen. Resultatet är en periodisk pulsering av atmosfären och en matchande luminositetsvariation.[19]

De relativa dimensionerna av IK Pegasi A (vänster), B (mitten ner) och solen (höger).[20]

Stjärnorna inom instabilitetsremsan som korsar huvudserien kallas Delta Scuti-variabler. De har fått sitt namn från den typiska stjärnan för sådana variabler, Delta Scuti. Variablerna varierar vanligtvis från spektraltyp A2 till F8, och en stjärnluminositetsklass av III (underjättar) till V (huvudseriestjärnor). De är variabler med korta perioder som har regelbundna pulsperioder på mellan 0,025 och 0,25 dagar. Delta Scuti-stjärnor har en sammansättning av grundämnen som liknar solens (se Population I-stjärnor) och en massa mellan 1,5 och 2,5 M☉.[21] IK Pegasi A:s pulseringsfrekvens har beräknats till 22,9 cykler per dag, eller en var 0,044 dagar.[5]

Astronomer definierar en stjärnas metallicitet som halten av grundämnen som har högre atomnummer än helium. Detta mäts genom en spektroskopisk analys av atmosfären, följd av en jämförelse med de förväntade resultaten från stjärnmodeller. I fallet IK Pegasus A är det beräknade metallöverskottet [M/H] = +0,07 ± 0,20. Notationen ger logaritmen av förhållandet mellan metalliska grundämnen (M) och väte (H), minus logaritmen av solens metallförhållande. (Om stjärnan har samma metallöverskott som solen blir värdet således noll.) Ett logaritmiskt värde på 0,07 motsvarar ett faktiskt metallicitetsförhållande på 1,17, så stjärnan är omkring 17 % rikare på metalliska grundämnen än solen.[5] Felmarginalen för resultatet är dock ganska stor.

Spektrumet av A-klass-stjärnor som IK Pegasi A uppvisar starka Balmerlinjer av väte tillsammans med absorptionslinjer av joniserade metaller, inklusive K-linjen av joniserat kalcium (Ca II) på en våglängd av 393,3 nm.[22] Spektrumet av IK Pegasi A klassificeras som marginell Am (eller "Am:"), vilket betyder att den uppvisar samma kännetecken som spektraltyp A men är marginellt mer metalliserad. Det betyder att stjärnans atmosfär uppvisar absorptionslinjer för metalliska isotoper som är något starkare än normalt.[2] Stjärnor av spektraltyp Am är ofta delar av nära dubbelstjärnor med en kompanjon som har ungefär lika stor massa, såsom fallet är med IK Pegasi.[23]

Stjärnor av spektraltyp A är varmare och har större massa än solen, men som en följd är deras livsspann på huvudserien kortare. För en stjärna som har en massa som liknar IK Pegasi A (1,65 M☉), är den förväntade livstiden på huvudserien 2-3 × 109 år, vilket är ungefär en fjärdedel av solens förväntade livstid.[24]

Vad gäller massan är den relativt unga Altair den närmaste stjärnan till solen som liknar komponent A – den har en beräknad massa som är 1,7 gånger solmassan. Dubbelstjärnesystemet i sin helhet har vissa likheter med det närliggande systemet Sirius, som har en primär stjärna som tillhör klass A med en vit dvärg som kompanjon. Sirius A har dock större massa än IK Pegasi A och omloppsbanan för dess kompanjon är mycket större, med en halv storaxel på 30 AU.

IK Pegasi B

[redigera | redigera wikitext]

IK Pegasi A är en kompakt vit dvärg. Den här stjärnkategorin har nått slutet på sin evolutionära livstid och genererar inte längre energi genom kärnfusion. Istället strålar vita dvärgar stadigt iväg sin överskottsenergi, vanligtvis lagrad värme, blir kallare och svagare under flera miljarder år.[25]

Evolution

[redigera | redigera wikitext]

Nästan alla små och medelstora stjärnor (lättare än omkring nio solmassor) slutar som vita dvärgar när de har förbrukat sitt förråd av termonukleärt bränsle.[26] Sådana stjärnor ägnar större delen av sitt energiproducerande liv som en stjärna i huvudserien. Den tid som en stjärna tillbringar i huvudserien beror huvudsakligen på dess massa. Livslängden minskar ju större massan är.[27] För att IK Pegasi B skall ha kunnat bli en vit dvärg före komponent A måste den således en gång ha varit större än komponent A. Faktum är att föregångaren till IK Pegasi B tros ha haft en massa mellan 5 och 8 solmassor.[11]

