Herophilos

Herophilos (latin Herophilus), född 325, död 255 f.Kr., var en grekisk läkare och anatom verksam i antikens Alexandria i Egypten. Han kallas ofta anatomins fader.

Herophilos föddes i den grekiska staden Chalkedon. Han studerade medicin för Praxagoras, som då var lärare vid Hippokrates' medicinska skola på ön Kos i Medelhavet. Efter studierna flyttade han som ung man till Alexandria i Egypten och arbetade i den tidens stora forskningscentrum i Museion i Alexandria resten av livet.

Liksom sin samtida kollega Erasistratos utförde han de äldsta kända dissektionerna av mänskliga kroppar. Hans anatomiska beskrivningar anses vara mycket detaljerade och välgjorda; särskilt kända är hans studier av nervsystemet, ögat, blodkärl och mag-tarmkanalen. Herophilos har med sina vetenskapliga arbeten förtjänat sitt namn som den moderna anatomins fader. Dessa praktiska, systematiska studier utgör starten på den alltjämt rådande empiriska skolan (grundat på erfarenhet) i klar motsats till den vid denna tid rådande teoretiska tankebyggnadstekniken.

Parallellt med sina vetenskapliga studier bedrev Herophilos en omfattande läkarpraktik som dock mest anses ha sin grund i den utbildning i yrket han fått i Hippokrates anda.

Nervsystem och tarmkanalen

I motsats till Aristoteles hävdade Herophilos att hjärnan var nervsystemets centrum och flera av hans beskrivningar av nervsystemets grov-anatomi var korrekta. Däremot är sådana arbeten av hans kollega och rival Erasistratos mer detaljerade.

Flera av hans namn på anatomiska strukturer används än idag, till exempel retina ( nätformig) för näthinnan i ögat. Tolvfingertarmen kallade han dodekadaktylon (tolv fingrar) som han mätte dess längd till, vilket blev duodenum på latin. Båda beteckningarna används ännu.

Blodomloppet

Herophilos gjorde även studier av blodkärl och noterade olika typer, men hur blodomloppet fungerar blev inte känt förrän genom William Harveys studier på 1600-talet. Dock noterade redan Herophilos' lärare Praxagoras att pulsen kunde ha samband med sjukdom - en tes som vidareutvecklades av Herophilos. Dock förlorade han sig snart i ett fruktlöst sökande efter hur musikens och matematikens lagar kunde styra kroppen - idéer från dominerande antika filosofier från Pytagoras och andra.

Dissektion av människokroppar förbjöds snart och tilläts inte igen förrän omkring 1315. Först med flamländaren Andreas Vesalius' arbeten under 1500-talet överträffas Herophilos beskrivningar. Den romerska läkaren Galenos utförde dock omfattande dissektioner på djur under 100-talet e.Kr.

Källmaterial

Liksom för flera andra av de vetenskapliga arbeten som skrivits i Museion känner vi dessa huvudsakligen genom citat i senare källor, beträffande medicin främst i skrifter av Aulus Cornelius Celsus och Galenos. Det stora biblioteket i Alexandria förstördes ju redan under de första århundradena e.Kr.

Källor

Univ. Virginia, USA. Medicinhistoria, webbsida läst 2006-05-02
Medicin: Medicinens historia i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1912)
Carlquist, Gunnar (red.) (1929–1937). ”bd 12, sp 1153”. Svensk uppslagsbok. Malmö: Baltiska förlaget. Libris 1335380