Classic Steelers The 50 Greatest Games In

Pittsburgh Steelers History 1st Edition David

Finoli download

https://ebookbell.com/product/classic-steelers-the-50-greatest-
games-in-pittsburgh-steelers-history-1st-edition-david-
finoli-51752458

Explore and download more ebooks at ebookbell.com

Here are some recommended products that we believe you will be
interested in. You can click the link to download.

Classic Steelers The 50 Greatest Games In Pittsburgh Steelers History

1st Edition David Finoli

https://ebookbell.com/product/classic-steelers-the-50-greatest-games-
in-pittsburgh-steelers-history-1st-edition-david-finoli-51627750

The Book Of Books The Continuously Updated Book Guide To Recommended

Reading Including The Best Novels And Nonfiction From The Classics And
Best Sellers The Book Of Books

https://ebookbell.com/product/the-book-of-books-the-continuously-
updated-book-guide-to-recommended-reading-including-the-best-novels-
and-nonfiction-from-the-classics-and-best-sellers-the-book-of-
books-53448802

The Book Of Books The Continuously Updated Book Guide To Recommended

Reading Including The Best Novels And Nonfiction From The Classics And
Best Sellers Top Authors The Book Of Books Series 1st Edition The Book
Of Books
https://ebookbell.com/product/the-book-of-books-the-continuously-
updated-book-guide-to-recommended-reading-including-the-best-novels-
and-nonfiction-from-the-classics-and-best-sellers-top-authors-the-
book-of-books-series-1st-edition-the-book-of-books-53448812

Slow Cooker Classics From Around The World Victoria Shearer

https://ebookbell.com/product/slow-cooker-classics-from-around-the-
world-victoria-shearer-4431190
Sam Steeles Adventures On Land And Sea

https://ebookbell.com/product/sam-steeles-adventures-on-land-and-
sea-52058744

Delphi Complete Works Of Sir Richard Steele Illustrated Sir Richard

Steele

https://ebookbell.com/product/delphi-complete-works-of-sir-richard-
steele-illustrated-sir-richard-steele-57015264

New Treasure Seekers E Nesbit

https://ebookbell.com/product/new-treasure-seekers-e-nesbit-54612562

Classic Car Museum Guide Motor Cars Motorcycles And Machinery Lance
Cole

https://ebookbell.com/product/classic-car-museum-guide-motor-cars-
motorcycles-and-machinery-lance-cole-46770712

Classic And Highenthalpy Hypersonic Flows Joseph Js Shang

https://ebookbell.com/product/classic-and-highenthalpy-hypersonic-
flows-joseph-js-shang-49440410
 Classic Steelers

Finoli Steelers.indb 1 2/25/14 2:08 PM

 Classic sports
Jonathan Knight, Series Editor

Classic Bucs: The 50 Greatest Games in Pittsburgh Pirates History

David Finoli

Classic Steelers: The 50 Greatest Games in Pittsburgh Steelers History

David Finoli

Finoli Steelers.indb 2 2/25/14 2:08 PM

 Classic Steelers
The 50 Greatest Games in
Pittsburgh Steelers History

David Finoli

™
Black Squirrel Books™
An imprint of The Kent State University Press
Kent, Ohio 44242 www.KentStateUniversityPress.com

Finoli Steelers.indb 3 2/25/14 2:08 PM

 Black Squirrel Books™ ™
Frisky, industrious black squirrels are a familiar sight on the Kent State University campus and
the inspiration for Black Squirrel Books™, a trade imprint of The Kent State University Press.
www.KentStateUniversityPress.com.

© 2014 by The Kent State University Press, Kent, Ohio 44242

All rights reserved
Library of Congress Catalog Card Number 2012048458
ISBN 978-1-60635-198-7
Manufactured in the United States of America

Library of Congress Cataloging-in-Publication Data

Finoli, David, 1961–
Classic Steelers : the 50 greatest games in Pittsburgh Steelers history / David Finoli.
pages. cm.
Includes bibliographical references.
isbn 978-1-60635-198-7 (pbk.) ∞
1. Pittsburgh Steelers (Football team)—History. I. Title.
gv956.p57f56 2014
796.332'640974886—dc23
2013042595

18 17 16 15 14   5 4 3 2 1

Finoli Steelers.indb 4 2/25/14 2:08 PM

 To my own personal Steeler Nation: Viv, Matt, Cara, Tony, Ma Pansino, Nancy,
Fletch, Bill, and Tom, with whom I’ve enjoyed the joys and pitfalls of our
favorite team for the past five decades.

Finoli Steelers.indb 5 2/25/14 2:08 PM

Finoli Steelers.indb 6 2/25/14 2:08 PM
 Contents

Acknowledgments xi
Introduction xiii
#50: From Humble Beginnings
Pirates 14, Chicago Cardinals 13, September 27, 1933 1
#49: The First Glimpse
Steelers 28, Cleveland Browns 9, November 29, 1970 5
#48: The Steel Curtain
Steelers 21, Houston Oilers 0, December 11, 1976 9
#47: Three Out of Three Ain’t Bad
Steelers 29, Cleveland Browns 9, January 7, 1995 13
#46: For One Day
Steelers 24, Green Bay Packers 17, December 17, 1967 17
#45: The Last Waltz
Steelers 13, Los Angeles Raiders 7, December 16, 1984 21
#44: Replacing Frenchy
Steelers 27, Cleveland Browns 7, December 7, 2006 25
#43: The Mirage
Steelers 16, Detroit Lions 13, September 21, 1969 29
#42: Super Bowl XIII 1/2
Steelers 14, Dallas Cowboys 3, October 28, 1979 33
#41: The Postseason Waters
Steelers 17, Boston Yanks 7, December 7, 1947 37
#40: Big Ben Comes of Age
Steelers 24, Dallas Cowboys 20, October 17, 2004 41
#39: On the Legs of Kordell
Steelers 7, New England Patriots 6, January 3, 1998 45
#38: A Fraction of an Inch
Steelers 13, Baltimore Ravens 9, December 14, 2008 49

vii

Finoli Steelers.indb 7 2/25/14 2:08 PM

 viii contents

#37: One in a Million

Steelers 31, Tampa Bay Buccaneers 22, December 24, 1989 53
#36: The 500-Yard Passer
Steelers 37, Green Bay Packers 36, December 20, 2009 57
#35: Winning Ugly
Steelers 20, Dallas Cowboys 13, December 7, 2008 63
#34: The Cowher Era
Steelers 29, Houston Oilers 24, September 6, 1992 69
#33: Through the Air
Steelers 37, Chicago Bears 34, November 5, 1995 73
#32: The 1,000-Yard Barrier
Steelers 19, St. Louis Cardinals 7, December 2, 1962 77
#31: The Wheels of the Bus
Steelers 21, Chicago Bears 9, December 11, 2005 81
#30: We Dey
Steelers 31, Cincinnati Bengals 17, January 6, 2006 85
#29: An Old-Fashioned Blowout
Steelers 40, Baltimore Colts 14, December 19, 1976 91
#28: The Kicker’s Graveyard
Steelers 20, New York Jets 17, January 15, 2005 95
#27: Champions at Last
Steelers 24, San Diego Chargers 2, December 17, 1972 99
#26: Changing of the Guard
Steelers 35, Philadelphia Eagles 24, October 19, 1947 103
#25: Streak Breakers
Steelers 34, New England Patriots 20, October 31, 2004 105
#24: A Quagmire on Turf
Steelers 34, Houston Oilers 5, January 7, 1979 109
#23: Road Warriors
Steelers 34, Denver Broncos 17, January 22, 2006 113
#22: The Lone Blemish
Steelers 20, San Francisco 49ers 17, October 14, 1984 117
#21: The Fifty-Yard Miracle
Steelers 26, Houston Oilers 23, December 31, 1989 123
#20: From the Jaws of Defeat
Steelers 31, Baltimore Ravens 24, January 15, 2011 129
#19: Jefferson Street Joe
Steelers 30, Baltimore Colts 0, September 15, 1974 135

Finoli Steelers.indb 8 2/25/14 2:08 PM

 contents ix

#18: The Ice Man Cometh

Steelers 16, Oakland Raiders 10, January 4, 1976 139
#17: The Year of the Steelers
Steelers 34, Oakland Raiders 28, September 17, 1972 143
#16: A Guarantee Gone Bad
Steelers 24, New York Jets 19, January 23, 2011 147
#15: A Case for Instant Replay
Steelers 27, Houston Oilers 13, January 6, 1980 153
#14: A Monumental Upset
Steelers 24, Denver Broncos 17, December 30, 1984 157
#13: The Offensive Explosion
Steelers 63, New York Giants 7, November 30, 1952 161
#12: Our Idiot Kicker
Steelers 21, Indianapolis Colts 18, January 15, 2006 165
#11: Epic Comeback
Steelers 36, Cleveland Browns 33, January 5, 2003 171
#10: City of Champions
Steelers 31, Los Angeles Rams 19, January 20, 1980 177
#9: Win One for the Home Team
Steelers 23, Baltimore Ravens 14, January 18, 2009 181
#8: One for the Thumb
Steelers 21, Seattle Seahawks 10, February 6, 2006 185
#7: Over the Hump
Steelers 24, Oakland Raiders 13, December 29, 1974 189
#6: Redemption
Steelers 20, Indianapolis Colts 16, January 14, 1996 193
#5: Baryshnikov in Cleats
Steelers 21, Dallas Cowboys 17, January 18, 1976 199
#4: 14,723 Days
Steelers 16, Minnesota Vikings 6, January 12, 1975 205
#3: C-A-T
Steelers 35, Dallas Cowboys 31, January 21, 1979 209
#2: The Immaculate Reception
Steelers 13, Oakland Raiders 7, December 23, 1972 215
#1: That’s How You Be Great
Steelers 27, Arizona Cardinals 23, February 1, 2009 219
Notes 225

Finoli Steelers.indb 9 2/25/14 2:08 PM

Finoli Steelers.indb 10 2/25/14 2:08 PM
 Acknowledgments

Many people were instrumental in the completion of this book. To start, there
is my incredible, supportive family that makes my life a true joy: Viv, my wife
of 28 years, and my three children, Tony, Matt, and Cara.
My extended family has also been there through the highs and lows of
my life over the years. My parents, Domenic and Eleanor, my brother Jamie,
his wife, Cindy, and his daughters, Marissa and Brianna, my sister Mary and
her husband, Matthew, and all my loving aunts, uncles, and cousins, as well
as Vivian Pansino and her daughter, Nancy, who have been going to Steelers
games with my wife and me to cheer them on since 1985.
A big thank-you also has to go Joyce Harrison of the Kent State University
Press, my copy editor Rebekah Cotton, and Jonathan Knight, the editor of
the “Classic Sports” series, who made putting this book together a wonderful
experience.
Additionally, I must recognize the helpful people in the microfilm depart-
ment at the Carnegie Library in Pittsburgh who have been there to point me
in the right direction when I’m stuck.
Finally, I offer a huge thank-you to my partners in crime: Bill Ranier, Tom
Aikens, and Chris Fletcher, who not only helped out when needed with these
projects but who also relived the trials and tribulation of the Steelers with me
since before the glory days.

