Ingvarståget
 |
Den här artikeln anses inte vara skriven ur en neutral synvinkel. (2021-07) Motivering: se diskussion Se eventuellt diskussionssidan för mer information. Ta inte bort mallen förrän konsensus uppnåtts. |
Ingvarståget var ett svenskt vikingatåg[ifrågasatt uppgift] i österled under åren 1036–1041. Tåget, som fått sitt namn efter ledaren Ingvar den vittfarne, angreps vid flera tillfällen, bland annat när Ingvarståget angreps av vikingar som använde grekisk eld, och ett stort antal runstenar är resta i Sverige över döda deltagare från detta.
Angreppen från vikingar
Ordet viking finns inte dokumenterat på någon runsten om Ingvarståget, och i den historiska källan Ingvar den vittfarnes saga så används ordet aldrig om deltagarna i Ingvarståget utan termen viking används i sagan om kaukasiska eller byzantiska pirater som angriper Ingvarståget med Grekisk eld, vilken åstadkom stor skada på Ingvars fartygsflotta. [1]
I kapitlet Viðreign við risa ok víkinga (svenska: Olycka med jättar och vikingar) beskrivs i Ingvarssagan om hur de blir attackerade av vikingar som använde den byzantiska metoden med grekisk eld; Brátt kom at þeim ein eyin ok veitti þeim harða grjóthríð, en þeir hlífðu sér ok skutu í móti. En er víkingar fundu, at fast var fyrir, þá tóku þeir at blása smiðbelgjum at ofni þeim, sem eldr var í, ok varð af því mikili gnýr. och i svensk översättning "Men när vikingarna upptäckte att det falnade, började de blåsa smedsbälgar vid ugnen där det var eld och det blev ett stort brus."
Diskussion
Ingvarståget tycks främst ha organiserats utifrån dagens Svealand. Kung vid tiden för Ingvarståget var Anund Jakob, vilken möjligen kan ha varit den som utlyst tåget genom ledungen, den dåtida organisationen för sjöstridskrafter, eftersom:
- enligt professor John H Lind vid Köpenhamns universitet var detta inte något "vikingatåg" och hade ingen anknytning till termen "viking". Enligt Lind omnämns termen "vikingar" i källorna, men används om kaukasiska eller byzantiska pirater som attackerade Ingvarståget. Termen viking används alltså inte i någon enda källa om någon av medlemmarna i Ingvarståget, bara om dess angripare. [2]
- deltagarna varit ganska jämnt fördelade längs med husbyarna, av de 26 ingvarsstenarna att döma (24 från Svitjod, 2 i Östergötlands kustområde). Attundaland däremot verkar inte ha varit inbegripet vilket kan ses som ett kvarlämnat försvar för Svitjod.
- Anund var bror till Ingegärd Olofsdotter som var gift med storfursten Jaroslav I av Novgorod, som intog Kiev år 1019 från sin bror Svjatopolk I av Kiev och övertog furstendömet, enligt uppgift med hjälp av vikingar[ifrågasatt uppgift] och senare hade problem med ett stäppfolk kallat petjenegerna som hotade handelsvägarna.
- en så stor del krigare och stridsskepp sannolikt inte tilläts lämna Svitjod utan kungens godkännande.
Källor
Ingvar vittfarnes saga
Enligt Ingvar den vittfarnes saga (isl Yngvars saga víðförla) återvände endast ett skepp till Sverige.
Runstenar
Ingvarståget omtalas på ett mycket stort antal runstenar, minst 25 stycken. Dessa stenar har fått samlingsnamnet ingvarsstenar. Att tåget verkligen var en katastrof är lätt att föreställa sig då ingen av stenarna nämner någon deltagande viking som överlevde. Vanligare är, som här på Gripsholmsstenen, lakoniska formuleringar som:
- De dogo söderut i Särkland.
Georgiska källor
Ingvarståget omnämns i den georgiska krönikan Kartlis tsovreba.[3] Källorna berättar att det i början av 1040-talet kom en styrka med varjager, dvs. skandinaver, till den lilla orten Bashi intill floden Rioni i Georgien.
Enligt Kartlis tsovreba bestod styrkan av 3 000 man och de hade förmodligen rott uppför floden efter att ha seglat österut på Svarta havet, troligen från Dneprs mynning. Efter en överenskommelse med den georgiske kungen Bagrat fortsatte 700 av dem längre in i landet, där de deltog i ett slag mot kungens fiender vid Sasirethis strandskog några mil väster om Tbilisi. Trots hjälpen förlorade kungen slaget och flydde. Efter en överenskommelse med den fientliga styrkan återvände varjagerna västerut varefter de försvinner ur historien. Både det geografiska området, händelseförloppet och tidsperioden gör det troligt att berättelsen i den georgiska krönikan är ett spår efter Ingvar den vittfarnes expedition.
Den georgiska teorin avfärdas av Lars Lönnroth i tidskriften Axess (4/2013, "En medeltida fantasyroman").
Replikerande expedition
Föreningen Vittfarne genomförde 2004 Expedition Vittfarne som syftade till att, med en replik av en vikingatida båt, praktiskt testa vikingahövdingen Ingvar den vittfarnes förmodade färdväg genom Kaukasus till Kaspiska havet.
Se även
Referenser
- Grekisk eld i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
- ^ ”YNGVARS SAGA VÍÐFÖRLA”. https://www.snerpa.is/net/forn/yngvar.htm. Läst 14 juli 2021. ”En er víkingar fundu, at fast var fyrir, þá tóku þeir at blása smiðbelgjum at ofni þeim, sem eldr var í, ok varð af því mikili gnýr.”
- ^ Lind, John H. ”«Vikings» and the Viking Age”. Academia. https://www.academia.edu/8906219/_Vikings_and_the_Viking_Age. ”The term ”Viking” appears in Anglo-Saxon or Norse sources in the so-called Viking Age. Here it simply denotes pirates, no more, no less. It had no geographic or ethnic connotations that linked it to Scandinavia or Scandinavians. By contrast, in these sources we find it used anywhere about anyone who to an Anglo-Saxon or a Scandiniavian appeared as a pirate. Therefore we find it used about Israelites crossing the Red Sea; Muslims in Galleys* encountering Norwegian crusaders in the Mediterranean; Caucasian pirates encountering the famous Swedish Ingvar-Expedition”
- ^ Råby - Runstenar i Sverige Arkiverad 27 september 2007 hämtat från the Wayback Machine. - Riksantikvarieämbetet
Litteratur
- Svante Fischer (1999). "Ingvarsstenarna i tid och rum"
- Mats G. Larsson (1990). "Ett ödesdigert vikingatåg. Ingvar den vittfarnes resa 1036-1041"
- Lars Lönnroth (2013). "En medeltida fantasyroman". Axess 4/2013.