När vätebränslet förbrukats i kärnan av IK Pegasi B:s föregångare utvecklades den till en röd jätte. Den inre kärnan kontraherade tills väteförbränningen började i ett skal som omgav heliumkärnan. För att kompensera för temperaturökningen expanderade det yttre höljet till flera gånger storleken av radien som den hade som stjärna i huvudserien. När kärnan nådde en temperatur och täthet där helium kunde börja genomgå fusion kontrakterade stjärnan och blev vad som kallas en stjärna på den horisontella jättegrenen. Det vill säga, den tillhörde en grupp stjärnor som faller på en grovt horisontell linje på Hertzsprung–Russell-diagrammet. Heliumfusionen skapade en inert kärna av kol och syre. När helium förbrukades i kärnan skapades ett heliumförbrännande skal förutom det väteförbrännande skalet, och stjärnan flyttade till vad astronomer kallar för den asymptotiska jättegrenen (ett spår som leder till det övre högra hörnet av Hertzsprung–Russell-diagrammet). Om stjärnans massa var tillräcklig skulle kolfusion slutligen börja i kärnan och därigenom skapa syre, neon och magnesium.[28][29][30]

En röd jättes yttre hölje, eller det yttre höljet av en stjärna på den asymptotiska jättegrenen, kan expandera till flera hundra gånger solens radie och får därigenom en radie på omkring 5 × 108 km (3 AU) såsom den pulserande stjärnan Mira.[31] Det är gott och väl mer än det nuvarande avståndet mellan de två stjärnorna i IK Pegasi, så under den här tidsperioden delade de två stjärnorna ett gemensamt hölje. Därför kan IK Pegasi A:s yttre atmosfär ha fått en ökning av isotoper tyngre än helium.[6]

Helixnebulosan skapas genom en stjärna som utvecklas till en vit dvärg. Bild från NASA & ESA.

En tid efter att en inert kärna av syre och kol (eller syre, magnesium och neon) skapats, började termonukleär fusion inträffa längs med de två skal som är koncentriska med kärnregionen. Väte förbrändes längs det yttersta skalet, medan heliumfusion skedde i den inerta kärnan. Den här fasen med två skal var dock instabil, så den producerade termiska pulser som orsakade storskaliga massutstötningar från stjärnans yttre hölje.[32] Det här utkastade materialet skapade ett väldigt moln av material kallat planetarisk nebulosa. Allt förutom en liten del av vätehöljet drevs iväg från stjärnan, vilket lämnade efter sig en vit dvärgrest som huvudsakligen bestod av den inerta kärnan.[33]

Sammansättning och struktur

[redigera | redigera wikitext]

IK Pegasi B:s inre kan antingen bestå helt och hållet av kol och syre, eller möjligtvis, om dess föregångare genomgick kolförbränning, kan den ha en kärna av syre och neon, omgivet av en mantel berikad med kol och syre.[34][35] Oavsett, så är dess yttre omgivet av en atmosfär bestående av nästan rent väte, som ger stjärnan dess spektraltyp DA. På grund av högre atommassa kommer allt helium i höljet ha sjunkit under väteskiktet.[3] Hela stjärnans massa stöds av trycket från en gas av degenererade elektroner, en effekt av Pauliprincipen som hindrar materien från att pressas samman till en mindre volym.

Sambandet mellan en vit dvärgs radie och massa

Med en beräknad massa på 1,15 M☉ räknas IK Pegasi B som en vit dvärg med hög massa.[e] Även om dess radie inte har observerats direkt kan den beräknas från teoretiska relationer mellan massan och radien på vita dvärgar,[37] vilket ger den ett värde på omkring 0,60 % av solens radie.[3] En annan källa ger dock värdet 0,72 %, så viss osäkerhet kvarstår fortfarande.[5] Stjärnan packar alltså en massa som är större än solens i en volym som är ungefär lika stor som jordens, vilket ger en fingervisning om stjärnans extrema densitet.[f] En vit dvärgs massiva och kompakta karaktär producerar en stark ytgravitation. Astronomer betecknar det här värdet genom tiologaritmen av gravitationskraften i cgs-enheter, eller log g. För IK Pegasi B är log g 8,95.[3] I jämförelse är jordens log g 2,99. Ytgravitationen på IK Pegasi är alltså över 900 000 gånger starkare än gravitationen på jorden.[g]