xi

Finoli Steelers.indb 11 2/25/14 2:08 PM

Finoli Steelers.indb 12 2/25/14 2:08 PM
 Introduction

On November 29, 1970, a nine-year-old boy entered brand-new Three Rivers

Stadium to see his first Pittsburgh Steelers game. Their opponent, as explained
to him by his father, a longtime Steelers fan, was the team’s bitter rivals, the
Cleveland Browns. As the Steelers dismantled the Browns 28–9 that afternoon,
the boy noticed that a group of Pittsburgh fans sitting nearby had grabbed a
Cleveland pennant from a distraught Browns fan and set it on fire. While a little
disturbed by the celebratory act, the boy developed an instant understanding
of the rivalry, and a love affair with the Steelers was born.
That young boy was me, and the victory inspired a love of Steelers football,
one that was strengthened even further two years later when I had the op-
portunity to see the Steelers’ first postseason game in 25 years when they took
on John Madden’s Oakland Raiders. It was that day I learned two important
lessons. The first was to never give up on this team, exemplified by its battling
back to win on Franco Harris’s miraculous “Immaculate Reception” that won
the game. The second lesson came from my father’s hatred of sitting in traffic.
Since we were standing on the ramp on Gate C of Three Rivers as he hustled us
out of the stadium to avoid the inevitable traffic jam that would follow when
the greatest play in NFL History occurred, I learned to never leave a close
game before the clock hit zero.
From that point on, for both me and the generations of fans that have fol-
lowed, Steelers football has been nothing short of legendary: eight Super Bowl
appearances, a league-record six Lombardi Trophies, and fifteen trips to the AFC
championship game. The Pittsburgh Steelers are among the most successful fran-
chises in the NFL over the last five decades. Wildly popular, there are over 700
“Steelers Bars” across the nation and in opposing stadiums in which the Steelers
play; black-and-gold shirts often outnumber those of the hometown team.
But it wasn’t always that way. Before that special 1972 season, the franchise
was among the biggest jokes in the league. Founded in 1933, in their first 39
seasons, the Steelers had played exactly one postseason game of substance, a

xiii

Finoli Steelers.indb 13 2/25/14 2:08 PM

 xiv introduction

21–0 loss to the Philadelphia Eagles for the 1947 Eastern Division crown. In
fact, in those first 39 seasons, they only had eight winning records—the same
number of Super Bowl appearances they would achieve over their next 39.
Through the two disparate eras there were many spectacular contests
(though, of course, the vast majority came after 1972) that made picking the
list of the top fifty Steelers games both difficult and a joy, reliving all those
special moments.
Hopefully they will spark the same joyful memories in the Steelers aficio-
nados who read these pages.

Finoli Steelers.indb 14 2/25/14 2:08 PM

 #50
Pirates 14, Chicago Cardinals 13
September 27, 1933

From Humble Beginnings

There’s a stark difference between the National Football League of the twenty-first
century and that of its humble beginnings in 1920. In its infancy, major markets
such as Chicago and New York gave way to those in Decatur, Canton, Kenosha,
and Muncie. As the league fought to find its footing, most teams struggled to
make payroll, some folded, and most played in front of sparse crowds.
Thirteen years after the league’s inception, the NFL was a more stable entity,
yet it still wasn’t close to the financial success of Major League Baseball or
even college football. Still, the league was branching into larger markets, two
of which joined in 1933 when it seemed apparent that state voters would ease
the “blue law” restrictions, allowing sporting events to be played on Sundays.
This permitted the NFL to add a team in Philadelphia and another in the state’s
second-largest city. The latter came into being when a 32-year-old former
boxer and baseball player named Art Rooney, who also happened to be very
adept at betting on horse racing, used the $2,500 he had made at the track on
an especially good day to buy a team for the city of Pittsburgh.
A successful semi-pro baseball player, Rooney named his club after the
city’s Major League Baseball team, the Pirates. He then went about acquiring
talent, signing players such as Tony Holm, a 25-year-old running back from
Alabama who had already spent three seasons in the NFL, and the team’s elder
statesman—a balding hometown halfback/kicker named Mose Kelsch—who
would turn out to be the hero of the franchise’s first victory.
Rooney’s team began to play that fall, losing to the New York Giants 23–2
in the season opener at Forbes Field, then hosted the Chicago Cardinals on a
rainy Wednesday afternoon. While the blue laws were expected to allow sports
to be played on Sundays, it wouldn’t be official until the November elections

Finoli Steelers.indb 1 2/25/14 2:08 PM

 2 DAVID FINOLI

when the citizens of Pennsylvania voted for the change. This necessitated the
Steelers play their first four home games on Wednesday afternoons.
The Cardinals jumped to an early lead when defensive lineman Jim McNally
picked off a lateral from Holm and rumbled 55 yards for a touchdown. Chicago’s
star running back Joe Lillard, the last African American to play in the NFL be-
tween 1933 and 1946, missed the point after to keep the score 6–0, but he made
up for it in the second quarter by completing a touchdown pass to Hal Moe and
then adding the extra point to increase the Cardinals’ lead to 13–0.
For a Pirates team that would only score 67 points in the entire season, a
13-point deficit seemed insurmountable, but as more than 6,000 excited fans
at Forbes Field watched, the Pirates slowly fought back
With Chicago driving down the field for another score moments later, the
Pirates’ Marty Kottler, a local player from Carnegie, picked off a pass and re-
turned the interception 96 yards for the first touchdown in the history of the
franchise. On to the field came 38-year-old Kelsch, with his leather helmet
off, who split the uprights on the extra point to make it 13–7.
The scoring halted after that as the Cardinals, who had maintained their
six-point lead, marched into Pittsburgh territory with time running out in the
game. Just when it seemed like the Pirates would drop to 0–2, Chicago’s Mike
Koken fumbled the ball at the Pittsburgh 18. The Pirates’ defense pounced on
the loose ball, giving the home team one last chance.
The Pirates’ James Peter “Bill” Tanguay would complete only five passes in
1933—the only season in his NFL career—but two of them would come in the
next two plays and would spark the franchise’s first victory. First, Tanguay hit
Paul Moss for 14 yards. Then, after an illegal-substitution penalty, he once again
tried to connect with Moss. The pass flew high above the goalposts (which in
1933 were in front of the end zone), but Moss leapt into the air in the back of
the end zone, snagging the ball for the game-tying touchdown.
Once again, Kelsch trotted onto the field, this time with a chance to give
the Pirates their first-ever lead. As he left the bench, his excited teammates
patted him on the back, imploring him to “make that kick good.” Kelsch did
just that, putting Pittsburgh up by a point with time about to expire.1
The Pirates’ defense held, and the game ended with the thrilled fans at Forbes
Field cheering wildly for their new team as it emerged with its first win.
The victory over the Cardinals proved to be the high point of their first
season as the Pirates struggled to a 3–6–2 mark. Incredibly, this win, coupled
with a win two weeks later, also marked the only time the franchise would have
an all-time winning percentage of .500 or better until it finally pulled over the
mark once again in 2002.

Finoli Steelers.indb 2 2/25/14 2:08 PM

 classic Steelers 3

Along the way, there would be more exciting wins, but it all began with this
thrilling comeback on a rainy afternoon.

BOXSCORE
TEAM 1st 2nd 3rd 4th FINAL
Chicago 6 7 0 0 13
Pittsburgh 0 7 0 7 14

TEAM PLAY SCORE

Chicago McNally 55-yard interception return 6–0
(kick no good)
Chicago Moe pass from Lillard (Lillard kick) 13–0
Pittsburgh Kottler 96-yard interception return (Kelsch kick) 13–7
Pittsburgh Moss 11-yard pass from Tanguay (Kelsch kick) 13–14

Finoli Steelers.indb 3 2/25/14 2:08 PM

Finoli Steelers.indb 4 2/25/14 2:08 PM
 #49
Steelers 28, Cleveland Browns 9
November 29, 1970

The First Glimpse

It had been a little over 12 months since the Steelers began their latest recon-
struction project, and while they had improved since their 1–13 debacle in
1969, they had yet to capture the marquee victory that would show they were
headed toward the championship level of football that had eluded the club
since its inception in 1933.
In 1969, the Steelers had hired Chuck Noll to run the team on the field.
Coinciding with Noll’s arrival, the team had collected a pack of young but
talented players such as Joe Greene, Terry Bradshaw, and Mel Blount. Better
days were on the way—but first they needed a hallmark victory to start the
ball rolling.
They had won four of their first 10 games in 1970 when their rivals, the
Cleveland Browns, came to Pittsburgh for their first encounter in the Steelers’
new facility, Three Rivers Stadium. To call the series a “rivalry” at this point
might have been a bit of an overstatement. After defeating Pittsburgh earlier
in the season in Cleveland, the Browns held a 32–9 advantage in the series
and had won 11 of the previous 12 meetings. With the Steelers getting blown
out by Kansas City and Cincinnati in the previous two contests leading up to
this game, there was no reason to expect this encounter would be any differ-
ent, despite the fact the Browns’ 5–5 record was only marginally better than
Pittsburgh’s.
Though Bradshaw had been the first pick in the 1970 collegiate draft, he had
yet to establish himself as the clear-cut starter at quarterback, and Noll went with
former Notre Dame star Terry Hanratty. The decision looked brilliant as Hanratty
quickly led the Steelers on an 88-yard drive to open the contest, completing an
eight-yard scoring pass to receiver Ron Shanklin to put Pittsburgh ahead.

