SE470520B - Radiomodul ingående i en primär radiostation jämte radiostruktur innehållande sådana moduler - Google Patents

Description

10 15 20 25 30 en viss sàdan enhet behöver inte vara tilldelad en viss radioka- nal eller annan radioparameter (tidlucka, frekvens, uteffektïnnn utan kan i allmänhet styras från styrenheten att utföra sänd- ning/mottagning av samtliga de radiokanaler som tilldelats basstationen.

I cellulära system har varje basstation tilldelats en speciell uppsättning radiokanaler och en viss radiotäckning i en viss cell eller flera sektorceller. Det är tidigare allmänt känt att använda en enda antennenhet för ett antal sändar-mottagarenheter inom en basstation. De enskilda sändenheterna kan därvid an- slutas till den gemensamma antennen via koaxialförbindelser och en s k filtercombiner alt. hybridkombiner.

I andra fall används en höglineär förstärkare för ett antal bärfrekvenser före matning till antennen via en koaxialförbin- delse.

Detta innebär visserligen att antennkonstruktionen.i basstationen kan förenklas men innebär samtidigt att onödig effekt förbrukas, eftersom den dämpning av radiosignalen som förorsakas av koaxialförbindelsen och combinern mäste kompenseras för medelst I det andra fallet med en höglineär förstärkare utan combiner finns effekt- högre effekt i sändardelens utgångsförstärkare. förluster av betydelse ej enbart i koaxialförbindelsen. utan även i förstärkaren. Dessutom medför användning av en filtercombiner, vilken har lägre förluster än en hybridkombiner, istället den nackdelen att den inte tillåter en.godtycklig frekvenskombination i sändaren p g a att filtren mäste utformas att vara selektiva för en viss sändarfrekvens.

Det har tidigare föreslagits, se exempelvis US-patentet 4,694,484 att införa sändar-mottagarmoduler i en radiobasstation. Varje sådan modul är tilldelad unika parametrar för sin funktion i radiosystemet beroende pá var dess sändar-mottagare är belägen och på vilken antennkonfiguration som används.

Det radiosystem som är beskrivet i ovannämnda patent är ett sk 10 15 20 25 30 C.) l PH) (If) FDMA-system, i vilket en kanal motsvarar en bestämd radiofrek- vens. Vidare finns en fast anordnad antennenhet som består av sektorantenner, vilka vardera belyser en cell, samt tillhörande combiner (cavities 610-614, figur 6). Ett antal sådana moduler i en basstation kan styras av basstationskontrollern till att sända/motta över vissa radiokanaler och i överensstämmelse med de krav som antennenheten i basstationen ställer. Även funktionen hos modulen kan styras till att vara exempelvis både sändare/ mottagare för radiosamtal vilket är vanligast eller att enbart motta och avsöka radiosignaler. Denna kända struktur kan avsevärt nedbringa antalet komplicerade förbindelser mellan de olika basstationsenheterna, dock:kvarstår nackdelen att de individuella modulerna måste anpassas till de krav som antennenheten ställer.

REDOGÖRELSE FÖR UPPFINNINGEN Denna uppfinning har framkommit under inverkan av de cell- indelade landmobila radiosystemens utveckling under senare år. Äldre sådana cellindelade radiosystenn har i allmänhet stora celler, hög uteffekt från basstationerna, relativt få kanaler/ basstation. Flertalet av de äldre systemen är analoga system.

Nuvarande och på senare tid utvecklade cellindelade radiosystem karakteriseras av små och stora celler (mikroceller, paraplycel- ler), lägre effekter, många kanaler och högre frekvenser. De senare systemen är ofta även digitala med tidsuppdelad multipel- åtkomst (TDMA).

Ett ändamål med föreliggande uppfinning är att åstadkomma en radiomodul för en basstathmi i ett mobilradiosystem samt en struktur av sådana moduler, vilka är autonoma och inbördes anordnade så att de kan fylla sin funktion oberoende av varandra, varigenom strukturen får en förbättrad anpassning till nuvarande och förväntade framtida radiosystem.

Ett annat ändamål med föreliggande uppfinnning är att genom moduluppbyggnaden förbättra eliminera användning av combiner och därtill hörande ledningsdragning till verkningsgraden och 10 15 20 25 CH f I? å.) denna från de olika sândarenheterna.

