[go: up one dir, main page]

Hoppa till innehållet

Fugacitet

Från Wikipedia

Fugacitet är ett mått på tendensen för en molekyl att fly ifrån det system den för ögonblicket befinner sig i. Begreppet, som kommer från latinets fugere (att fly) myntades av den amerikanske kemisten Gilbert N. Lewis 1901. Fugaciteten kan ses som ett slags korrigerat tryck, och används speciellt i samband med jämviktsberäkningar.


Fugacitet för gaser

[redigera | redigera wikitext]

Fugaciteten för en gas är nära relaterad till dess partialtryck:



där är fugaciteten, är partialtrycket för en viss gas i en gasblandning (vanligen i enheten bar), och är en fugacitetskoefficient. För en ideal gas är fugacitetskoefficienten = 1 vilket betyder att fugaciteten då är samma sak som partialtrycket. Detta är ofta en acceptabel förenkling för många system där det totala trycket är ganska lågt, som till exempel i jordens atmosfär, i de övre marklagren, i sjöar och i ytligt havsvatten. Vid höga totala tryck och vid låga temperaturer måste dock beräknas, och fugacitet i stället för partialtryck måste användas i jämviktskonstanten.

Fugacitet för vätskor och för fasta faser

[redigera | redigera wikitext]

Lewis definierade fugaciteter även för vätskor och fasta faser eftersom dessa har ett visst ångtryck som speglar dessas strävan att fly ifrån vätskefas eller fast fas till gasfas. För vätskor gäller:



där är fugaciteten för vätskan, är molbråket för vätskan (dvs den andel av en vätskeblandning som utgörs av en viss vätska), är ångtrycket för vätskan i dess rena form, och är en aktivitetskoefficient (ej identisk med den aktivitetskoefficient som reglerar sambandet mellan koncentration och aktivitet). Då = 1 har vi vad som betecknas som en ideal lösning, och uttrycket blir likvärdigt med Raoults lag. För till exempel många kolväten lösta i vatten är dock betydligt större än 1.


Vidare, om en gasfas befinner sig i jämvikt med vätskan och gasen är ideal, dvs Henrys lag gäller, är fugaciteten lika med partialtrycket för ämnet i gasfasen.

  • Environmental organic chemistry. 2003. R.P. Schwarzenbach, P.M. Gschwend & D.M. Imboden. Wiley.