Finoli Steelers.indb 5 2/25/14 2:08 PM

 6 DAVID FINOLI

Back-to-back field goals by the Browns cut the margin to 7–6, then Hanratty
suffered a blow to the head and was pulled midway in the second quarter after
completing six of eight passes for 69 yards. Enter the future of the Steelers, Terry
Bradshaw. But before the man they called the “Blonde Bomber” would have his
first significant moment in a Pittsburgh uniform, the Steelers’ defense—which
had also showed previews of things to come on this afternoon—rose to the
occasion with time running out in the first half.
Linebacker Chuck Allen deflected a pass from Cleveland quarterback Bill
Nelsen—a former Steeler—and into the arms of safety Chuck Beatty, who
returned it 30 yards for a touchdown to extend the Pittsburgh lead to 14–6.
After the Browns cut the margin to five points with a field goal set up by
a Pittsburgh fumble early in the third quarter, Bradshaw put his legendary
arm-strength on display. From the Pittsburgh 19, Shanklin, the Steelers’ main
receiver before the arrival of Lynn Swann and John Stallworth, flew down the
sideline, sailing behind the Browns’ secondary, and Bradshaw hit him with
a long pass. The speedy receiver stayed out of the reach of Cleveland’s Erich
Barnes and Mike Howell to score his second touchdown of the game to make
it 21–9.
The 81-yard bomb was a play that almost didn’t happen. “I had something
else in mind,” Bradshaw admitted to reporters after the game. “But I decided
to go for the long one and Shanklin was there to grab it. When this play works
it’s great, isn’t it?”1 Bradshaw and Co. came up with another great play in the
fourth quarter, when the Steelers put an exclamation point on this signature
victory. John “Frenchy” Fuqua made up for a previous fumble by taking a short
screen pass at the Pittsburgh 43 and slicing through the Browns’ defense for
a 57-yard touchdown and the final touch to a 28–9 victory.
Even though the offense enjoyed a stellar day, piling up 425 yards, it was
the emergence of what would become the vaunted “Steel Curtain” defense that
really made an impact. Led by Greene and fellow youngster L. C. Greenwood,
the Pittsburgh defensive line held one of the best running backs in the league,
Leroy Kelly, to no yards on 10 carries. For the game, Cleveland’s offense man-
aged only 42 rushing yards and a mere 171 total.
Despite the fact the victory only improved the Steelers’ record to 5–6, they
pulled into a three-way tie atop the new AFC Central Division with Cleveland
and Cincinnati with just three games remaining. Though they would lose each
of those final contests, this victory over the Browns provided the first glimpse
of what was coming. The young players who led the Steelers to triumph over
Cleveland that November afternoon were the ones who would lead them out
of the cellar to their eventual role as one of the dominant teams in the NFL.

Finoli Steelers.indb 6 2/25/14 2:08 PM

 classic Steelers 7

BOXSCORE
TEAM 1st 2nd 3rd 4th FINAL
Cleveland 3 3 3 0 9
Pittsburgh 7 7 7 7 28

TEAM PLAY SCORE

Pittsburgh Shanklin 8-yard pass from Hanratty (Watson kick) 0–7
Cleveland Cockroft 16-yard field goal 3–7
Cleveland Cockroft 38-yard field goal 6–7
Pittsburgh Beatty 30-yard interception return (Watson kick) 6–14
Cleveland Cockroft 46-yard field goal 9–14
Pittsburgh Shanklin 81-yard pass from Bradshaw 9–21
(Watson kick)
Pittsburgh Fuqua 57-yard pass from Bradshaw (Watson kick) 9–28

RUSHING
PITT ATT YDS AVE TD
Pearson 14 61 4.4 0
Bradshaw 5 49 9.8 0
Fuqua 12 33 2.8 0
Hoak 4 14 3.5 0
Smith 1 6 6.0 0
Wilburn 2 5 2.5 0

CLEVE ATT YDS AVE TD

Scott 10 34 3.4 0
Phipps 2 8 4.0 0
Kelly 10 0 0.0 0
Nelson 1 0 0.0 0

Finoli Steelers.indb 7 2/25/14 2:08 PM

 8 DAVID FINOLI

RECEIVING
PITT REC YDS AVE TD
Fuqua 4 116 29.0 1
Shanklin 3 121 40.3 2
Wilburn 2 29 14.5 0
Smith 1 0 0.0 0

CLEVE REC YDS AVE TD

Scott 5 32 6.4 0
Hooker 4 50 12.5 0
Kelly 3 16 5.3 0
Morin 2 39 19.5 0
H. Jones 1 20 20.0 0

PASSING
PITT COMP ATT PCT YDS TD INT
Hanratty 6 8 75.0 69 1 0
Bradshaw 4 9 44.4 197 2 0

CLEVE COMP ATT PCT YDS TD INT

Nelson 11 29 37.9 85 0 1
Phipps 4 10 40.0 72 0 0

Finoli Steelers.indb 8 2/25/14 2:08 PM

 #48
Steelers 21, Houston Oilers 0
December 11, 1976

The Steel Curtain

Charles Dickens’s opening line of A Tale of Two Cities—“It was the best of times,
it was the worst of times”—also categorized the 1976 Pittsburgh Steelers. To
be more accurate, though, the statement should be reversed, since the Steelers’
“worst of times” occurred in the first five weeks of the ’76 season.
Pittsburgh was coming off back-to-back Super Bowl championships and
was looking to become the first NFL team to win three in a row. Thoughts
of making history soon changed to wondering if they even were going to
make the playoffs after they blew a two-touchdown lead to lose the opener
at Oakland and then followed it by losing three of their next four contests.
In the process, starting quarterback Terry Bradshaw was injured, and, even
worse, their once-dominant defense was falling apart, giving up 110 points
in the five contests—nearly unthinkable over the previous two seasons. Ap-
propriately, though, the defense would lead the turnaround, allowing only
28 points over the next eight games, including an incredible string of three
consecutive shutouts. The Steelers won all eight games to salvage the season
and carry them into the finale against the Houston Oilers tied for first in the
AFC Central with Cincinnati and Cleveland.
For this important contest, Chuck Noll decided to start Bradshaw for the
first time in six weeks, but most eyes would be on another member of the of-
fense. Running back Rocky Bleier was 71 yards short of 1,000 rushing yards
for the season, a plateau teammate Franco Harris had passed the week before.
If Bleier could also hit four digits, he and Harris would become just the second
pair of teammates in NFL history to accomplish the feat in the same season,
joining Miami’s Mercury Morris and Larry Csonka four years earlier.

Finoli Steelers.indb 9 2/25/14 2:08 PM

 10 DAVID FINOLI

Even though they had much to play for, the Steelers sputtered out of the
starting gate, and the game remained scoreless through much of the first half.
Noll was extremely concerned with the rustiness of his veteran quarterback
and ordered his rookie backup, Mike Kruczek, to start warming up. Moments
later, Houston quarterback Dan Pastorini, who was faring no better than Brad-
shaw, tossed an interception into the hands of Pittsburgh defensive back Mel
Blount, who took the ball to the Houston 13. Noll decided to give Bradshaw
one last chance and, after a couple offensive penalties, his decision paid off
when Bradshaw tossed a 21-yard pass to a leaping Lynn Swann to give the
Steelers a 7–0 lead. With the defense continuing its historic run of excellence,
it was all the offense Pittsburgh would need.
The second half would see Bradshaw continue to struggle, but the Steelers’
powerful running game would shift into gear. Bleier, who had only mustered
12 yards in the first half, was impressive in the second, finishing with 107 yards
and 1,036 for the season. The popular running back was ecstatic after the game.
“I’m very happy,” he said. “A lot of people were pulling for it to happen.”1
His counterpart Harris rambled for another 104 yards, including an 11-yard
scoring romp in the third quarter, led by a devastating block by Bradshaw, to
put the Steelers up 14–0. The offensive line, which was not at full strength due
to injury, was still surprisingly effective, helping the Steelers roll up 258 yards
on the ground. Fittingly, the line paved the way for Bradshaw to put the icing
on the cake when he rolled into the end zone for a one-yard score to make it
21–0.
As good as the running game was though, it was the defense that put an
exclamation point on the Steelers’ dramatic turnaround with its fifth shutout
in the final nine games. “Our defense is dangerous as hell,” Noll said after the
contest. “I can’t say enough about our defense.”2
It is the defense that made 1976 worth remembering for the Steelers and
their fans, as the Steel Curtain raised its reputation from one of the best units
in football at the time to one of the best ever to play the game.

BOXSCORE
TEAM 1st 2nd 3rd 4th FINAL
Pittsburgh 0 7 7 7 21
Houston 0 0 0 0 0

Finoli Steelers.indb 10 2/25/14 2:08 PM

 classic Steelers 11

TEAM PLAY SCORE

Pittsburgh Swann 21-yard pass from Bradshaw 7–0
(Gerela kick)
Pittsburgh Harris 11-yard run (Gerela kick) 14–0
Pittsburgh Bradshaw 1-yard run (Gerela kick) 21–0

RUSHING
PITT ATT YDS AVE TD
Bleier 22 107 4.9 0
Harris 23 104 4.5 1
Bradshaw 4 35 8.8 1
Fuqua 2 9 4.5 0
Harrison 2 3 1.5 0

HOU ATT YDS AVE TD

Willis 11 49 4.5 0
Coleman 14 49 3.5 0
Johnson 1 -5 -5.0 0

RECEIVING
PITT REC YDS AVE TD
Bleier 2 28 14.0 0
Harris 2 12 6.0 0
Swann 2 24 17.0 1
Brown 1 4 4.0 0
Stallworth 1 -2 -2.0 0

Finoli Steelers.indb 11 2/25/14 2:08 PM

 12 DAVID FINOLI

RECEIVING
HOU REC YDS AVE TD
Burrough 3 44 14.7 0
Johnson 3 19 6.3 0
Sawyer 2 13 6.5 0
Coleman 2 -5 -2.5 0
Willis 1 7 7.0 0
Alston 1 9 9.0 0
Taylor 1 8 8.0 0

PASSING
PITT COMP ATT PCT YDS TD INT
Bradshaw 8 19 42.1 76 1 1

HOU COMP ATT PCT YDS TD INT

Pastorini 13 29 44.8 95 0 1

Finoli Steelers.indb 12 2/25/14 2:08 PM

 #47
Steelers 29, Cleveland Browns 9
January 7, 1995

Three Out of Three Ain’t Bad

Beating a division rival three times in one season isn’t impossible, but history
has proven it certainly isn’t easy, requiring a regular season series sweep and
a playoff victory over the same opponent. Since the National Football League
and the American Football League merged in 1970, it’s only happened 12
times. In 1995, the Steelers had an opportunity to accomplish the feat when
they faced their bitter rivals, the Cleveland Browns, in a playoff game for the
first time ever.
The Browns had fashioned an 11–5 record, good enough for second place in
the AFC Central, a game behind the Steelers. The two games the rivals played
in the regular season were both relatively close, but each time Pittsburgh was
able to pull out a victory: 17–10 in Cleveland in Week 2 and then 17–7 in
Pittsburgh at Three Rivers in Week 16 to clinch the division and complete the
Steelers’ first series sweep of the Browns in 14 years.
Cleveland was still able to secure a wild-card spot and defeated New En­
gland in the opening round of the playoffs to set up the climactic third game
in Pittsburgh against the Steelers.
Both teams knew the key to the third meeting would be Cleveland quarter-
back Vinny Testaverde, who’d often been confused by the Steelers’ defensive
fronts in the previous two meetings and threw a total of six interceptions. Even
if Testaverde could right the ship, to win this game, Cleveland would have to
contain Pittsburgh’s powerful running game. Led by Barry Foster and Bam Mor-
ris, the Steelers led the NFL with 2,180 rushing yards and had enjoyed modest
success against a Cleveland defense that allowed a league-low 204 points for
the season. As it turned out, both Testaverde and the Pittsburgh running game
would be the difference in the game. Just not the way the Browns had hoped.