Egenskaperna hos den föreslagna radiostrukturen med de i denna ingående modulerna gör att de krav som ställs på nuvarande system bättre kan tillgodoses. I första hand elimineras behovet av I de fall då combiner ej används men en effektkrävande höglineär slut- combiner och därtill hörande koaxialledning. förstärkare kan medelst den föreslagna modulindelade strukturen, denna göras enklare och effektsnålare. Radiostrukturen enligt uppfinningen är speciellt lämplig i de fall då antenndimen- sionerna kan göras små i de system, som utnyttjar mycket höga frekvenser (i storleksordningen 1500 Mz).

Modulen enligt uppfinningen är kännetecknad så som det framgår av patentkrav 1 och basstationsstruktur enligt uppfinningen är kännetecknad så som det framgår av patentkrav 6.

FIGURBESKRIVNING Uppfinningen skall :nl närmare beskrivas med hänvisning till bifogade ritningar där Figur 1 visar i ett snitt från sidan en radiomodul enligt uppfinningen; Figur 2 visar ett tvärsnitt av antennmodulen enligt figur 1; Figur 3 visar antennsidan av radiomodulen enligt figur 1; Figur 4 visar komponentsidan av radiomodulen enligt figur 1; Figur 5 visar ett blockschema över sändenheterna ingående i modulen enligt figur 1; Figur 6 visar schematiskt en allmän basstationsstruktur enligt föreliggande uppfinning; Figur 7 visar en liknande basstationsstruktur som i figur 6 men 10 15 20 25 30 med mottagardiversitet; Figur 8 visar i ett blockschema närmare utförandet av mottagar- diversitet i basstationsstrukturen enligt figur 7; Figur 9 visar en principskiss över signalundertryckning mellan moduler i strukturen enligt uppfinningen.

UTFöRINGsFoRMER Figur 1 'visar i ett längsgående snitt en radiomodul enligt föreliggande uppfinning. Själva modulens stomme utgörs av en fast profil 1 av exempelvis aluminium med ett H-format tvärsnitt (se figur 2), varvid ett längsgående tvärsnitt av profilen är visat i figur 1. I vardera av de så bildade längsgående öppningarna hos profilen 1 fastsättes eller fastkläms på ena sidan och mellan de båda sidopartierna 12 och 13 hos profilen 1 på dess ena sida en antenndel 2. Mot den andra sidan av profilen 1 och längs utefter profilens liv 11 fastsättes på lämpligt sätt komponentdelen 3 för sändar-mottagarenheterna i modulen. Komponentdelen 3 kan utgöras av en plan rektangulär isolerande platta, exempelvis ett laminat på vilket block 33 och 34 innehållande de olika sändar- resp. mottagarkomponenterna är monterade. Detta framgår närmare av figur 4. Eventuellt finns även ett komponentblock 32, som representerar ett duplexfilter monterat på plattan 31. Vid komponentdelens 3 nedre ändparti finns en kabelanslutning 35 för anslutning av sändar-mottagarenheterna till yttre enheter såsom styrenheten. Denna förbindelse utgörs lämpligen av en koaxialka- bel.

Antenndelen 2 utgörs av ett glasfiberkort 21 med metallmönster som utgör antennens dipoler, vilket närmare är visat i figur 3.

Antennkortet 21 är på lämpligt sätt fastsatt eller fastklämt mellan de båda sidopartierna 12 och 13. Eventuellt kan utrymmet mellan antennkortet 21 och livet 11 fyllas med mjukt isolerande material. Kortet 21 är fastsatt så att metallmönstret vetter inåt mot modulens liv 11 såsom visat i figur 1 och 2. 10 15 20 30 35 Figur 2 visar ett tvärsnitt av radiomodulen där den H-formade profilen. 1 framgår och. med den fastsatta antenndelen 2 och komponentdelen 3 för sändar-mottagarenheterna.

Figur 3 visar närmare antenndelens 2 utformning. Denna utgörs av en s 1: striplineantenn av känt slag med ett ledande mönster enligt ovan i form av ett antal ledande plattor 22-26 (i figuren fem st.) som.bildar antenndipolerna och tillhörande ledningsdrag- ning 27. En kontakt 28 (se figur 1) är anordnad vid övre delen av antennkortet 21. En förbindelse (blanktråd) 4 ansluter antenn- plattorna 22-26 via kontakten 28 till duplexfiltret 32, vilket i sin tur är anslutet till sändar-mottagarenheterna. Antennenhetens jordplan kan t ex utgöras av livet 11, vilket även kan utgöra jord för sändar-mottagarenheterna 33 och 34.