IK Pegasi B:s effektiva yttemperatur beräknas vara omkring 35 500 ± 1 500 K,[6] vilket gör den till en stark källa till ultraviolett strålning.[3][h] Under normala förhållanden skulle den här vita dvärgen fortsätta att kylas ner i mer än en miljard år, medan dess radie skulle kvarstå nästan oförändrad.[38]

Framtida evolution

[redigera | redigera wikitext]

I en artikel från 1993 identifierade David Wonnacott, Barry J. Kellett och David J. Stickland systemet som en kandidat att utvecklas till en typ 1a-supernova eller en kataklysmisk variabel.[11] I och med att den ligger på ett avstånd av 150 ljusår är det den supernovakandidat som är närmast jorden. Under den tid som det kommer att ta för systemet att utvecklas till ett stadium där en supernova kan inträffa kommer den dock att ha förflyttat sig längre bort från jorden. Den kan dock fortfarande utgöra ett hot.

Bilden från Hubbleteleskopet visar den pulserande asymptotiska jättegrensstjärnan Mira.

Någon gång i framtiden kommer IK Pegasi A ha förbrukat vätebränslet i sin kärna och börja utvecklas från huvudserien till att bli en röd jätte. En röd jättes hölje kan växa väldigt mycket och utöka sin storlek till uppemot hundra gånger den tidigare radien (eller mer). När IK Pegasi A expanderat till den punkt där dess yttre hölje når dess kompanjons Roche-lob kommer en gasformig ackretionsskiva bildas runt den vita dvärgen. Gasen, som huvudsakligen består av väte och helium, kommer då växa samman med ytan på kompanjonen. Massöverföringen mellan stjärnorna kommer också göra att deras gemensamma omloppsbana kommer krympa.[39]

På den vita dvärgens yta kommer den sammanväxta gasen komprimeras och upphettas. Vid något tillfälle kommer den ackumulerade gasen nå det tillstånd som krävs för att vätefusion ska inträffa, vilket producerar en termisk rusningsreaktion som kommer driva iväg en del av gasen från ytan. Det skulle resultera i en återkommande novaexplosion - en kataklysmisk variabelstjärna - och den vita dvärgens luminositet skulle snabbt öka med flera skenbara magnituder under en flera dagar eller månader lång period.[40] Ett exempel på en sådan stjärna är RS Ophiuchi, ett binärt system som består av en röd jätte och en vit dvärgkompanjon. RS Ophiuchi har utvidgats till en (återkommande) nova åtminstone sex gånger och har varje gång assimilerat den mängd väte som behövs för att skapa en rusningsexplosion.[41][42]

Det är möjligt att IK Pegasi B kommer att följa ett liknande mönster.[41] För att ackumulera massa kan bara en del av den infångade gasen slungas ut, så att med varje cykel skulle den vita dvärgen öka stadigt i massa. Således skulle IK Pegasi B även om den betedde sig som en återkommande nova fortsätta att ackumulera ett växande hölje.[43]

En alternativ modell, som gör att den vita dvärgen stadigt kan ackumulera massa utan novautbrott, är en så kallad CBSS-stjärna, en tät dubbelstjärna som är en supermjuk röntgenkälla. I ett sådant scenario skulle massöverföringen till den nära vita dvärgstjärnan vara sådan att en stadig fusionsförbränning kan bibehållas på ytan där det inkommande vätet förbrukas genom termonukleär förbränning till helium. Den här kategorin av supermjuka källor består av vita dvärgar med stor massa och väldigt höga yttemperaturer (0,5 × 106 till 1 × 106 K).[44][45]

Om den vita dvärgens massa skulle uppnå chandrasekhargränsen på 1,44 solmassor kommer den inte längre stödjas av tryck från elektrondegenerationen och kommer kollapsa. För en kärna som huvudsakligen består av syre, neon och magnesium kommer den kollapsande vita dvärgen förmodligen bilda en neutronstjärna. I så fall kommer bara en del av stjärnans massa slungas ut.[46] Om kärnan istället består av kol och syre kommer det ökande trycket och temperaturen istället initiera kolförbränning i centrumet innan chandrasekhargränsen uppnås. Det dramatiska resultatet är en rusande nukleär fusionsreaktion som förbränner en substantiell del av stjärnan inom en kort tid. Det kommer att vara tillräckligt för att lösgöra stjärnan i en kataklysmisk typ 1a-supernoveexplosion.[47]

