Enhärjar
Enhärjar (fornnordiska: einherjar) var i nordisk mytologi de hjältar som faller i strid. Oden upptar dem som sina söner i Valhall och Vingolf, men även Freja sägs få halva antalet fallna.[1]
Etymologi
[redigera | redigera wikitext]Enhärjar (fornnordiska: einherjar, nysvenska: einhärjar) är plural av enhärje (fornnordiska: einheri), besläktat med 'här' och 'härja'. Vad ordet einherjar betyder är inte helt klart. Den vanligaste översättningen är “de som utgör en här”,[2] alternativt "de som själva utgör en här" ('enmanshärar'). Tolkningen “de som strider ensamma” har också föreslagits,[3] vilket exempelvis kan kopplas till bärsärkar, även kallade Odenskrigare, vilka sägs ha föredragit strid ensamma. Men förledet ein- kan även betyda “enastående, oförliknelig”. I så fall skulle ordet kunna betyda “de makalösa krigarna”[4] eller "de utvalda krigarna".
Entalsformen einheri finns endast dokumenterad på ett enda ställe i källskrifterna, nämligen i Lokasenna 60, där Loke beskyller Tor för att ha betett sig som en skrämd “enhärje” den gång då han hukade i tummen på Utgårdalokes handske.[4] Språkforskaren Guðbrandur Vigfússon ansåg dock att mansnamnet Einar (isländskt nominativ Einarr) skulle vara identiskt med singularformen einheri.[5]
Snorres Edda
[redigera | redigera wikitext]“En väldig mängd människor finns det i Valhall,” skriver Snorre Sturlasson,[6] som också citerar en strof ur Grímnismál för att illustrera detta:
|
|
Det rör sig här om stora hundraden, vilket var vad ordet hundrað betydde vid denna tid.[9][10] Det är alltså 960 enhärjar (8×120), som marscherar i bredd genom var och en av de 640 portarna (5×120+40), när Ragnarök stundar. I allt blir det 614 400 man – och det är bara första ledet. Hur många led som återstår omtalas inte, men Snorre försäkrar att hallen är så stor att det inte råder trängsel därinne.[11]
Hur enhärjarna fördriver tiden i väntan på Ragnarök berättar Snorre i Gylfaginning, kapitlen 38–41.
|
|
För att styrka detta refererar Snorre till Vafþrúðnismál:
|
|
Gudakocken Andrimner tillagar en festmåltid av grisen Särimners fläsk i kitteln Eldrimner,[14] vartill serveras mjöd som mjölkats från geten Heidrun,[15] vilken betar av Yggdrasils blad (eller barr[16]). De passas upp av valkyrjor.[17]
Förebilder
[redigera | redigera wikitext]Föreställningen om enhärjar har nära beröringspunkter med den sannolikt äldre[2] myten om Hjadningaslaget (Hjaðningavíg), som finns i flera varianter. I denna pågår kampen oförtrutet, dag efter dag, eftersom de stupade ständigt återuppväcks med trolldom av den valkyrieliknande Hildr, hos vilken man, enligt Folke Ström, “igenkänner stridens och den mörka trolldomens gudinna Freyja, om vilken det heter [i Grímnismál 14] att hon delar valen, de i strid fallna, med Oden.”[2]
Magnus Olsen föreslog att skildringen av enhärjarna i Grímnismál kan ha inspirerats av de romerska gladiatorspelen i Colosseum, vilket också skulle förklara varför Valhall har så många dörrar.[18] Kanske har diktaren tänkt sig Valhall som ett runt Colosseum i kolossalformat.
Flera forskare, främst bland dem Otto Höfler,[19] har antagit ett samband mellan enhärjarna och hariernas “spökhär” (feralis exercitus) som omtalas av Tacitus i Germania, kapitel 43. Folknamnet harier (på latin harii) kommer från gotiskans harjis (“krigshär”)[20] och tycks vara etymologiskt besläktat med efterledet -herjar i einherjar.[4] Man kan här jämföra med Odensnamnen Herjan och Herjafǫðr.[21] Enhärjarna skulle då ha varit religiöst motiverade krigarband, som opererade nattetid i dödsguden Odens namn och vilkas härjningar även antogs ha givit upphov till sägnerna om den vilda jakten. De flesta av dessa teorier har dock numera övergivits.[22]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Enhärjar omtalas i Vafþrúðnismál, strof 41; Grímnismál, stroferna 18, 23, 36 och 51; Helgakviða Hundingsbana I, strof 38, samt i skaldedikterna Eiríksmál och Hákonarmál. Indirekt antydda skymtar enhärjar även på andra håll, exempelvis i Vǫluspá 43. På prosa har einhärjarnas liv sammanfattats av Snorre Sturlasson i Gylfaginning, kapitlen 38–41. Vilka som blir enhärjar omtalas i kapitel 20.
- Hultkrantz, Åke (1991). Vem är vem i nordisk mytologi : gestalter och äventyr i Eddans gudavärld. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7236542. ISBN 9129593956
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Einherjar i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
- ^ [a b c] Folke Ström, “Einherjar” i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band 3, 1958, spalt 532f.
- ^ Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer 2007, sid 71. ISBN 978-0-85991-513-7
- ^ [a b c] John Lindow, Norse Mythology. A Guide to the Gods, Heroes, Rituals, and Beliefs, Oxford University Press 2001, sid 105. ISBN 978-0-19-515382-8
- ^ Richard Cleasby och Guðbrandur Vigfússon, An Icelandic-English Dictionary, 1874. Uppslagsord: Ein-herjar
- ^ “Allmikill mannfjǫlði er í Valhǫll.” Gylfaginning 41.
- ^ [a b] Översättning: Karl G. Johansson och Mats Malm, Snorres Edda, Klassikerförlaget 1999, sid 65. ISBN 91-7102-449-2
- ^ Grímnismál 23. (Citerat efter Snorre Sturlasson.)
- ^ De gamle Eddadigte udgivne og tolkede af Finnur Jónsson, København 1932, sid 67f, not 23.
- ^ Magnús Már Lárusson, “Hundrað” i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band 7, 1962, spalt 83ff.
- ^ Gylfaginning, kapitel 40.
- ^ Översättning: Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957, sid 59.
- ^ Vafþrúðnismál 41. (Här citerat efter Snorre Sturlasson.)
- ^ Grímnismál 18.
- ^ Grímnismál 25.
- ^ Gylfaginning 16.
- ^ Grímnismál 36.
- ^ Magnus Olsen, “Valhall med de mange dører” i Acta philologica Scandinavica, VI, København 1931.
- ^ Otto Höfler, Kultische Geheimbünde der Germanen, Frankfurt 1934.
- ^ Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer 2007, sid 132. ISBN 978-0-85991-513-7
- ^ Hjalmar Falk, Odensheite Kristiania 1924. Se Herjan(n) och Herjafǫðr.
- ^ Britt-Mari Näsström, Bärsärkarna. Vikingatidens elitsoldater, Norstedts 2006, sid 232ff. ISBN 978-91-1-301511-8