Vid mottagning av inkommande radiostrâlning från exempelvis en mobilstation induceras elektriska spänningar i plattorna 22-26 och den sammanlagda spänningen från plattorna (relativt jord- planet) leds via kontakten 28, förbindelsen 4 och duplexenheten 32 till mottagarblocket 34. Omvänt gäller att sändsignalerna från sändblocket 33 leds till plattorna 22-26 via blanktràden 4, kon- takten 28 och duplexenheten 32.

Figur 4 visar framsidan av komponentdelen 3 med sändenheterna 33 och mottagarenheterna 34. Dessa komponenter är i och för sig kända, monterade på ett kretskort 31 och anslutna på känt sätt för att åstadkomma de önskade och kända sändar-mottagar- funktionerna och utgör i sig ingen del av föreliggande upp- finning. Vad som är utmärkande för radiomodulen enligt förelig- gande uppfinning' är att antennfunktionen, dvs antenndelen 2 integrerats med sändar-mottagarfunktionerna, dvs komponentdelen 3 till en enda enhet. I utföringsformen enligt figurerna 1-2 är dessa enheter uppbyggda pà en H-formad. profil, men det är givetvis möjligt att stommen IL har en annan profil och att antenn- och komponentdelarna fastsâttes eller fastkläms på annat sätt. Det väsentliga är att en radiomodul har sin egen antenndel som är direkt ansluten (utan combiner) till sin komponentdel för sändar-mottagarenheterna, vilka delar ej är gemensamma för någon 10 15 20 25 30 \l r h \ 'Y C. .få CJ 1 f~ I» C 'J annan radiomodul i en basstation och att modulerna kan placeras nära varandra i en struktur såsom beskrivet nedan.

Figur 5 visar ett blockschema över ett typiskt utförande av såndenheterna i blocket 33 ingående i en radiomodul enligt uppfinningen. Alla enheter i denna är i och för sig förut kända i en basstation för ett cellulärt mobilradiosystem.

På sändarblockets ingång, vilken är ansluten till kontaktdonet 35 i figur 1, finns en enhet 51 för taktåtervinning och fördelning av de signaler, som via förbindelsen 36 i figur 1 kommer från basstationskontrollern och som skall styra de olika enheterna i sändarblocket enligt figur 5.

Från enheten 51 finns således en förbindelse, som leder styrsig- naler till en frekvenssyntetiserare 53 för att ställa in den för radiomodulen använda radiofrekvensen fl. I ett modulatorblock 52 finns en modulator, som modulerar basbandsignalerna till önskad form, exempelvis i detta fall en 4piQAM-modulator. Över ingången B fås även styrsignaler för att styra funktionen. hos denna modulator och övriga enheter. I blocket 52 ingår också en RF- modulator, dvs en frekvensmodulator, som transformerar de basbandsmodulerade signalerna upp till önskat radiofrekvensband.

Den valda radiofrekvensen fl avges till RF-modulatorn från frekvenssyntetiseraren 53, styrd av enheten 51.

Vidare avges styrsignaler från enheten 51 till en nivàregulator 54 i syfte att kunna reglera nivån hos de från RF-modulatorn i blocket 52 erhållna signalerna till det efterföljande slutsteget 55. Detta innehåller effektförstärkare och avger dessa förstärkta radiosignaler med en viss uteffekt till den efterföljande antennenheten 2 via den i figur 1 visade förbindelsen 4 och duplexfiltret 32.

Det som är speciellt för sändenheten 33 i en radiomodul enligt föreliggande uppfinning är styrningen av frekvenssyntetiseraren 53 och niváregulatorn 54. Om modulen tillsammans med ett antal andra moduler ingår i ett FDMA-system kan frekvenssyntetiseraren 10 15 20 25 30 35 styras godtyckligt men samtidigt så att varje radiomodul i systemet är ensam om sin frekvens, dvs för ett FDMA-system, ensam om sin radiokanal bland ett antal moduler med sina speciellt valda radiokanaler. Detta kommer att närmare beskrivas nedan. I förut kända system med combiner hindrade denna en godtycklig inställning av radiofrekvensen.