En sådan supernovahändelse kan utgöra ett visst hot mot liv på jorden. Man tror att den primära stjärnan, IK Pegasi A, förmodligen inte kommer utvecklas till en röd jätte inom den nära framtiden. Som det visats tidigare är denna stjärnas rymdhastighet jämfört med solen 20,4 km/s. Detta motsvarar att förflytta sig ett ljusår på 14 700 år. Efter 5 miljoner år, kommer stjärnan vara separerad från solen med mer än 500 ljusår. En typ 1a-supernova inom tusen parsec tros kunna påverka jorden.[48]

Efter en supernoveexplosion kommer resten av givarstjärnan (IK Pegasus A) fortsätta med den slutgiltiga hastigheten den hade när den ingick i ett nära kretsande dubbelstjärnesystem. Den resulterande relativa hastigheten kan vara så hög som 100–200 km/s, vilket skulle kunna placera den bland höghastighetsmedlemmarna i Vintergatan. Kompanjonen kommer också ha förlorat lite massa under explosionen, och dess närvaro kan skapa ett gap i de expanderande spillrorna. Från den punkten och framåt kommer den utvecklas till en enda vit dvärg.[49][50] Supernovaexplosionen kommer skapa en supernovarest av expanderande material som slutligen kommer att gå in i det omgivande interstellära mediet.[51]

Anmärkningar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Den absoluta magnituden Mv ges av:
    där V är den visuella magnituden och π är parallaxen.[4]
  2. ^ Baserat på:
    där L är luminositeten, R är radien och Teff är den effektiva temperaturen.[7]
  3. ^ Egenrörelsen kan man räkna ut genom:
     mas/y.
    där och är komponenterna av egenrörelsen i RA och Dec.. Den resulterande tvärgående hastigheten är:
     km/s.
    där d(pc) är distansen i parsec.[16]
  4. ^ Med Pythagoras sats får man hastigheten genom:
     km/s.
    där är radialhastigheten och är den tvärgående hastigheten.
  5. ^ De vita dvärgarna är snävt fördelade omkring en genomsnittlig massa på 0,58 M☉.
    Bara 2 % av alla vita dvärgar har större massa än solen.[36]
  6. ^  km.
  7. ^ Jordens tyngdacceleration vid ekvatorn är 9,780 m/s2, eller 978,0 cm/s2 i cgs-enheter. Således:
    Logaritmen av gravitationskrafternas kvot är 8,95 - 2,99. Så:
  8. ^ Enligt Wiens lag skulle en svartkropps högsta utstrålning vid den här temperaturen ha en våglängd av:
     nm
    som ligger i yttre kanten av den ultravioletta delen av det elektromagnetiska spektrumet.

