Areografi

Areografi (från grekiska guden Ares (romarnas Mars) och grafein, beskriva) eller Mars geografi, är en geografisk beskrivning av planeten Mars. Ämnet fokuserar främst på geologiska företeelser över Mars yta och dess kartografiska representationer. Motsvarande ämne på jorden brukar kallas fysisk geografi.

Historia

Karta över Mars av Giovanni Schiaparelli.

De första observationerna av Mars yta gjordes med landbaserade teleskop. Man var i allmänhet tvungen att anpassa studierna till de tillfällen då Mars befann sig på samma sida om solen och därför relativt nära jorden (den tekniska termen är att planeterna är i opposition). De absolut bästa förhållandena uppnåddes då Mars samtidigt befann sig i perihelium och var som närmast solen, dessa två händelser sammanfaller ungefär en gång vart 16:e år.

September 1877 skedde en sådan perihelisk opposition vilket utnyttjades av den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli som publicerade den första detaljerade kartan över Mars. Dessa kartor innehöll några anmärkningsvärda företeelser han kallade canali ("kanaler") som senare skulle visa sig vara en optisk illusion. Dessa kanaler skulle ha varit långa raka linjer på Mars yta som han gav namn från kända floder på jorden. Hans term canali översattes felaktigt till engelskans canals vilket antyder att de är konstruerade istället för den korrekta översättningen channels som är naturliga företeelser. På så sätt startades en kontrovers gällande om dessa kanaler var bevis på en utomjordisk civilisation.

På grund av dessa observationer ansågs det länge som ett faktum att Mars hade vidsträckta oceaner och växtlighet. Det var inte förrän långt in på 1900-talet när rymdsonder besökte planeten som dessa missuppfattningar kunde avfärdas. De första farkosterna som framgångsrikt anlände, NASA:s Marinersonder, ledde till att nya kartor kunder ritas över Mars. Men kvalitén på de bilder man fick tillbaka var mycket dålig. Det var inte förrän den mycket framgångsrika och viktiga rymdsonden Mars Global Surveyor anlände till Mars kring sekelskiftet 2000 som man kunde upprätta en komplett detaljerad karta över Mars. Dessa kartor kan nu ses online. [1]

Interaktiv karta över Mars

Den följande kartan har länkar inbyggda, klicka på de formationer du är intresserad av och du kan läsa artikeln om denna (i de fall den finns).

Topografi

Altitudkarta över Mars skapad från data av Mars Global Surveyor

Mars, 2001, med det södra polartäcket synligt längst ner.

Tudelningen av Mars topografi är slående. De flacka slätterna i de norra lågländerna står i stark kontrast mot de södra högländerna som påminner om ett månlandskap med starkt ärrad terräng från oräkneliga kollisioner med asteroider och kometer under solsystemets tidigaste period. Mars yta sedd från jorden är följaktligen också delad i två typer av områden med olika albedo. De blekare slätterna är täckta med stoft och sand med ett rikligt innehåll av rödaktiga järnoxider och troddes en gång vara Mars kontinenter och gavs namn som Arabia Terra (Arabiens land) och Amazonis Planitia (Amazoniska slätten). De mörkare delarna troddes vara hav, därav deras namn som Mare Erythraeum, Mare Sirenum och Aurorae Sinus. Det största och mest markanta svarta området sett från jorden är Syrtis Major.

Den enorma sköldvulkanen Olympus Mons (Olympens berg) är med sin höjd på 26 km det högsta kända berget i solsystemet, betydligt högre och åtskilliga gånger mer massivt än de största bergen på jorden. Vulkanen finns i en forntida geologiskt mycket aktiv höglandsregion kallad Tharsis som innehåller flera mycket stora vulkaner. Se lista över berg på Mars. Tharsisregionen på Mars har också solsystemets största kanjon, Valles Marineris (Mariners dal), som fick sitt namn från rymdprogrammet Marinerprogrammet och är 4 000 km lång och 7 km djup (som jämförelse kan nämnas att Grand Canyon i USA "endast" är drygt 400 km lång och som mest 1,6 km djup). Stora delar av Mars är täckt av nedslagskratrar, den största av dessa är Hellas Planitia som är täckt av en ljusröd sand. Se vidare lista över kratrar på Mars.

Mars har två permanenta istäcken vid vardera polen. Den norra finns i regionen Planum Boreum och den södra vid Planum Australe.

Höjdskillnaden mellan Mars högsta och lägsta punkt är nästan 31 km (från botten av Hellas Planitia 4 km under Mars nollnivå (se nedan) till toppen av Olympus Mons på 26 km höjd). Som jämförelse är skillnaden mellan jordens lägsta och högsta punkter, Mount Everest och Marianergraven, bara 19,7 km. Om man tar hänsyn till planeternas olika radier har Mars en nästan tre gånger ojämnare yta.