Styrsignaler till nivåregulatorn 54 från exempelvis basstations- kontrollern styr inställningen av nivån på utsignalerna från modulatorenheten 52 så att dessa är anpassade till antennenheten 2 efter viss förstärkning i slutsteget 55. I detta slutsteg 55 ingår liksom i kända utföranden en effektförstärkare (ej visad).

Det finns ej längre samma behov av hög förstärkning som i kända utföranden, eftersom det ej förekommer förluster i någon combiner eller tillhörande koaxförbindelse i basstationen.

Om radiosystemet är ett TDMA-system tillkommer vissa enheter, bl a det i figur 5 visade streckade blocket 56 innehållande en skurgenerator för att uppdela de inkommande basbandssignalerna i vissa tidluckor för varje TDMA-ram.

Figur 6 visar en uppsättning radiomoduler i en basstation för ett mobilradiosystem. I detta fall är sammanlagt 18 moduler anordna- de, varav nio moduler M1-M9 är anordnade i den övre raden och nio st M10-M18 i den nedre raden. Samtliga moduler är fastsatta på lämpligt sätt och utgör den primära stationen (basstationen).

Allmänt gäller som villkor och oberoende av systemtyp (FDMA eller TDMA) frekvens fl-f8 resp. fll-f18 och ingen modul kan sända på samma att modul M1-M8 och Mll-M18 sänder på sin speciella frekvens som någon annan. I var och en av dessa moduler är enheten 34 borttagen och duplexfiltret 32 är ersatt av en bygel.

För ett FDMA-system gäller att varje modul M1-M8 och M11-M18 sänder på en viss bärfrekvens, som är skild från bärfrekvensen för varje annan modul. Modulerna.M9 och M10 är mottagningsmoduler och innehåller således vardera endast en mottagarförstârkare enligt figur 1. Mottagningsmodulerna M9 och Ml0 kan motta radiosignaler från sekundära radioenheter över flera bärfrek- venser f9 resp fl0, men dessa är skilda från de bärfrekvenser som 10 15 20 25 30 35 _72 f? ”m 9 ä? 'f f) 2 IM.) (Il) modulerna M1-M8 och Mll-Ml8 sänder pá med ett visst duplexavstând (exempelvis 45 MHz).

I GSM-systemet används frekvenshopp, dvs bärfrekvensens värde fl för en viss sändare vid ett visst tillfälle hoppar till ett annat värde f2 vid ett visst annat tillfälle. Tillämpat på modulstruk- turen enligt uppfinningen innebär användning av frekvenshopp att om bärfrekvensen fl används av modulen M1 och bärfrekvensen f2 används av modulen M2 vid ett visst tillfälle och om modul M1 hoppar från fl till f2 så måste modulen M2 samtidigt hoppa till någon annan frekvens som ej används av strukturen. Frekvenshopp kan ske från en tidlucka till en annan.

De åtgärder som måste vidtagas för att de olika modulerna M1-M18 ej skall störa varandra har ej visats här utan kommer att närmare beskrivas i samband med figur 9.

Figur 7 visar en uppsättning radiomoduler M1-M9,Ml2-M20 liksom i figur 6, men i detta fall har två ytterligare moduler Ml0,M11 anordnats i syfte att uppnå.mottagningsdiversitet, dvs mottagning av radiosignaler från en viss mobilradio på två skilda ställen i basstationen. Diversitetsutförande av antenner och sändar- mottagarenheter är i och för sig känt. Man har två antenner och anordnar dessa på skilda avstånd i radiomottagaren. Denna kan då antingen ha två skilda signalbehandlingsvägar för att utvinna översänd information (tal eller data) eller kan man ha en gemen- sam signalväg med en omkopplare till vardera antennen.

I diversitetsutförandet enligt figur 7 förutsättes att modulerna M1-M9 och Ml2-M20 har både sändar- och mottagarenheter och att de båda modulerna M10 och. Mll endast utgör antennmoduler. Som exempel antages att endast tre ordinarie moduler Ml,M2 och M3 är anordnade för diversitetsmottagning. En koaxialförbindelse S10 ansluter antennmodulen M10 till ena mottagningsvägen hos modulerna Ml,M2, och M3 och en koaxialförbindelse S11 ansluter antennmodulen M11 till den andra mottagningsvägen hos modulerna Ml,M2 och M3. antennpar. Detta strider mot vad som ovan framhållits beträffande Man uppnår därvid diversitet med tvâ skilda 10 15 20 25 30 f: :i " -ï “'_' _-' ., \,/ .i U de olika modulernas utförande och funktion, men två modulpar, exempelvis Ml,Ml0 och Ml,M1l kan i detta fall vardera betraktas som en enda mottagningsmodul med samma radioparametrar (frekvens och. tidlucka), men. där antenndelen delats upp i två. delar, vardera med skilda geografiska lägen.