Källor

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d e f g] ”SIMBAD Query Result: HD 204188 -- Spectroscopic binary”. SIMBAD. Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=HD+204188. Läst 15 november 2010. 
  2. ^ [a b c] Kurtz, D. W. (1978). ”Metallicism and pulsation - The marginal metallic line stars”. Astrophysical Journal 221: sid. 869–880. doi:10.1086/156090. http://adsabs.harvard.edu/abs/1978ApJ...221..869K. Läst 14 maj 2007. 
  3. ^ [a b c d e f] Barstow, M. A.; Holberg, J. B.; Koester, D. (1994). ”Extreme Ultraviolet Spectrophotometry of HD16538 and HR:8210 Ik-Pegasi”. Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 270 (3): sid. 516. http://adsabs.harvard.edu/abs/1994MNRAS.270..516B. Läst 15 maj 2007. 
  4. ^ Tayler, Roger John (1994). The Stars: Their Structure and Evolution. Cambridge University Press. sid. 16. ISBN 0521458854 
  5. ^ [a b c d e f g h] D. Wonnacott, B. J. Kellett, B. Smalley, C. Lloyd (1994). ”Pulsational Activity on Ik-Pegasi”. Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 267 (4): sid. 1045–1052. http://adsabs.harvard.edu/abs/1994MNRAS.267.1045W. Läst 14 april 2007. 
  6. ^ [a b c d e] Landsman, W.; Simon, T.; Bergeron, P. (1999). ”The hot white-dwarf companions of HR 1608, HR 8210, and HD 15638”. Publications of the Astronomical Society of the Pacific 105 (690): sid. 841–847. doi:10.1086/133242. http://adsabs.harvard.edu/abs/1993PASP..105..841L. Läst 4 februari 2007. 
  7. ^ Krimm, Hans (19 augusti 1997). ”Luminosity, Radius and Temperature”. Hampden-Sydney College. Arkiverad från originalet den 8 maj 2003. https://web.archive.org/web/20030508233052/http://ceres.hsc.edu/homepages/classes/astronomy/spring99/Mathematics/sec20.html. Läst 16 maj 2007. 
  8. ^ [a b c] B. Smalley, K. C. Smith, D. Wonnacott, C. S. Allen (1996). ”The chemical composition of IK Pegasi”. Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 278 (3): sid. 688–696. http://adsabs.harvard.edu/abs/1996MNRAS.278..688S. 
  9. ^ [a b] Vennes, S.; Christian, D. J.; Thorstensen, J. R. (1998). ”Hot White Dwarfs in the Extreme-Ultraviolet Explorer Survey. IV. DA White Dwarfs with Bright Companions”. The Astrophysical Journal 502 (2): sid. 763–787. doi:10.1086/305926 arkivurl=https://web.archive.org/web/20200614053141/https://iopscience.iop.org/article/0004-637X/502/2/763/37057.html. Arkiverad från originalet den 14 juni 2020. https://web.archive.org/web/20200614053141/https://iopscience.iop.org/article/0004-637X/502/2/763/37057.html. Läst 15 november 2010. 
  10. ^ Vallerga, John (1998). ”The Stellar Extreme-Ultraviolet Radiation Field”. Astrophysical Journal 497: sid. 77–115. doi:10.1086/305496. http://adsabs.harvard.edu/abs/1998ApJ...497..921V. Läst 15 november 2010. 
  11. ^ [a b c d] Wonnacott, D.; Kellett, B. J.; Stickland, D. J. (1993). ”IK Peg - A nearby, short-period, Sirius-like system”. Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 262 (2): sid. 277–284. http://adsabs.harvard.edu/abs/1993MNRAS.262..277W. Läst 15 maj 2007. 
  12. ^ Pickering, Edward Charles (1908). ”Revised Harvard photometry : a catalogue of the positions, photometric magnitudes and spectra of 9110 stars, mainly of the magnitude 6.50, and brighter observed with the 2 and 4 (100 mm) meridian photometers”. Annals of the Astronomical Observatory of Harvard College 50: sid. 182. http://adsabs.harvard.edu/abs/1908AnHar..50....1P. Läst 14 maj 2007. 
  13. ^ ”Spectroscopic Binaries”. University of Tennessee. http://csep10.phys.utk.edu/astr162/lect/binaries/spectroscopic.html. Läst 9 juni 2007. 
