Nyklassicism

Nyklassicism (ibland nyantik) var den mest betydelsefulla stilen inom konst och arkitektur i Europa och Nordamerika från cirka 1750.^[1] Stilen förblev populär fram till cirka 1820 i fråga om konst, medan den höll sig dominerade ända fram till och med 1880-talets byggboom i fråga om husbyggande. Från och med 1890-talet började stilen blandas upp med fantasifulla så kallade nystilar och nybarock för att sedermera nästan helt ersättas av art nouveau och jugend.

Jacques-Louis David – *Horatiernas ed* (1774). Louvren, Paris.

Antonio Canova – *Amor och Psyche* (1793). Louvren, Paris.

Nyklassicismen, neoklassicism, inspirerades av grekisk-romerska former, känslolägen och ideal. Stilen var inte bara en reaktion mot rokokon utan hade också en politisk sida i Frankrike och Amerika, där anspelningarna på de "demokratiska" styrena i Grekland och i den romerska republiken sågs som stöd för de revolutionära regeringarna i Frankrike och Amerika.

Nyklassicismen inspirerades av de arkeologiska fynden vid utgrävningarna i Pompeji och Herculaneum 1748^[2] och av den tyske arkeologen Winckelmanns författarskap.^[3] I England hade skulptören John Flaxman, porslinsfabriken Wedgwoods "etruriska" servis och Adamstilen i heminredningen samtliga sitt ursprung i pånyttfödelsen av antikens klassiska motiv, ämnen och dekorutsmyckning. I Rom var skulptörerna Antonio Canova och Bertel Thorvaldsen nyklassicismens stora företrädare, och i Frankrike, där den kom att förknippas med revolutionen, Jacques-Louis David.^[4]

Arkitektur

Inom arkitekturen uppstod stilen på 1760-talet och spreds till Frankrike, England och Ryssland. En klassicerande tendens hade dock funnits redan under barocken på 1600-talet. Utmärkande drag är bruket av ordningar (fristående kolonner eller pilastrar), pediment, entablement, friser och klassiska dekorornament.^[5]^[6] Bland arkitekterna märks Filippo Juvarra, Luigi Vanvitelli och John Nash.^[7]

Se även

Referenser

Noter

^ Irwin 1997, s. 10.
^ Irwin 1997, s. 36–37.
^ Irwin 1997, s. 29.
^ Irwin 1997, s. 143–144.
^ Schulman, Bruce R.. ”Classical Orders of Architecture”. Charlotte-Mecklenburg Historic Landmarks Commission. Arkiverad från originalet den 26 augusti 2006. https://web.archive.org/web/20060826191225/http://www.cmhpf.org/kids/dictionary/ClassicalOrders.html. Läst 23 april 2017.
^ ”Order – Architecture”. Encyclopædia Britannica. 22 juli 2009. https://www.britannica.com/technology/order-architecture. Läst 23 april 2017.
^ Irwin 1997, s. 343.

Tryckta källor

Irwin, David (1997) (på engelska). Neoclassicism. Art & Ideas. London: Phaidon. ISBN 0-7148-3369-X

Vidare läsning

Honour, Hugh (1991) (på engelska). Neo-Classicism. Style and Civilization. London: Penguin. Libris 8275898. ISBN 0-14-013760-2

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Nyklassicism.
Bilder & media

[1] Irwin 1997, s. 10.

[2] Irwin 1997, s. 36–37.

[3] Irwin 1997, s. 29.

[4] Irwin 1997, s. 143–144.

[5] Schulman, Bruce R.. ”Classical Orders of Architecture”. Charlotte-Mecklenburg Historic Landmarks Commission. Arkiverad från originalet den 26 augusti 2006. https://web.archive.org/web/20060826191225/http://www.cmhpf.org/kids/dictionary/ClassicalOrders.html. Läst 23 april 2017.

[6] ”Order – Architecture”. Encyclopædia Britannica. 22 juli 2009. https://www.britannica.com/technology/order-architecture. Läst 23 april 2017.

[7] Irwin 1997, s. 343.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]