Figur 8 visar närmare diversitetsutförandet av de tre modulerna M1,M2 och M3 med tillhörande antennmoduler M10,M11.

Antennmodulerna M10,Ml1 utgörs vardera av en antenn A1 resp. A2 och en mottagarfördelare MD1 resp MD2. Antennerna är lämpligen av det utförande som framgår av figur 1 och figur 3 och mottagarför- delarna MDl,MD2 utgörs vardera av ett resistivt nät eventuellt med en förstärkare. Den inkommande antennsignalen från exem- pelvis antennen A1 i modulen Ml0 uppdelas i tre, huvudsakligen lika signaler, vilka var och en motsvarar antennsignalen och dessa tre signaler leds vidare till ena mottagningsingången hos resp. modul M1,M2,M3. På samma sätt uppdelas antennsignalen från antennen A2 i modulen Mll till tre lika signaler och dessa leds vidare till den andra mottagningsingången has modulerna M1,M2,M3 .

Varje sådan modul har företrädesvis separata signalbehandlings- enheter och kan vara konstruerade så som det framgår av exempel- vis US-patentet 4 868 890.

I vardera modulen M1-M3 sker en analys av den mottagna signalen såsom är beskrivet i nämnda US-patent och det bästa signal- bidraget tillvaratas från.de båda parallella mottagningskretsarna för vidare signalbehandling (kanalavkodning etc).

Givetvis kan varje modul fungera som som en helt autonom sändare och mottagare där den egna antennen utnyttjas både för sändning och mottagning. Då krävs emellertid att ett duplexfilter anordnas mellan antennenheten och sändaren resp. mottagaren i modulen. I denna lösning får man emellertid ej den ovan beskrivna diversi- tetseffekten.

Modulerna M1-H18 enligt figurerna 6-8 kan således kombineras på godtyckligt sätt, blott kravet på skilda bärfrekvenser modul för 10 15 20 25 30 h: _., ._ f, 7,* 'll-i \-'-L-Li .J s.. 11 modul iakttas. Läckning mellan antennelement i en modul till en annan modul via strålning och jordströmmar från antennen i en modul till en närliggande och som kan förorsaka intermodulation kan undertryckas såsom beskrivs nedan.

Undertryckning kan åstadkommas medelst tre olika oberoende åtgärder som tillsammans eller var för sig kan reducera läckning mellan två intilliggande moduler och därmed intermodulation.

Figur 9 visar ett utförande av sådan undertryckning. I snittet S- S av de i figuren visade fyra modulerna M1-M4 visas de ledande väggarna hos modulprofilen som tidigare beskrivits (figur 1). Man kortsluter de båda angränsande väggarna hos två moduler Ml och M2 medelst en skarpt U-formad ledande förbindelse Cl och pà liknande sätt hos övriga moduler. Förbindelsen C1 skall därvid vara sådan att den mellan modulerna i deras längsriktning löpande förbindel- sedelen har ett avstånd d till den motsatta begränsningsytan som är lika med en kvarts våglängd, dvs d = /4 hos det fält som modulen utsänder. Härigenom transformeras kortslutningen till en oändligt stor impedans för den våglängden och ger en effektiv dämpning för ett horisontalpolariserat fält.

Modulen utsänder ett periodiskt fält vars frekvens är lika med frekvensen hos den använda radiofrekvensen (för modul M1 är denna frekvens fl). För exempelvis GSM-systemet som sänder och mottar på 900 +/- 22,5 MHz blir avståndet d = 75 mm. Avståndet mellan två närliggande väggar, dvs längden av förbindelsedelen Cl är lämpligen avsevärt mindre än en kvarts våglängd.

Ett annat sätt att åstadkomma avstörningen mellan två moduler är att anordna resistivt och radiofrekvent absorberande material mellan modulerna såsom visat medelst den streckade konturen A i figur 9.