  14. ^ Harper, W. E. (1927). ”The orbits of A Persei and HR 8210”. Publications of the Dominion Astrophysical Observatory 4: sid. 161–169. http://adsabs.harvard.edu/abs/1927PDAO....4..161H. Läst 14 maj 2007. 
  15. ^ M. A. C. Perryman, L. Lindegren, J. Kovalevsky, E. Hoeg, U. Bastian, P. L. Bernacca, M. Crézé, F. Donati, M. Grenon, F. van Leeuwen, H. van der Marel, F. Mignard, C. A. Murray, R. S. Le Poole, H. Schrijver, C. Turon, F. Arenou, M. Froeschlé, C. S. Petersen (1997). ”The HIPPARCOS Catalogue”. Astronomy and Astrophysics 323: sid. L49–L52. http://adsabs.harvard.edu/cgi-bin/bib_query?1997A&A...323L..49P. Läst 14 maj 2007. 
  16. ^ Majewski, Steven R. (2006). ”Stellar Motions”. University of Virginia. Arkiverad från originalet den 25 januari 2012. https://www.webcitation.org/64wt1u3UR?url=http://www.astro.virginia.edu/class/majewski/astr551/lectures/VELOCITIES/velocities.html. Läst 14 maj 2007. 
  17. ^ Wilson, Ralph Elmer (1953). General catalogue of stellar radial velocities. Carnegie Institution of Washington. http://adsabs.harvard.edu/abs/1953QB901.W495...... Läst 14 maj 2007 
  18. ^ Burleigh, M. R.; Barstow, M. A.; Bond, H. E.; Holberg, J. B. (28 juli – 1 augusti 1975). ”Resolving Sirius-like Binaries with the Hubble Space Telescope”. i Provencal, J. L.; Shipman, H. L.; MacDonald, J.; Goodchild, S.. Proceedings 12th European Workshop on White Dwarfs. San Francisco: Astronomy Society of the Pacific. sid. 222. ISBN 1-58381-058-7. http://adsabs.harvard.edu/abs/2001ASPC..226..222B. Läst 27 februari 2007 
  19. ^ [a b] A. Gautschy, H. Saio (4 november 1995). ”Stellar Pulsations Across The HR Diagram: Part 1”. Annual Review of Astronomy and Astrophysics "33": ss. 75–114. doi:10.1146/annurev.aa.33.090195.000451. http://adsabs.harvard.edu/abs/1995ARA&A..33...75G. Läst 14 maj 2007. 
  20. ^ För en förklaring av stjärnfärgerna, se ”The Colour of Stars”. Australia Telescope Outreach and Education. 21 december 2004. Arkiverad från originalet den 10 mars 2012. https://www.webcitation.org/6630AbtJZ?url=http://outreach.atnf.csiro.au/education/senior/astrophysics/photometry_colour.html. Läst 26 september 2007. 
  21. ^ Templeton, Matthew (2004). ”Variable Star of the Season: Delta Scuti and the Delta Scuti variables”. AAVSO. Arkiverad från originalet den 26 oktober 2006. https://web.archive.org/web/20061026110020/http://www.aavso.org/vstar/vsots/summer04.shtml. Läst 23 januari 2007. 
  22. ^ Smith, Gene (16 april 1999). ”Stellar Spectra”. University of California, San Diego Center for Astrophysics & Space Sciences. http://casswww.ucsd.edu/public/tutorial/Stars.html. Läst 19 maj 2007. 
  23. ^ J. G. Mayer, J. Hakkila (4 november 1994). ”Photometric Effects of Binarity on AM Star Broadband Colors”. Bulletin of the American Astronomical Society "26": ss. 868. http://adsabs.harvard.edu/abs/1994AAS...184.0607M. Läst 14 maj 2007. 
  24. ^ ”Stellar Lifetimes”. Georgia State University. 2005. http://hyperphysics.phy-astr.gsu.edu/hbase/astro/startime.html. Läst 26 februari 2007. 
  25. ^ ”White Dwarfs & Planetary Nebulas”. Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics. 29 augusti 2006. http://chandra.harvard.edu/xray_sources/white_dwarfs.html. Läst 9 juni 2007. 
  26. ^ Heger, A.; Fryer, C. L.; Woosley, S. E.; Langer, N.; Hartmann, D. H. (4 november 2003). ”§3, How Massive Single Stars End Their Life”. Astrophysical Journal "591" (1): ss. 288–300. doi:10.1086/375341. http://adsabs.harvard.edu/abs/2003ApJ...591..288H. Läst 14 augusti 2007. 
  27. ^ Seligman, Courtney (2007). ”The Mass-Luminosity Diagram and the Lifetime of Main-Sequence Stars”. http://cseligman.com/text/stars/mldiagram.htm. Läst 14 maj 2007. 