13

Finoli Steelers.indb 13 2/25/14 2:08 PM

 14 DAVID FINOLI

The tone was set early. Two dropped passes halted a promising Browns’
drive on their first possession. Then the Steelers took command, scoring the
first three times they had the ball. Kicker Gary Anderson started the pro-
ceedings by capping a 13-play, 65-yard drive with a 39-yard field goal to put
Pittsburgh up 3–0. Six minutes later they made it 10–0 on a short scoring pass
from quarterback Neil O’Donnell to tight end Eric Green, and shortly after
that, unheralded running back John L. Williams broke free from 26 yards out
to increase the Steelers lead to 17–0.
The Browns cut into the Pittsburgh advantage with a field goal, but late in
the first half, the strategy concocted by Pittsburgh defensive coordinator Dom
Capers made Testaverde look silly once again. The Cleveland quarterback
tossed a pass into the waiting hands of Steelers’ defensive back Tim McKyer
with 46 seconds left, and McKyer returned it to the Browns’ six-yard line.
Thirty seconds later, O’Donnell put the nail in the coffin of the Brown’s Super
Bowl hopes with a nine-yard touchdown toss to wideout Yancey Thigpen to
make the halftime score 24–3.
The onslaught continued in the second half as the Steelers tacked on a field
goal after another long drive and then turned the game over to their bruising
running attack to run out the clock as Barry Foster wound up with 133 yards
for the afternoon. Fittingly, the Steelers’ defense scored the game’s final points
when blitzing safety Carnell Lake sacked Testaverde in the end zone for a safety
to make the final 29–9 and send Pittsburgh to the AFC Championship Game.
The Steelers’ domination was reflected in nearly every statistical category.
They held the ball for more than 42 minutes of the contest and outgained the
Browns 424 yards to 186. Pittsburgh’s defense continued its mastery over the
Cleveland quarterback as Testaverde tossed two more interceptions, giving
him eight for the season against the black and gold.
While the following week Pittsburgh was the victim of one of the biggest
playoff upsets in NFL history, on this January Sunday they made history of
their own, making it three out of three against their longtime rivals.

BOXSCORE
TEAM 1st 2nd 3rd 4th FINAL
Cleveland 0 3 0 6 9
Pittsburgh 3 21 3 2 29

Finoli Steelers.indb 14 2/25/14 2:08 PM

 classic Steelers 15

TEAM PLAY SCORE

Pittsburgh Anderson 39-yard field goal 0–3
Pittsburgh Green 2-yard pass from O’Donnell 0–10
(Anderson kick)
Pittsburgh Williams 26-yard run (Anderson kick) 0–17
Cleveland Stover 22-yard field goal 3–17
Pittsburgh Thigpen 9-yard pass from O’Donnell 3–24
(Anderson kick)
Pittsburgh Anderson 40-yard field goal 3–27
Cleveland McCardell 20-yard pass from Testaverde 9–27
(pass failed)
Pittsburgh Safety, Testaverde tacked by Lake in the end zone 9–29

RUSHING
PITT ATT YDS AVE TD
Foster 24 133 5.5 0
Morris 22 60 2.7 0
Williams 2 43 21.5 1
Tomczak 3 2 0.7 0

CLEVE ATT YDS AVE TD

Byner 9 43 4.8 0
Hoard 3 8 2.7 0
Metcalf 5 4 0.8 0

RECEIVING
PITT REC YDS AVE TD
Mills 5 117 23.4 0
Williams 4 20 5.0 0
Green 3 21 7.0 1
Hastings 2 18 9.0 0
Thigpen 2 10 5.0 1

Finoli Steelers.indb 15 2/25/14 2:08 PM

 16 DAVID FINOLI

RECEIVING
CLEVE REC YDS AVE TD
McCardell 3 47 15.7 1
Jackson 3 47 15.7 0
Metcalf 2 18 9.0 0
Carrier 2 8 4.0 0
Byner 1 14 14.0 0
Hoard 1 5 5.0 0
Kinchen 1 5 5.0 0

PASSING
PITT COMP ATT PCT YDS TD INT
O’Donnell 16 23 69.9 186 2 0
Tomczak 0 0 00.0 0 0 0

CLEVE COMP ATT PCT YDS TD INT

Testaverde 13 31 41.9 144 1 2

Finoli Steelers.indb 16 2/25/14 2:08 PM

 #46
Steelers 24, Green Bay Packers 17
December 17, 1967

For One Day

The 1960s proved to be an up-and-down decade for the Steelers franchise.
Following a couple of competitive seasons in 1962 and 1963, they descended
into the bowels of the NFL, becoming one of pro football’s worst teams. Con-
versely, the Green Bay Packers, the squad they were playing to wrap up the
1967 campaign, had just clinched their seventh division title in eight seasons
and within the next month would capture their fifth NFL championship and
second straight Super Bowl triumph. When the woeful Steelers marched onto
the frozen tundra of Lambeau Field on this December day, it appeared to be a
potential mismatch. But in the NFL, there’s an oft-repeated rule: on any given
Sunday, any team can beat another. This happened to be one of those Sundays
when the cellar dwellers proved better than the front-runners.
Not surprisingly, a good portion of the announced sellout crowd stayed
home rather than brave the temperature and the roads on an icy, rainy after-
noon to see what almost certainly would be a one-sided affair. Ironically, those
who stayed home would miss a very special homecoming for a former Packer.
Kent Nix would start for the Steelers at quarterback after going along for the
Packers’ glorious ride the year before as a member of the practice squad. In his
return to Wisconsin, he made the home team sorry it had let him go. Before
Nix took center stage, the Pittsburgh defense drew first blood.
Three plays into the game, legendary Green Bay quarterback Bart Starr had
a pass tipped by blitzing Pittsburgh defensive tackle Ken Kortas and linebacker
Ben McGee—one of the very few players who would still be on the roster in
1972 when Pittsburgh won its first division title—intercepted the ball and
returned it 21 yards for a touchdown and a quick 7–0 lead.

17

Finoli Steelers.indb 17 2/25/14 2:08 PM

 18 DAVID FINOLI

After the Packers kicked a field goal to cut the margin to four points in the
second quarter, Nix led the team down the field as another Green Bay castoff,
former first-round pick fullback Earl Gros, broke free for a 22-yard scoring run
to make it 14–3. The Packers, no strangers to adversity, scored a touchdown
of their own just before the half to make it 14–10. The Steelers had gotten off
to a good start, but it seemed it was just a matter of time before they were
overwhelmed by the superior Packers.
The second half began the same way as the first when Green Bay’s third-
string quarterback Zeke Bratkowski, who replaced backup Don Horn to begin
the half, tossed an interception to the Steelers’ only representative in that year’s
Pro Bowl, Marv Woodson. Though the Steelers couldn’t cash in, moments
later, another interception, this one by Ben Wilson, resulted in a Pittsburgh
field goal to stretch the lead back to seven points.
As the third quarter was coming to an end, Bratkowki’s rough day continued.
With the Pack stuck at its own 14, the veteran quarterback went back to pass
and was crushed by Pittsburgh linebacker Andy Russell. The ball flew out of
Bratkowski’s hand and into the arms of defensive tackle Chick Hinton, who
took the ball in stride at the 27 and rumbled into the end zone for the team’s
second defensive touchdown of the game and a 14-point advantage.
Once again Green Bay would not roll over as Horn, who was the only Pack-
ers quarterback to enjoy success on this day, reentered the game and led the
Packers to another touchdown to cut the lead to 24–17. When Nix tossed an
interception with just under three minutes left in the game, it appeared that
the Steelers’ once-comfortable lead was about to evaporate.
Just when it seemed that they would collapse as they had done so much
in the past, the Pittsburgh defense rose to the occasion, stopping the Pack-
ers on downs a minute later and giving the ball back to the Steelers’ offense.
Pittsburgh once again squandered an opportunity to run out the clock when
Dick Hoak fumbled the ball after an 11-yard run, and the Packers recovered.
Finally, Pittsburgh safety Paul Martha ended the drama when he picked off
his fourth pass of the year to end Green Bay’s comeback hopes and give the
Steelers their most impressive victory in years.
The team hoped the season-ending triumph would be a harbinger of things
to come, with Nix evolving into the Steelers’ quarterback of the future. But the
Steelers won only three games over the next two seasons and then selected
Terry Bradshaw with the top pick in the 1970 draft. But for this memorable
afternoon, with Nix at the controls in the icy rain at Lambeau, the Steelers
took down the world champions, completing a brilliant day in an otherwise
dismal decade.