Internationella Astronomiska Unionen ansvarar för namngivningen av platser och företeelser på mars.

Nollnivå

Eftersom Mars inte har hav och därmed ingen 'havsnivå' har man bestämt en godtycklig nollnivå för att kartlägga ytan. Denna nivå är definierad som den altitud där luften har ett tryck som motsvarar trycket vid vattnets trippelpunkt, 610,5 Pa vid en temperatur av 273,16 grader (ungefär 0,6% av jordens lufttryck vid havsnivå).

Nollmeridianen

Mars ekvator definieras av dess rotation, men platsen för dess Nollmeridian har godtyckligt specificerats, precis som jordens. De tyska astronomerna Wilhelm Beer och Johann Heinrich Mädler valde en lite cirkulär företeelse som en referenspunkt när de skapade den första systematiska kartan över Mars 1830-1832. År 1877 valdes deras punkt som nollmeridian av den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli för dennes berömda kartläggning av planeten. När rymdsonden Mariner 9 sände tillbaka bilder från Mars under 1972 valdes en liten krater (senare kallad Airy-0) i Sinus Meridiani (Meridianbukten) längs med linjen Beer och Mädler valt ut för att mer precist specificera 0,0° longitud.

Nomenklatur

Tidig nomenklatur

Även om de är mer kända för sin kartläggning av månen med start 1830 var Johann Heinrich Mädler och Wilhelm Beer de första "areograferna". De började med att fastställa att de flesta företeelserna på ytan var permanenta och bestämde Mars rotationsperiod. År 1840 kombinerade Mädler 10 års observationer och ritade den första kartan över Mars. Istället för att ge platser på Mars namn använde de bokstäver; Sinus Meridiani till exempel betecknades med "a".

Under de kommande decennierna förbättrades instrumenten och antalet observatörer ökade. Många platser på Mars fick en rad mer eller mindre märkliga namn. Ett par exempel är Solis Lacus som var känt som "Oculus" (ögat) och Syrtis Major som var känt som "timglashavet" eller "skorpionen". År 1858 fick Syrtis Major också namnet "Atlantic Canale" av astronomen Angelo Secchi. Secchi kommenterade att företeelsen tycktes spela samma roll som Atlanten gör på jorden genom att dela den gamla kontinenten från den nya.

År 1867 ritade Richard Anthony Proctor en karta av Mars, grovt baserat på William Rutter Dawes tidigare sketcher från 1865, de då bästa tillgängliga. Proctors system förklarades genom att han namngav platser efter namnen på de observatörer som har studerat just de företeelserna. Här följer ett par av de namnen, tillsammans med de som senare föreslogs av Schiaparelli:

Kaiser Sea = Syrtis Major
Lockyer Land = Hellas Planitia
Main Sea = Lacus Moeris
Herschel II Strait = Sinus Sabaeus
Dawes Continent = Aeria and Arabia
De La Rue Ocean = Mare Erythraeum
Lockyer Sea = Solis Lacus
Dawes Sea = Tithonius Lacus
Madler Continent = Chryse Planitia, Ophir, Tharsis
Maraldi Sea = Maria Sirenum och Cimmerium
Secchi Continent = Memnonia
Hooke Sea = Mare Tyrrhenum
Cassini Land = Ausonia
Herschel I Continent = Zephyria, Aeolis, Aethiopis
Hind Land = Libya

Proctors nomenklatur kritiserades, främst eftersom hans namn ärade så många engelska astronomer, men också eftersom han använde samma namn mer än en gång. Till exempel förekommer Dawes inte mindre än 6 gånger (Dawes Ocean, Dawes Continent, Dawes Sea, Dawes Strait, Dawes Isle, och Dawes Forked Bay).

Modern nomenklatur

Idag har namnen på platser och företeelser på Mars hämtats från en rad källor. Stora albedoföreteelser har ofta kvar många av de gamla namnen, men vissa har uppdaterats för att reflektera de nya kunskaper vetenskapen har uppnått om vad de består av. Till exempel har Nix Olympica (Olympus snö) fått det nya namnet Olympus Mons (Olympus berg). Stora kratrar är namngivna efter viktiga vetenskapsmän och science fiction-författare medan mindre har fått sina namn från städer och byar på jorden.

Olika landmärken som studeras av robotarna MER-A och MER-B ges tillfälliga namn för att identifiera dem, men vissa företeelser som Columbia Hills har fått sitt namn för att ära de sju astronauter som tragiskt dog i Columbiahaveriet. Det finns förhoppningar att dessa namn ska göras permanenta av Internationella Astronomiska Unionen.

Se även

Mars geologi

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Geography of Mars, tidigare version.

Sheehan, William, "The Planet Mars: A History of Observation and Discovery" (Full text online) The University of Arizona Press, Tucson. 1996.

Externa länkar

Google Mars – Google Maps för Mars med vissa platser markerade.
Internationella Astronomiska Unionen