  28. ^ ”Stellar Evolution - Cycles of Formation and Destruction”. Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics. 29 augusti 2006. http://chandra.harvard.edu/edu/formal/stellar_ev/story/index4.html. Läst 10 augusti 2006. 
  29. ^ Richmond, Michael (5 oktober 2006). ”Late stages of evolution for low-mass stars”. Rochester Institute of Technology. http://spiff.rit.edu/classes/phys230/lectures/planneb/planneb.html. Läst 7 juni 2007. 
  30. ^ Darling, David. ”Carbon burning”. The Internet Encyclopedia of Sciencs. http://www.daviddarling.info/encyclopedia/C/carbon_burning.html. Läst 15 augusti 2007. 
  31. ^ Savage, D. Jones, T.; Villard, Ray; Watzke, M. (6 augusti 1997). ”Hubble Separates Stars in the Mira Binary System”. HubbleSite News Center. http://hubblesite.org/newscenter/archive/releases/1997/26/text/. Läst 1 mars 2007. 
  32. ^ Oberhummer, H.; Csótó, A.; Schlattl, H. (4 november 2000). ”Stellar Production Rates of Carbon and Its Abundance in the Universe”. Science "289" (5476): ss. 88–90. doi:10.1126/science.289.5476.88. PMID 10884230. http://www.sciencemag.org/cgi/content/full/289/5476/88. Läst 7 juni 2007. 
  33. ^ Iben, Icko, Jr. (4 november 1991). ”Single and binary star evolution”. Astrophysical Journal Supplement Series "76": ss. 55–114. doi:10.1086/191565. http://adsabs.harvard.edu/abs/1991ApJS...76...55I. Läst 3 mars 2007. 
  34. ^ Gil-Pons, P.; García-Berro, E. (4 november 2001). ”On the formation of oxygen-neon white dwarfs in close binary systems”. Astronomy and Astrophysics "375": ss. 87–99. doi:10.1051/0004-6361:20010828. http://adsabs.harvard.edu/abs/2001astro.ph..6224G. Läst 15 maj 2007. 
  35. ^ Woosley, S. E.; Heger, A. (4 november 2002). ”The Evolution and Explosion of Massive Stars” (PDF). Reviews of Modern Physics "74" (4): ss. 1015–1071. doi:10.1103/RevModPhys.74.1015. Arkiverad från originalet den 29 september 2007. https://web.archive.org/web/20070929091739/http://www.ucolick.org/~alex/Preprints/RMP.pdf. Läst 30 maj 2007. 
  36. ^ Holberg, J. B.; Barstow, M. A.; Bruhweiler, F. C.; Cruise, A. M.; Penny, A. J. (4 november 1998). ”Sirius B: A New, More Accurate View”. The Astrophysical Journal "497" (2): ss. 935–942. doi:10.1086/305489. http://www.iop.org/EJ/article/0004-637X/497/2/935/36707.html. Läst 15 maj 2007. 
  37. ^ ”Estimating Stellar Parameters from Energy Equipartition”. ScienceBits. http://www.sciencebits.com/StellarEquipartition. Läst 15 maj 2007. 
  38. ^ Imamura, James N. (24 februari 1995). ”Cooling of White Dwarfs”. University of Oregon accessdate=2007-05-19. Arkiverad från originalet den 2 maj 2007. https://web.archive.org/web/20070502023430/http://zebu.uoregon.edu/~imamura/208/feb24/cool.html. 
  39. ^ K. A. Postnov, L. R. Yungelson (5 maj 2014). ”The Evolution of Compact Binary Star Systems”. Living Reviews in Relativity. https://link.springer.com/article/10.12942/lrr-2014-3#Sec3. Läst 2 mars 2020. 
  40. ^ Malatesta, K.; Davis, K. (May 2001). ”Variable Star Of The Month: A Historical Look at Novae”. AAVSO. Arkiverad från originalet den 19 maj 2007. https://web.archive.org/web/20070519171223/http://www.aavso.org/vstar/vsots/0501.shtml. Läst 20 maj 2007. 
  41. ^ [a b] Malatesta, Kerri (May 2000). ”Variable Star Of The Month—May, 2000: RS Ophiuchi”. AAVSO. Arkiverad från originalet den 5 april 2007. https://web.archive.org/web/20070405021933/http://www.aavso.org/vstar/vsots/0500.shtml. Läst 15 maj 2007. 
  42. ^ Hendrix, Susan (20 juli 2007). ”Scientists see Storm Before the Storm in Future Supernova”. NASA. http://www.nasa.gov/vision/universe/starsgalaxies/rxte_supernova.html. Läst 25 maj 2007. 