Finoli Steelers.indb 18 2/25/14 2:08 PM

 classic Steelers 19

BOXSCORE
TEAM 1st 2nd 3rd 4th FINAL
Pittsburgh 7 7 10 0 24
Green Bay 0 10 0 7 17

TEAM PLAY SCORE

Pittsburgh McGee 21-yard interception return (Clark kick) 7–0
Green Bay Chandler 25-yard field goal 7–3
Pittsburgh Gros 22-yard run (Clark kick) 14–3
Green Bay Williams 29-yard pass from Horn (Chandler kick) 14–10
Pittsburgh Clark 27-yard field goal 17–10
Pittsburgh Hinton 27-yard fumble return (Clark kick) 24–10
Green Bay Williams 25-yard run (Chandler kick) 24–17

RUSHING
PITT ATT YDS AVE TD
Gros 12 61 5.1 1
Butler 12 43 3.6 0
Hoak 8 18 2.3 0
Nix 1 0 0.0 0

GB ATT YDS AVE TD

Williams 10 73 7.3 1
Mercein 4 20 5.0 0
Wilson 7 6 0.9 0
Starr 1 0 0.0 0
Horn 1 -2 -2.0 0
Anderson 3 -4 -1.3 0

Finoli Steelers.indb 19 2/25/14 2:08 PM

 20 DAVID FINOLI

RECEIVING
PITT REC YDS AVE TD
Gros 5 35 7.0 0
Hoak 2 11 5.5 0
Butler 2 1 0.5 0
Wilburn 1 14 14.0 0
Jefferson 1 6 6.0 0
Hilton 1 5 5.0 0

GB REC YDS AVE TD

Williams 4 66 16.5 1
Fleming 3 52 17.1 0
Anderson 3 56 18.7 0
McGee 3 33 11.0 0
Dowler 2 23 11.5 0
Long 2 21 10.5 0
Wilson 1 6 6.0 0

PASSING
PIT COMP ATT PCT YDS TD INT
Nix 12 21 57.1 72 0 1

GB COMP ATT PCT YDS TD INT

Horn 11 19 57.9 154 1 1
Starr 5 11 45.5 90 0 1
Bratkowski 2 6 33.3 13 0 1

Finoli Steelers.indb 20 2/25/14 2:08 PM

 #45
Steelers 13, Los Angeles Raiders 7
December 16, 1984

The Last Waltz

It had all come down to this. It was not just a game in Los Angeles against the
playoff-bound Raiders trying to salvage a season in which the Steelers blew a
three-game divisional lead with six to go, but a contest that could provide the
franchise with one last day in the sun.
Over the previous 12 magical seasons, Pittsburgh had qualified for the
playoffs 11 times, capturing four Super Bowl championships. By 1984, only a
handful of players were left who had played a significant roll in the Steelers’
dynasty: Mike Webster, John Stallworth, Bennie Cunningham, Donnie Shell,
and Gary Dunn. The players who replaced Hall of Famers Terry Bradshaw, Joe
Greene, Jack Ham, Franco Harris, Lynn Swann, Mel Blount, and Jack Lambert
had kept the team competitive, making the playoffs in 1982 and 1983, but it
was no longer a serious contender for a Super Bowl championship.
Still, 10 games into the 1984 season, the Steelers stood at 6–4 following an
impressive win over an undefeated San Francisco team that would wind up
winning the Super Bowl. With a three-game cushion over second-place Cin-
cinnati, Pittsburgh was cruising toward a second straight AFC Central title.
But it suddenly became a tight race when the Bengals won four of their
next five to pull within a game of the Steelers, who lost three games over the
same period, including blowing a 10-point halftime lead to lose to Cincinnati
in Week 15.
The Bengals appeared poised to catch the Steelers on the season’s final Sun-
day. While Cincinnati would host the woeful 2–13 Buffalo Bills, the Steelers
would fly west to face the gritty Raiders, who stood at 11–4 and needed a win
to secure a playoff spot of their own. Since the Bengals also held the division

21

Finoli Steelers.indb 21 2/25/14 2:08 PM

 22 DAVID FINOLI

tie-breaker against Pittsburgh with a better record against division opponents,

the odds of the Steelers pulling out ahead in a division race they’d led all season
suddenly appeared long.
“It’s almost as if we don’t want the darn thing,” Steelers running back Rich
Erenberg quipped before the important contest. “It’s as if we’re saying ‘Here
Cincinnati, take the championship.’” Fellow running back Walter Abercrombie
had a more positive attitude. “They probably are a better team than us right
now,” he said of the Raiders. “But they can be beaten and we have just as good
a chance as anyone of doing it.”1
While Abercrombie was positive, the odds against Pittsburgh winning the
division took a hit right before kickoff at the coliseum. The Bengals, whose
game had started three hours earlier, had thrashed the Bills, 52–21. The stakes
for the Steelers became very simple: win or go home.
With the season hanging in the balance, the Pittsburgh defense rose to the
occasion, dominating the Raiders in the first half. But the Steelers had little to
show for it, and a short Gary Anderson field goal proved to be the only points
either team would score in the first three quarters. The Raiders’ only scoring
threat of the half was snuffed out when Shell—one of the only remaining
stalwarts from the Steel Curtain defense—picked off a pass in the end zone.
The Pittsburgh defense again came up big in the third quarter, stuffing Marcus
Allen on fourth-and-one from the Pittsburgh 30 to halt a promising drive.
In a game with few big offensive plays, Abercrombie delivered the biggest
play of the season. He took in a short Mark Malone pass at the Steelers 45
and darted through the Raiders’ defense for a 59-yard gain to the Los Angeles
1. Fullback Frank Pollard then bolted into the end zone for the game’s first
touchdown to give the Steelers some much-needed breathing room.
Anderson capped another promising drive minutes later with a 37-yard field
goal to make it 13–0 before quarterback Jim Plunkett finally put Los Angeles
on the board with a two-yard touchdown pass to Dokie Williams with 3:30
left in the game to cut the Pittsburgh lead to six. The Raiders halted Pittsburgh
to get the ball back, but once again the Steelers’ defense came through in the
clutch, clinching the game and the division title with an interception by Shell
at the Pittsburgh 46.
Though the conclusion of the ’84 season also marked the end of the greatest
era in Steelers history, the dramatic win in Los Angeles provided one last taste
of glory.

Finoli Steelers.indb 22 2/25/14 2:08 PM

 classic Steelers 23

BOXSCORE
TEAM 1st 2nd 3rd 4th FINAL
Pittsburgh 3 0 0 10 13
Los Angeles 0 0 0 7 7

TEAM PLAY SCORE

Pittsburgh Anderson 26-yard field goal 3–0
Pittsburgh Pollard 1-yard run (Anderson kick) 10–0
Pittsburgh Anderson 37-yard field goal 13–0
Los Angeles Williams 2-yard pass from Plunkett 13–7
(Bahr kick)

RUSHING
PITT ATT YDS AVE TD
Abercrombie 28 111 4.0 0
Pollard 19 78 4.1 1
Malone 3 8 2.7 0

LA ATT YDS AVE TD

Allen 13 38 2.9 0
Hawkins 5 13 2.6 0
Wilson 1 8 8.0 0
Pruitt 1 -2 -2.0 0

RECEIVING
PITT REC YDS AVE TD
Stallworth 4 39 9.8 0
Lipps 3 32 10.6 0
Abercrombie 2 72 36.0 0
Erenberg 2 21 10.5 0
Cunningham 1 21 21.0 0
Thompson 1 6 6.0 0

Finoli Steelers.indb 23 2/25/14 2:08 PM

 24 DAVID FINOLI

RECEIVING
LA REC YDS AVE TD
Christensen 4 32 8.0 0
Barnwell 3 52 17.3 0
Williams 3 49 16.3 1
Allen 2 14 7.0 0
Branch 1 17 17.0 0
Hawkins 1 4 4.0 0

PASSING
PITT COMP ATT PCT YDS TD INT
Malone 13 23 56.5 191 0 1

LA COMP ATT PCT YDS TD INT

Plunkett 9 20 45.0 123 1 1
Wilson 5 13 38.5 45 0 1

Finoli Steelers.indb 24 2/25/14 2:08 PM

 #44
Steelers 27, Cleveland Browns 7
December 7, 2006

Replacing Frenchy
He was known for three things in his career, two of them not particularly flat-
tering. John “Frenchy” Fuqua was the player whom Jack Tatum of the Oakland
Raiders blasted to set up the “Immaculate Reception” play in the 1972 AFC
divisional playoff. Fuqua was also known as a very flamboyant dresser who
once wore clear platform shoes with a goldfish in each heel.
The one truly positive thing Fuqua could be proud of in his career occurred
on a special day in Philadelphia on December 20, 1970. That afternoon Fuqua
etched his name in the Steelers’ record book with a once-in-a-lifetime perfor-
mance, rushing for 218 yards in a 30–20 loss to the Eagles. It broke John Henry
Johnson’s franchise mark set six years earlier and would stand for decades to
come, becoming one of the most unique and revered records in the franchise’s
history.
For nearly 40 seasons, only a 190-yard effort by Barry Foster in 1992 seri-
ously threatened Fuqua’s record. It was the one mark that seemed like it might
last forever, even in November 2006 when Willie Parker just missed the mark,
tallying 213 against the Saints. It appeared Parker had just missed in his one
and only challenge to Fuqua’s record, but a little less than a month later, Parker
would test it again on a frigidly cold night at Heinz Field.
Coming into the contest against their rivals from Cleveland, the defending
Super Bowl champions were not enjoying a stellar season as they attempted to
defend their crown. They had lost six of their first seven games, and though
they righted the ship and entered the final month at 5–7, their playoff hopes
were still slim.
In a nationally televised Thursday night contest against the perennially
struggling Browns, the Steelers took control early and quickly eliminated much

25

Finoli Steelers.indb 25 2/25/14 2:08 PM

 26 DAVID FINOLI

of the drama from the proceedings. As it turned out, Parker would provide
enough on his own to make it a memorable night.
Midway in the first quarter, Pittsburgh embarked on what proved to be its
longest drive of the year, with Parker rambling for 26 yards on five attempts
to eclipse the 1,000-yard plateau for his second consecutive season. Moments
later, quarterback Ben Roethlisberger fired a long pass into the teeth of a bitter
wind that was caught by Nate Washington for a 49-yard touchdown pass and
a 7–0 Steelers lead. Pittsburgh stretched the margin to 10 points early in the
second quarter, and the lead held up until the half.
The Steelers turned the lights out on the Browns in the third quarter with
a 91-yard drive that ended with a Roethlisberger touchdown plunge to make
it 17–0. With victory secured, Willie Parker took center stage. The next time
the Steelers had the ball, Parker ripped off runs of 39 and 11 yards and capped
the drive with a short touchdown run. By the end of the third quarter, Parker
already had 212 rushing yards, and Fuqua’s record was in sight.
Realizing history was only six yards away, the chilled fans stuck around to
see if they would get to witness Fuqua’s name finally being erased from the
record books. On Pittsburgh’s next series, Roethlisberger gave Parker the ball
on three consecutive plays that netted 11 yards to give him 223 for the night.
Parker—who’d come to the Steelers as an undrafted free agent who’d never even
started a game in college—left the game to a standing ovation after setting the
all-time single-game record.
Almost as an afterthought, the Steelers tacked on another field goal, and
the Browns scored a meaningless touchdown late to avert the shutout.
With Parker leading the way, Pittsburgh dominated the game, rolling up
303 yards rushing and a whopping 528 for the game. But while the game itself
would soon be forgotten, Willie Parker would not, as he became the man who
was finally able to push John “Frenchy” Fuqua from the record books.