En ytterligare åtgärd är att anordna en cirkulator pà utgången av sändelement hos varje modul. 10 15 12 Ovanstående åtgärder att undertrycka radiofältets inverkan från en modul pà en eller flera intillignade moduler kan vidtas var för sig eller i kombination. Det är framför allt antennenheten som läcker radiofält till sina grannar. En antennenhet har en naturlig lâckning pà 35-40 dB. En kortslutning ("choke") enligt ovan ger c:a 20 dB dämpning i fallet horisontalpolariserat fält.

Läckningen för ett eventuellt vertikalpolariserat fält är = 0.

Resistivt material ger en dämpning 25-30 dB och en cirkulator ger 20-25 dB, varigenom 60-100 dB dämpning kan uppnås, vilket ger acceptabelt hög isolation mellan två moduler.

Ovan beskrivna radiobasstruktur innebär en flexibilitet, som möjliggör en stegvis utbyggnad av trafikkapaciteten samtidigt som allokering av tillgängliga resurser såsom tid, frekvens och uteffekt kan ske obehindrat utan begränsningar i varje enskild modul och för större sammansatta enheter bestående av flera moduler. Strukturen är allmän och kan implementeras för olika analoga och digitala radiosystem, dvs för både FDMA, TDMA och CDMA. Den är vidare oberoende av mobilradiostandard, dvs kan implementeras för NMT, ADC, JDC och GSM. f)

Claims (10)

10 15 20 30 U ëfß Elg PATENTKRAV

1. Radiomodul ingånde i en primär radiostation i ett mobil- radiosystem.där radiokommunikation sker över ett antal radiofrek- venser mellan den primära stationen (BS) och ett antal sekundära stationer (MSl,MS2,...), k ä n n e t e c k n a d av att modulen innehåller a) en sändenhet (33) innehållande sändorgan (52-55) för att på i och för sig känt sätt alstra radiosignaler till en viss sekun- därstation över en viss, vid ett visst tillfälle, för modulen speciell radiofrekvens, b) en antennenhet (2), vilken är direkt ansluten till nämnda sändenhet (33) för att utsända de i nämnda sändorgan (52-55) alstrade sändsignalerna till nämnda sekundära radiostation, samt c) styrorgan (51) ingående i nämnda sändenhet (33) för att till sändorganen (52-55) avge styrsignaler i beroende av radioparamet- rar, som avges från nämnda primära styrenhet (BSC) och vilka avser en viss radiofrekvens som.vid ett visst tillfälle exklusivt tilldelats modulen och som tillhörande sändorgan (53) skall vara inställt på vid kommunikation med nämnda sekundära radioenhet.

2. Radiomodul enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k n a d av att nämnda styrorgan (51) är anordnat att styra nivàreglerande organ (54) i sändenheten (33) så att en viss för antennenheten (3) anpassad uteffekt hos de signaler som avges från sändenheten (33) till antennenheten (2) erhålles.

3. Radiomodul i en primär radiostation i ett mobil-radiossystem, i vilket kommunikation sker mellan den primära radiostationen och en sekundär radiostation över en viss radiofrekvens, varvid modulen omfattar en antenndel (2) och åtminstone en sändardel (3), 10 15 20 25 30 iÃ- Ú ;.- Éïï c 14 k ä n n e t e c k n a d av att modulen utgörs av a) en stomme (1) med en viss tvärsnittsprofil sådan att ett första och ett andra utrymme bildas, b) ett mönsterkort (21) som utgör antenndelen (2) för modulen anordnad i det första utrymmet, vilket uppvisar ett ledarmönster med ett antal enskilda inbördes anslutna antennelement (22-26), c) en komponentdel (31), vilken utgör sändardelen (3), anordnad i stommens (1) andra utrymme, och på vilken en sändenhet (33) för radiomodulen är anordnad, varvid en första förbindelse (35,36) är anordnad för insignalerna till sändenheten (33) från den primära stationens kontrollenhet, samt d) en andra förbindelse (4) för radiofrekventa signaler anordnad att direkt ansluta antenndelens (2) ledarmönster (27) med komponentdelen (31).

4. Radiomodul enligt patentkrav 3, k ä n n e t e c k n a d av att modulens stomme utgörs av en H-profil så att nämnda första och andra utrymme bildas, vilka vardera begränsas av profilens liv (11) och dess båda sidopartier (12,13), varvid antenndelen (2) är fastklämd vid de båda sidopartierna pà ena sidan av livet (11), medan komponentdelen (31) är fastsatt på sidopartierna (12,13) på den andra sidan av livet (11).