  43. ^ Langer, N.; Deutschmann, A.; Wellstein, S.; Höflich, P. (4 november 2000). ”The evolution of main sequence star + white dwarf binary systems towards Type Ia supernovae”. Astronomy and Astrophysics "362": ss. 1046–1064. http://adsabs.harvard.edu/abs/2000astro.ph..8444L. Läst 20 maj 2007. 
  44. ^ Langer, N.; Yoon, S.-C.; Wellstein, S.; Scheithauer, S. (2002). "On the evolution of interacting binaries which contain a white dwarf". The Physics of Cataclysmic Variables and Related Objects, ASP Conference Proceedings: 252, San Francisco, California: Astronomical Society of the Pacific. Hämtat 2007-05-25. 
  45. ^ Di Stefano, Rosanne (February 28–March 1, 1996). "Luminous Supersoft X-Ray Sources as Progenitors of Type Ia Supernovae" (PDF). J. Greiner Proceedings of the International Workshop on Supersoft X-Ray Sources, Garching, Germany: Springer-Verlag. ISBN 3540613900. Hämtat 2007-05-19. 
  46. ^ Fryer, C. L.; New, K. C. B. (24 januari 2006). ”2.1 Collapse scenario”. Gravitational Waves from Gravitational Collapse. Max-Planck-Gesellschaft. http://www.livingreviews.org/Articles/Volume6/2003-2new. Läst 7 juni 2007. 
  47. ^ ”Stellar Evolution - Cycles of Formation and Destruction”. Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics. 29 augusti 2006. http://chandra.harvard.edu/edu/formal/stellar_ev/story/index8.html. Läst 10 augusti 2006. 
  48. ^ Richmond, Michael (8 april 2005). ”Will a Nearby Supernova Endanger Life on Earth?” (TXT). Arkiverad från originalet den 6 mars 2007. https://web.archive.org/web/20070306114344/http://www.tass-survey.org/richmond/answers/snrisks.txt. Läst 30 mars 2006. —se sektion 4.
  49. ^ Hansen, Brad M. S. (4 november 2003). ”Type Ia Supernovae and High-Velocity White Dwarfs”. The Astrophysical Journal "582" (2): ss. 915–918. doi:10.1086/344782. http://adsabs.harvard.edu/abs/2002astro.ph..6152H. Läst 4 februari 2007. 
  50. ^ Marietta, E.; Burrows, A.; Fryxell, B. (4 november 2000). ”Type Ia Supernova Explosions in Binary Systems: The Impact on the Secondary Star and Its Consequences”. The Astrophysical Journal Supplement Series "128": ss. 615–650. doi:10.1086/313392. http://adsabs.harvard.edu/abs/1998RPPh...61...77K. Läst 4 februari 2007. 
  51. ^ ”Introduction to Supernova Remnants”. NASA/Goddard. 7 september 2006. Arkiverad från originalet den 11 mars 2007. https://web.archive.org/web/20070311020249/http://agile.gsfc.nasa.gov/docs/objects/snrs/snrstext.html. Läst 20 maj 2007. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
v • r
Stjärnor i Pegasus
Bayer
Flamsteed
1 Pegasi  · 2 Pegasi  · 3 Pegasi  · 4 Pegasi  · 5 Pegasi  · 7 Pegasi  · 9 Pegasi  · 11 Pegasi  · 12 Pegasi  · 13 Pegasi  · 14 Pegasi  · 15 Pegasi  · 16 Pegasi  · 17 Pegasi  · 18 Pegasi  · 19 Pegasi  · 20 Pegasi  · 21 Pegasi  · 23 Pegasi  · 25 Pegasi  · 28 Pegasi  · 30 Pegasi  · 31 Pegasi  · 32 Pegasi  · 33 Pegasi  · 34 Pegasi  · 35 Pegasi  · 36 Pegasi  · 37 Pegasi  · 38 Pegasi  · 39 Pegasi  · 40 Pegasi  · 41 Pegasi  · 45 Pegasi  · 51 Pegasi  · 52 Pegasi  · 55 Pegasi  · 56 Pegasi  · 57 Pegasi  · 58 Pegasi  · 59 Pegasi  · 60 Pegasi  · 61 Pegasi  · 63 Pegasi  · 64 Pegasi  · 65 Pegasi  · 66 Pegasi  · 67 Pegasi  · 69 Pegasi  · 70 Pegasi  · 71 Pegasi  · 72 Pegasi  · 73 Pegasi  · 74 Pegasi  · 75 Pegasi  · 76 Pegasi  · 77 Pegasi  · 78 Pegasi  · 79 Pegasi  · 80 Pegasi  · 82 Pegasi  · 83 Pegasi  · 85 Pegasi  · 86 Pegasi  · 87 Pegasi  · 23 Piscium  · 34 Vulpeculae
Variabler
HD
Övriga
Övriga objekt
NGC 8  · NGC 16
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=IK_Pegasi&oldid=54866785”