BOXSCORE
TEAM 1st 2nd 3rd 4th FINAL
Cleveland 0 0 0 7 7
Pittsburgh 7 3 14 3 27

Finoli Steelers.indb 26 2/25/14 2:08 PM

 classic Steelers 27

TEAM PLAY SCORE

Pittsburgh Washington 49-yard pass from Roethlisberger 0–7
(Reed kick)
Pittsburgh Reed 23-yard field goal 0–10
Pittsburgh Roethlisberger 2-yard run (Reed kick) 0–17
Pittsburgh Parker 3-yard run (Reed kick) 0–24
Pittsburgh Reed 28-yard field goal 0–27
Cleveland Edwards 45-yard pass from Anderson 7–27
(Dawson kick)

RUSHING
PITT ATT YDS AVE TD
Parker 32 223 7.0 1
Davenport 14 62 4.4 0
Kuhn 1 16 16.0 0
Roethlisberger 3 4 1.3 1
Batch 2 -2 -1.0 0

CLEVE ATT YDS AVE TD

Droughns 5 6 1.2 0
Smith 2 4 2.0 0
Anderson 1 4 4.0 0
Wright 2 2 1.0 0
Vickers 1 2 2.0 0

Finoli Steelers.indb 27 2/25/14 2:08 PM

 28 DAVID FINOLI

RECEIVING
PITT REC YDS AVE TD
Holmes 4 81 20.2 0
Washington 2 67 33.5 1
Davenport 1 21 21.0 0
Tuman 1 18 18.0 0
Young 1 17 17.0 0
Kreider 1 6 6.0

CLEVE REC YDS AVE TD

Jurevicius 7 111 15.9 0
Edwards 4 86 21.5 1
Winslow Jr. 4 19 4.8 0
Droughns 2 23 11.5 0
Heiden 2 21 10.5 0
Northcutt 1 12 12.0 0
Vickers 1 4 4.0 0

PASSING
PITT COMP ATT PCT YDS TD INT
Roethlisberger 11 21 52.4 225 1 0
Batch 0 0 00.0 0 0 0

CLEVE COMP ATT PCT YDS TD INT

Anderson 21 37 56.8 276 1 1

Finoli Steelers.indb 28 2/25/14 2:08 PM

 #43
Steelers 16, Detroit Lions 13
September 21, 1969

The Mirage
For the better part of 36 seasons, the Pittsburgh Steelers spent their time at
the bottom of the NFL standings constantly trying to rebuild and find the
perfect mix that would make them competitors for the league championship.
It wasn’t that owner Art Rooney didn’t spend money to find the perfect coach
for his team—hiring such football greats as Jock Sutherland, Walt Kiesling,
and Buddy Parker—but while they occasionally had winning campaigns, they
never had quite enough talent to get over the top.
Late in the 1960s, following a particularly bad five-year stretch in which the
team posted an overall record of 18–49–3, the “Chief,” as Rooney was known,
gave more control of the day-to-day operation of the team to his son Dan, who
tried his hand at rebuilding. After Dan offered the Steelers’ head-coaching job
to Penn State’s up-and-coming Joe Paterno, and Paterno turned him down,
the younger Rooney decided to go another way. Instead of offering money to
a big name, he tabbed a young, relatively unknown Baltimore Colts assistant
coach by the name of Chuck Noll to lead his franchise out of the cellar.
Noll’s boss in Baltimore, Don Shula, knew the Steelers had made an ex-
cellent hire. “Chuck is very thorough,” he said at the time. “He knows every
phase of the game. What is important too is he has a real good manner with
his players—firm, but gets along with them. He commands respect without
being dominating. He is a fine young man and I hated to lose him.”1
While it was great to hear such comments from one of the best head coaches
in the league, three years earlier they had heard the same glowing comments from
another legend, Vince Lombardi, about the last coach they had hired, Bill Austin,
whom Noll was replacing after three less-than-stellar seasons in Pittsburgh.

29

Finoli Steelers.indb 29 2/25/14 2:08 PM

 30 DAVID FINOLI

As good as a coach as Noll may have been, without talent, he would go

the same way as the unlucky 13 coaches who preceded him on the Steelers’
sideline. It was as much about judging personnel as it was about coaching.
For the first draft pick of his tenure, Noll went for defense, drafting an un-
known defensive tackle from North Texas by the name of Joe Greene. It was an
unpopular pick, one that prompted a Pittsburgh paper to print the headline,
“Who is Joe Greene?”
Now with an unknown coach and an unknown first draft pick, Steelers fans
were questioning whether this was just continuing the long line of poor decisions
the franchise had made. With doubts abounding, the Steelers opened the 1969
season at home against the Detroit Lions on a warm, sunny September afternoon.
This new era of Steelers football began much the same way as the previous
ones. Running back Warren Bankston, the team’s second draft pick the previ-
ous spring, fumbled, and the Lions recovered, setting up a field goal. Late in
the first quarter, the Lions returned the favor, coughing up the football, and
the Steelers recovered, leading to a field goal of their own. A nice drive by the
Pittsburgh offense early in the second quarter resulted in another field goal
and a 6–3 lead. In a game quickly being defined by turnovers, an interception
by Pittsburgh defender Jerry Hillebrand sparked the game’s fourth field goal
to make it 9–3, and the score held up until halftime.
It certainly was not a pretty game, but after all they had seen in the past,
Steelers fans had to be happy that the defense was holding firm and their
hometown team had the lead, as slight as it was.
The Steelers had a chance to extend the lead early in the third quarter but
missed a field goal. It was a missed opportunity that they would soon regret.
The Lions cut the margin back to three points, then recovered Bankston’s sec-
ond fumble of the day midway through the fourth quarter and surged ahead
13–9 with the game’s first touchdown with just over five minutes remaining.
The large crowd on hand was reliving bad memories. “SOS,” short for “Same
Old Steelers,” was a common term in Pittsburgh during most of the first 40 years
of their existence, and disappointment seemed to be descending once again.
When Pittsburgh got the ball back, the chances for a comeback didn’t look
good after a sack and incomplete pass forced them into a third-and-13 situa-
tion at their own 29. Quarterback Dick Shiner then hit tight end John Hilton
with a perfect 23-yard strike for a critical first down. Moments later, receiver
Roy Jefferson took the ball to the Detroit 36 on a 12-yard end-around, then the
Steelers caught the break of the game. Shiner tossed a pass to Jefferson, which
was short and tipped by Detroit’s Mike Sweger. Luckily for Pittsburgh, Jefferson
alertly caught the tipped ball before going out of bounds at the Lions’ 6.

Finoli Steelers.indb 30 2/25/14 2:08 PM

 classic Steelers 31

With time running out, the game’s goat turned into the hero. Bankston,
whose two fumbles had given the Lions 10 of their 13 points, took a handoff
and broke three tackle attempts (including one by future Steelers defensive
coordinator Dick LeBeau) and ran into the end zone with the dramatic win-
ning touchdown, sending 51,000 previously doubting fans into exaltation. An
excited Bankston tossed the ball into the crowd, which would cost him $100
for violating a new rule the NFL adopted just before the season began.
It was a fabulous beginning to the new era of Pittsburgh football. While
the fans thought they were finally seeing the beginning of a winning tradition,
for now it was just a mirage. The Steelers wouldn’t win another game in 1969
and wound up losing their next 16 games. Over the first three seasons of the
Chuck Noll era, they would win only 12 games, and it appeared as though
nothing had changed. But this time, with Dan Rooney at the helm, the Steel-
ers had both patience and a long-term vision. And when the rewards finally
came, that dramatic opening win in 1969 proved to be much more than just
a mirage.

BOXSCORE
TEAM 1st 2nd 3rd 4th FINAL
Detroit 3 0 3 7 13
Pittsburgh 3 6 0 7 16

TEAM PLAY SCORE

Detroit Mann 23-yard field goal 3–0
Pittsburgh Mingo 27-yard field goal 3–3
Pittsburgh Mingo 18-yard field goal 3–6
Pittsburgh Mingo 40-yard field goal 3–9
Detroit Mann 23-yard field goal 6–9
Detroit McCullouch 12-yard pass from Munson 13–9
(Mann kick)
Pittsburgh Bankston 6-yard run (Mingo kick) 13–16

Finoli Steelers.indb 31 2/25/14 2:08 PM

 32 DAVID FINOLI

RUSHING
PITT ATT YDS AVE TD
Bankston 14 52 3.7 1
Gros 11 32 2.9 0
Shiner 4 13 3.2 0
Jefferson 1 12 12.0 0

DET ATT YDS AVE TD

Farr 10 35 3.5 0
Watkins 8 30 3.8 0
Triplett 9 13 1.5 0
Eddy 3 2 0.7 0

RECEIVING
PITT REC YDS AVE TD
Jefferson 4 47 11.7 0
Hilton 3 68 22.7 0
Wilburn 2 26 13.0 0
Bankston 1 2 2.0 0

DET REC YDS AVE TD

Farr 10 59 5.9 0
Sanders 4 43 10.7 0
Triplett 2 15 7.5 0
Malinchak 1 21 21.0 0
McCullouch 1 12 12.0 1
Eddy 1 10 10.0 0

PASSING
PITT COMP ATT PCT YDS TD INT
Shiner 10 26 38.5 143 0 1

DET COMP ATT PCT YDS TD INT

Munson 19 34 55.9 160 1 1

Finoli Steelers.indb 32 2/25/14 2:08 PM

 #42
Steelers 14, Dallas Cowboys 3
October 28, 1979

Super Bowl XIII ½

In January of 1979, the Pittsburgh Steelers and the Dallas Cowboys put on
quite a show in Miami for Super Bowl XIII. The teams were well matched,
and the Steelers pulled out a 35–31 victory in what was considered the most
exciting Super Bowl played to that point.
While NFL fans were still marveling at that game, they were thrilled when
the league released the 1979 schedule. Nine months after their classic Super
Bowl encounter, the Steelers and Cowboys would meet again in a regular
season clash at Three Rivers Stadium.
It was the most-anticipated contest of the season, because it was not only
a rematch of the previous Super Bowl but possibly also a preview of the next,
with both teams favored to win their respective conferences again. As the
highly anticipated game approached, the teams were living up to expectations.
Dallas led the NFC East with a 7–1 mark, while the Steelers stood atop the
AFC Central at 6–2.
While the defense had paved the way to a pair of Super Bowl titles in 1974
and 1975, by 1979, the offense had become explosive as exemplified by their
35-point outburst in the previous Super Bowl. By the time they played the
Cowboys in this regular season matchup in ’79, the Steelers had posted tallies
of 42 and 51 points in a three-week period. However, the Pittsburgh defense
had surrendered 103 points in its previous three games, opening it up to attack
from a potent Dallas offense that had sparked four straight Cowboy victories
going into the rematch at Three Rivers.
“Nobody will beat us like that,” Hall of Fame defensive end Joe Greene said,
not believing the Cowboys high-tech attack could disrupt the Steel Curtain

