Euklas
Euklas | |
Euklas från Lost Hope Mine, Mwami, Mashonaland West Province, Zimbabwe | |
Kategori | Nesosilikater |
---|---|
Strunz klassificering | 09.AE.10 |
Kemisk formel | BeAlSiO4(OH) |
Färg | Blågrön till färglös |
Kristallstruktur | Monoklina |
Spaltning | Perfekt efter {010] |
Hållbarhet | Skör |
Hårdhet (Mohs) | 7½ |
Glans | Glasglans |
Ljusbrytning | nα=1,652 nβ=1,658 nγ=1,671 |
Dubbelbrytning | δ=0,019 |
Dispersion | 0,016 (BG) |
Pleokroism | Mycket svag |
Transparens | Transparent, genomskinlig |
Streckfärg | Vit |
Specifik vikt | 3,0–3,1 |
Referenser | [1] |
Euklas är ett sällsynt[2] berylliummineral med den kemiska sammansättningen BeAlSiO4(OH). Det tillhör gruppen nesosilikater. I vissa fall har mineralet ädelstenskvalitet.
Etymologi och historia
[redigera | redigera wikitext]Mineralet upptäcktes första gången år 1792 i Orenburg i södra Ural i Ryssland. René Just Haüy gav det namnet euklas efter grekiskan εὖ, lätt, och κλάσις, brott.[3]
Egenskaper
[redigera | redigera wikitext]Euklas har hårdhet enligt Mohs på 7½ och specifik vikt 3,0–3,1. Den är ljust blågrön till färgen, men ibland färglös.[4] Den bildar korta eller långa prismor som är strierade på längden och har den för en ädelsten olämpliga egenskapen att spaltas lätt parallellt med en prismayta och måste därför aktas för stötar och stora temperaturväxlingar. Spaltningen gör att den är svår att slipa och polera.[5]
Förekomst
[redigera | redigera wikitext]Euklas förekommer bland annat i bergarten pegmatit. Fyndorter är Boavista i Brasilien, Sanarkedalen i Ural, Österrike och Bayern. I Sverige har mineralet hittats i Kolsva fältspatsbrott i Västmanland.[6][7]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ [https://www.mindat.org/min-1418.html
- ^ https://snl.no/euklas
- ^ https://rruff.info/doclib/hom/euclase.pdf
- ^ Meyers varulexikon, Forum, 1952
- ^ Walter Schumann 2002, Ädelstenar och prydnadsstenar, världens alla arter och varieteter. ISBN 978-91-631-9069-8 sid 194
- ^ L-H Hedin, M Jansson 2007, Mineral i Sverige, ISBN 978-91-88528-58-2 sid 149
- ^ Jörgen Langhof 2015, Kolsva fältspatgruva, ISSN 1651-6117 Litofilen nr 4 2015, vol 32, sid 33-34
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.