5. Radiomodul enligt patentkrav 4, k ä n n e t e c k n a d av att nämnda mönsterkort (21), är fastsatt pá sådant sätt i det första utrymmet att antennelementen (22-26) är riktade inåt mot stommens (1) liv (11).

6. Radiobasstruktur för en primär radiostation i. ett mobil- radiosystenl i vilket radiokommunikation sker över ett antal radiofrekvenser mellan den primära stationen och ett antal sekundära stationer, 'r 10 15 20 25 30 »I x, CJ "I ïs. "g (_ _ J 15 k ä n n e t e c k n a d av att strukturen utgörs av átminstone tvâ moduler (M1-M18, fig 6) antennenhet (2) direkt ansluten till en sändenhet (33), vilken sänder radiosignaler med en viss och vid ett visst tillfälle för modulen (M1) bestämd frekvens (fl), som inte används av någon annan modul (M2-M18, figur 6) så att sändning från modulen (M1) över denna frekvens (fl) och vid ett visst tillfälle är speciell för just den modulen och ej möjlig för någon annan modul vid samma tillfälle, samt att varje modul är anordnad så i förhål- lande till varje annan modul i strukturen att galvanisk läckning och/eller inverkan av radiofältet fràn en modul på varje annan modul i strukturen är försumbar. där varje modul innehåller en

7. Radiobasstruktur enligt patentkrav 6 för det fall att varje modul har en viss profil med ledande väggar angränsande mot den närmast liggande modulprofilens väggar i strukturen, k ä n n e t e c k n a d av att nämnda läckning och inverkan av från en modul på varje annan modul undertrycks genom att anordna en ledande förbindelse (Cl) mellan nämnda tvá angränsande väggar hos varje modul i strukturen.

8. Radiobasstruktur för en primär radiostation med diversitet i ett mobilradiosystem i vilket radiokommunikation sker över ett antal radiofrekvenser mellan den primära stationen och ett antal sekundära stationer, k ä n n e t e c k n a d av att strukturen utgörs av ett antal sänd-mottagarmoduler (M1-M9,M12-M20) samt ett modulpar (M10,M11, figur 7) i vilket vardera modulen innehåller endast en antennen- het (A1,A2), varvid en första förbindelse (S10) är anordnad för att leda en mottagen antennsignal från den ena antennmodulen (M10) till en första signalväg i en sändar-mottagarmodul (M1) och en andra förbindelse (S11) anordnad för att leda en mottagen antennsignal från den andra antennmodulen (M11) till en andra signalväg i nämnda sändar-mottagarmodul (M1).

9. Radiobasstruktur enligt patentkrav 8, k ä n n e t e c k n a d 10 15 20 ¿_, ff. 15 av att den ena modulen (H10) i nämnda par är placerad på ett avstånd från den andra modulen (H11) i paret som är betydligt större än två angränsande moduler (H1,H2) i strukturen.

10. Radiobasstruktur för en primär radiostation med mottag- ningsdiversitet i ett mobilradiosystem i vilket radiokom- munikation sker över ett antal radiofrekvenser mellan den primära stationen och ett antal sekundära stationer, k ä n n e t e c k n a d av att strukturen utgörs av ett antal sändar-mottagarmoduler (H1-H9,H12-H20) samt ett (M10,Ml1, figur 7) med en första och en andra modul, vilken modulpar vardera innehåller endast en antennenhet (A1 resp. A2) jämte en mottagningsfördelare (HD1 resp. HD2) för mottagna antennsignaler, varvid den första modulen (H10) i paret är placerad pà ett avstånd från en viss tredje (H1) och fjärde modul (M2) som är betydligt större än tvâ angränsande moduler i strukturen, och varvid en första förbindelse (S10) från den första modulens mottagningsfördelare (HD1) antennsignaler från den första modulen till en första signalväg i den tredje och fjärde modulens (H1,H2) mottagarenhet och en är anordnad att leda mottagna andra förbindelse (S11) från den andra modulens mottagningsför- delare (MD2) är anordnad att leda antennsignaler från den andra modulen (H11) till en andra signalväg i den tredje och fjärde modulens (H20) mottagningsenhet.