33

Finoli Steelers.indb 33 2/25/14 2:08 PM

 34 DAVID FINOLI

defense. “To beat us you’ve got to run the ball down our throats. Very few
teams will ever beat us doing what they do.” And from the onset of this game,
his words proved prophetic.1
With young Pittsburgh linebacker Dennis “Dirt” Winston starting for the
injured Robin Cole, Cowboys coach Tom Landry decided to design his of-
fensive attack around going after the inexperienced Winston. It turned out to
be a mistake, as Winston had the game of his life.
With the young linebacker leading the way, the Pittsburgh defense was
dominant in the first half. Dallas running back Tony Dorsett, formerly a star
at the University of Pittsburgh, was coming off a string of four consecutive
100-yard games; in the first half he managed just 17.
Offensively, Pittsburgh fared no better as the Dallas pass rush battered Brad-
shaw, who by the half was nursing a bloody lip, a sore knee, and a numb left arm.
Through it all, the Steelers’ quarterback showed his toughness and endured.
While the Pittsburgh passing game was not firing on all cylinders, the run-
ning game stepped up. Early in the second quarter, the Steelers powered their
way to the Dallas 1, where they faced fourth and goal. The normally conserva-
tive Steelers coach Chuck Noll decided to go for it, and the gamble paid off.
“There was no way I was going to let him [Noll] go for a field goal,” Bradshaw
said later. Behind a key block from tight end Randy Grossman, Pittsburgh
running back Franco Harris barreled into the end zone to give the Steelers a
7–0 lead.2
The Cowboys’ offense immediately came back. Aided by a pair of personal
fouls on the overly aggressive Pittsburgh defense, Dallas drove deep into Steel-
ers territory and kicked a short field goal to cut the margin to four points.
Symbolizing the growing tension between the teams, following the second
Pittsburgh personal foul—a late hit by defensive back Ron Johnson—fiery
Dallas assistant coach Mike Ditka angrily threw a football at Johnson. After
a bold fake punt by the Cowboys failed late in the second quarter, the teams
went to the locker room with the score 7–3.
In a game that had become a surprising defensive struggle, points were at
a premium, and in the third quarter, a classic Pittsburgh play put the game
out of reach.
After a nice punt return put the Steelers in Dallas territory at the 48, Brad-
shaw called what had been the offense’s bread-and-butter play for most of the
decade: “35 Trap.” Running back Franco Harris took the handoff and blasted
through a gaping hole in the Dallas defense—caused by defensive end Harvey
Martin, who misheard the defensive play call—for a 48-yard touchdown run
and a 14–3 Pittsburgh lead.

Finoli Steelers.indb 34 2/25/14 2:08 PM

 classic Steelers 35

Usually in the NFL, an 11-point lead is hardly insurmountable. But on this day,
the way the Pittsburgh defense was playing, it may as well have been 40 points.
The Steelers held Dorsett to a mere 79 yards and midway in the fourth knocked
Staubach unconscious on a savage sack by linemen John Banaszak and Gary
Dunn. The score held up, and once again the Steelers had defeated the Cowboys.
On its cover the following week, Sports Illustrated dubbed the game “Su-
per Bowl XIII1/2” and touted the contest as a preview of what was to come in
Super Bowl XIV. The Steelers did their part, winning their fourth AFC title in
six years, but the Cowboys couldn’t make it back to the big show. After their
fourth consecutive loss to Pittsburgh, the Cowboys lost three of their next
four games and then were upset by the eventual NFC Champion Los Angeles
Rams in the first round of the playoffs.
So while the October showdown between the two powerhouses wasn’t a
preview of another Super Bowl matchup, it was historically significant. For
the Steelers, it was an affirmation that they still were the best in the league, a
point that was driven home when they beat the Rams three months later for
their record fourth Super Bowl title. And it reminded the Cowboys that while
they were certainly one of the greatest teams in NFL history, in this era, they
just didn’t have what it took to take down the Steel Curtain.

BOXSCORE
TEAM 1st 2nd 3rd 4th FINAL
Dallas 0 3 0 0 3
Pittsburgh 0 7 7 0 14

TEAM PLAY SCORE

Pittsburgh Harris 1-yard run (Bahr kick) 0–7
Dallas Septien 32-yard field goal 3–7
Pittsburgh Harris 48-yard run (Bahr kick) 3–14

RUSHING
PITT ATT YDS AVE TD
Harris 18 102 5.7 2
Thornton 14 68 4.9 0
Bleier 1 8 8.0 0
Bradshaw 2 -5 -2.5 0

Finoli Steelers.indb 35 2/25/14 2:08 PM

Random documents with unrelated
content Scribd suggests to you:
för att hvila sig och sköta sin helsa.»
«Den som arbetar för betalning, bör ju vara glad att få
arbetsförtjenst,» invände nu fröken Strutz, som såg sin kusin vara
förlägen om svar.
«Den kommer ej att fattas henne, när hon återvänder, med
återhemtade krafter och arbetslust,» svarade friherrinnan. «Hon har
många som vänta henne både kunder och elever.» — «Ja hon ger
timmar. Mamsell Sellzing tyckes erhållit en ganska bildad
uppfostran.»
Lagmanskan fann nu för godt att anslå en helt annan ton. Hon
försäkrade att mamselln hos dem på Johanneshof skulle njuta så väl
af landets behag, som af ett muntert sällskapslif. «Jag förmodar, att
det är hon, som sitter der på gungbrädet, i den lilla trädgården,»
fortfor fru Bärendorf. «Om så är, vill tant vara så gracieus och
presentera mig för sin favorit, så få vi se hvad min
öfvertalningsgåfva förmår.»
Utan att svara, steg friherrinnan upp, och ledsagade sällskapet dit,
der mamsellen satt och jollrade med värdsfolkets lilla gosse.
Blygsamt, men ledigt besvarade hon deras helsning. Hon hade stigit
upp för att lemna dem plats, och satte barnet i gräset.
Fröken Strutz, hvilken sade sig hålla ofantligt af små gossebarn, ville
locka honom till sig, men barnet stretade emot och begynte gråta,
deremot räckte han snart sina små armar mot Leonna.
«Barn ha en egen instinkt,» anmärkte friherrinnan leende.
«Det är första gången han ser mig,» invände fröken litet förnämt
och tog plats på gungbrädet.
«Mamsell Sellzing var honom äfven helt fremmande, när hon kom
hit, men på ögonblicket voro de vänner.»
«Hon hade väl något att muta honom med, kan jag förstå.»
«Innan något sådant kom i fråga, var vänskapen oss emellan
knuten, och hvarmed har den unga fröken nu mutat barnet?»
yttrade mamsellen med ett fint leende.
Fröken måste ansett sig något förnärmad, ty hon svarade något
hvasst, ehuru det skulle ha utseende af ett skämt: «Med sin söta
min och sina vackra ögon; dermed lockar man både barn och
narrar!» Fröken Renata syntes helt förtjust i sin egen qvickhet.
«Fröken har i båda fallen rätt. Ögat är själens spegel, och att se i
den hör till englarnes natur — men med narrar, så väl masculina som
feminina, hoppas jag, att vi för närvarande ej ha något att beställa,»
anmärkte friherrinnan leende.
Det syntes på fröken, att den sista meningen var för henne
fullkomlig latin.
Med vänlig nedlåtenhet vinkade lagmanskan mamsell Sellzing, och
bjöd henne sitta bredvid sig; sade sig vara förtjust af att göra
bekantskap med ett fruntimmer, af så «erkänd» skicklighet i
modearbeten; med uttalad förhoppning att få henne en liten tid till
Johanneshof, för att hjelpa till med några klädningar.
Förgäfves invände mamsellen, att hon aldrig varit borta och sytt;
huru nödigt hon var i behof af hvila och oberoende den korta tid,
hon här kunde dröja, m. m.
Men nu hopade fru Bärendorf löften på löften; mamsellen skulle ha
ett eget rum för sig; ega sin frihet, gå och promenera när hon
behagade. Genom arbete skulle hon visst ingalunda uttröttas; de
voro många som kunde sy, endast hon ville «klippa till,» och visa
dem huru allt blefve nätt och modernt. Ingen motsägelse hjelpte.
Det afgjordes, att mamsellen efterskickades, så snart lagmanskan
kom hem till sig.
Friherrinnan, som under allt detta ej yttrat ett enda ord, utan syntes
vara upptagen af att se huru förnöjd lilla gossen jollrade med
Leonna, reste sig, och inbjöd sällskapet till aftonmåltiden.
Mamsell Sellzing, inbegripen i bjudningen, aflägsnade sig för att
lemna ifrån sig barnet.
Under denna hennes frånvaro frågade friherrinnan, hvarföre ej
lagmanskan tog henne med sig, då det fanns tillräckligt rum i
vagnen.
Den tillfrågade syntes ett ögonblick förlägen, men svarade sedan
fermt: «Bättre än jag, känner min nådiga tant, att vårt stånd har
konsiderationer att iakttaga. — Om jag, för egen del, denna gång
ville göra ett undantag, skulle dock Bärendorf efteråt bli ledsen, när
han erfore, att hon åkt tillsammans med mig i vårt stadsekipage.»
«Jag har likväl sett barnsköterskan sitta med dig i vagnen.» —
«Det är ju också något helt annat, söta tant. Hon är min domestik;
men en sådan här person skulle genast tro sig vara «en camerade.»
Här på landet vore en gång ingen gång; men som jag sagt, jag
vågar ej för min man.»
«Hvad man kan se en sak från olika sidor;» anmärkte tanten. «Jag
för min del är fullkomligt öfvertygad, att om vi sjelfva äro upphöjde
öfver hopen, icke allenast genom börd och förmögenhet, som äro
tillfälliga gåfvor, utan äfven genom vår ställning i samhället, genom
förstånd och bildning, något som jag benämner s j ä l s a d e l, då
skall aldrig en förnuftig nedlåtenhet mot en ringare klass — ty jag
vill ej förmoda att du vill hänföra mamsell Sellzing till det, hvad man
ofta orättvist nog benämner «sämre folk» — hvarken göra dem
djerfva eller anspråksfulla. Äfven de mest o b i l d a d e ana dock vårt
högre inre värde, notabene, om vi äga ett sådant; och skola anse sig
hedrade genom vår artighet; af erkänsla visa de oss då den vördnad,
vi ha rättighet att fordra. Se de sig åter behandlade med öfvermod
eller missaktning från vår sida, då först skola de uppsöka våra fel,
och nedsätta oss af harm eller hämdbegär. Revolutionen i Frankrike
lemnar derpå tusende exempel — men lemnom detta. Jag vill blott
säga, att jag för min enskilta del, värderar långt högre en «sådan
här menniska,» som, med ljust hufvud och verksamhet, gagnar sina
likar och förskaffar sig ett oberoende af andra, än vissa andra,
hvilkas hela värde är ett namn som slumpen gifvit; hvilkas hela
politur består i några lånta fjädrar, hvarmed de likt kajan i fabeln
söka dölja sin själsfattigdom.» —
«Lilla nådiga tant, fatta ej humör för ett sådant lappri, och låt för all
del ej märka sig för mamsellen som kommer der,» inföll lagmanskan
smekande. — «Ty värr är jag alltför litet hemma i de politiska
affärerna,» tillade hon leende, med afsigt att få den ankommande
att tro, det samtalet rört dessa förhållanden.
Sednare finna vi Leonna ensam i det henne anvista sofrummet. Hon
öfvertänkte allt hvad som passerat denna dag, huru oförmodadt hon
kommit bland henne förut alldeles obekanta menniskor. Huru skulle
hon trifvas ibland dem? I början intagen till fru Bärendorfs fördel,
anade hon redan, att ej allt är guld som glimmar. Fröken Strutz ingaf
henne en motvilja, som stegrades med hvart ögonblick, ehuru den
goda flickan förebrådde sig denna känsla, som kanhända var
orättvis. I samma förhållande ökade sig den högaktning, hon genast
fattat för friherrinnan Perlkrans, hvars välvilliga och ädla väsende,
den öppenhet hvarmed hon uttalade sin tanka, intog helt och hållet
hennes unga hjerta. Genom hennes ord trodde Leonna sig något så
när hafva uppfattat de omgifvandes värde.
«Men har jag äfven rätt att bedömma dem? Jag som är så oerfaren,
som ännu så litet känner mig sjelf,» tänkte hon. Hon erinrade sig då
onkel Ludvigs reflexioner, att man bör iakttaga andra, dels för att
hemta varning af de dåliga, dels för att använda de goda exemplen
till sin egen förädling.
När hon vaknade morgonen derpå, såg hon på solen, att klockan
gick till sex. Hon klädde sig skyndsamt och gick ut. I förstugan
träffade hon rusthållerskan, som på friherrinnans vägnar bad fröken
gå till den omtalta lilla trädgården.
«God morgon min lilla vän!» sade friherrinnan vänligt och räckte
henne handen. «Det var snällt att hon steg tidigt upp. Våra nordiska
sommarmorgnar äro för vackra att sofva bort. Drick med oss ett glas
af vårt friska källvatten; det är en medicin, som jag ordinerat både
för mig och mamsell Elise, och jag hoppas med Guds hjelp, att den
skall göra oss godt.»
Sedan gjorde hon Leonna några vänliga frågor rörande hennes
uppfostran, modrens sjukdom och död.
Leonna fann att derom ej kunde sägas mycket; uppehöll sig desto
längre vid sin bekantskap med fröken Lurhjelm, och saknaden efter
henne. «Jag får nu göra bekantskap med fröknarna Bärendorf, men
en aning säger mig att ingen Ottilia finnes bland dem,» tillade hon
öppenhjertigt.
«Så förmodar äfven jag,» svarade friherrinnan, som hört henne med
stigande interesse. «Jag har ej sett flickorna Bärendorf på många år,
när jag lemnade Åbo och flyttade till Borgå var Jeanette ändå nio år,
och Emma fyra år yngre. Förklemad hemma, gick Jeanette sedan i
flere år i en pensionsanstalt, der hon visserligen, efter hvad hennes
mor skrifvit mig till, inhemtat några ytliga sällskapstalanger, men
kanske aldrig tänkt öfver något som var nyttigt. Tidigt blef hon
indragen i förströelserna af ett så kalladt sällskapslif, och der bildas
sällan, kanske aldrig, trogna och upprigtiga vänner. Der sökes också
endast skalet, aldrig kärnan. Emma stammar och är, efter modrens
utsago, skadad af koppor. Bedrar jag mig ej är Emma tillbakasatt af
modren. Hon, som så många andra, vanlottade af naturen eller
genom olyckshändelser, skall kanhända då ega den sinnesretlighet,
som låter dem alltför högt uppskatta andras förmåner, och se sig
sjelfva i för mörk dager; deraf blir afund och menniskohat med
tiden.»
«Lyckligtvis finnas många undantag,» anmärkte Elise, «bland dessa
är yngsta fröken Z. Genom ett olyckligt fall i barnaåren, blef hon
krokryggig, af dverglik vext och åldrigt utseende. Hon är nu 17 år
och den mildaste, mot alla menniskor välsinnade varelse. Utomdess
äger hon både kunskaper, omdömmesförmåga och klar blick i det
högre af lifvet. Med ett ord, hon väcker interesse hos alla som lära
att känna henne.»
«Hvarje regel har sitt undantag, men är i sig sjelf riktig,» genmälte
friherrinnan, «så äfven här. Efter hvad jag hört, har den unga fröken
aktningsvärda föräldrar, som mera värdera sina barns
själsförmögenheter, än skönhet och kroppsliga förmåner, som
visserligen äro en stor gåfva af Gud, men för hvilka de förra aldrig få
åsidosättas. Den väl valda umgängeskrets, hvaruti — rådet Z—s
lefva, en förnuftig hushållning och ordningsanda, som gör att
utgifterna ej öfverstiga inkomsterna, pålitligt tjenstefolk, som
värderar och älska sitt herrskap, — allt bidrar att göra ett undantag,
men ty värr blir sådant mera sällsynt. Låt deremot en sådan olyckligt
lottad varelse omgifvas af ytlighet och flärd, af medfjäsade
bortskämda syskon, hos hvilka de svaga föräldrarna se skönhet och
qvickhet, missnöjdt tjenstefolk — och några till dagligt sällskap, som
likna fröken Strutz: då få vi se om icke jag har rätt.»
«Fru friherrinnan förutsätter bra många olyckliga fall,» svarade Elise;
«lagmanskan Bärendorf synes vara så bildad, hennes väsende och
tal utvisar så mycken välvilja och hjertats godhet; skulle hon göra
skillnad emellan sina barn?»
«Ack jag vill gerna tro, att hennes hjerta är godt, men hon är svag
och utan fasta grundsatser. I synnerhet är hon utomordentligt svag
för yttre glans och lyder blott ögonblickets impuls. Jag gillar ej, att
hon samlar omkring sig menniskor, som endast för nöje skull vistas
hela tider i deras hus. Der barn och ungdom finnas, böra sådana
väljas med urskillning. Enligt min öfvertygelse kan mamsell Elise
tillräkna sig en god del i fröken Z—s lyckade uppfostran; ty boende i
samma gård, har hon i åtta år haft tillfälle att se eder arbetsamhet,
ert tålamod och allt uppoffrande barnsliga kärlek. — Men se der ha
vi våra damer på trappan och bakom dem Anna Lena, som vinkar
oss så nyter med kaffepannan i hand.»
Friherrinnan gick för att helsa sina gäster. —
Under gåendet frågade Leonna mamsell Elise, som lemnat sig något
efter: «Har friherrinnan någon dotter? Hvilken afundsvärd lycka att
äga en sådan mor!» tillade hon af fullt hjerta.
Med uttrycksfull blick lade den tillfrågade fingret på sin mun, och
hviskade sedan: «Väck icke detta ämne, söta fröken! Hvar och en
har sin sorg och detta är hennes.» — —
Under det de andra lagade sig i ordning till afresan, var Leonna
några ögonblick ensam med friherrinnan, som med det henne egna
behagliga sätt lade sin hand på den unga flickans arm och sade:
«Mycket nöje på Johanneshof! men sedan önskade jag, om fröken
Leonna ej tror sig få alltför tråkigt här, att hon ville uppoffra några
dagar, för att hålla en gammal gumma sällskap.»
Förtjust af denna oväntade godhet, kysste Leonna den hand, som
ännu hvilade på hennes arm. «Får jag verkeligen komma? kanske får
jag blifva här med ens, ty denna resa interesserar mig föga.» — —
«Det går icke an; löften måste man hålla — men sedan, min söta
flicka.»
«Ack hvad jag gläder mig deråt! Jag skall genom rusthållarns
underrätta min far om denna friherrinnans stora godhet, och bedja
att han snart kommer och afhemtar mig från Johanneshof.»
«Låt mig sörja för den saken, men lyssna nu till en gammal gummas
råd: I fröken Leonnas natur ligger okonstlad öppenhet, den är
älskvärd; men bland obekanta personer bör man äfven vara
försigtig; var glad och vänlig, men förtro er icke till någon der. Håll
sig så mycket som möjligt till mamsell Elise, utan att likväl stöta de
andras fördomar för hufvudet.» — Lagmanskan och fröken inträdde
resfärdiga. Den sednare hade inlagt och förvarat sin tyllklädning, och
stod nu der litet förlägen, insvept i en snäf kappa, med en slokig
halmhatt på hufvudet; den blomsterprydda hatten hängde
öfverklädd i vagnstaket.
Lagmanskan som ej gjort någon förändring i toiletten, skrattade åt
sin «metamorfoserade» kusin, som hon nu benämnde henne,
sägande: «Så der går det, när man, tvärtemot sina vänners råd, klär
sig lika som till en «bal paré», för att äta middag i en liten
landtprestgård, och det utan att vara dit bjuden.»
«Men besinna, gulle du, folket i kyrkan, som såg en första gången;
äfven kunde prestfolket haft flere gäster,» invände fröken.
«Nå det var ju så äfven, och en enkling till på köpet! Ja, ja, Renata
det der måste vi söka arrangera,» skämtade lagmanskan.
En lätt rysning genomilade Leonna, ehuru hon nog begrep att det
blott var ett skämt.

«Du synes lemna detta ställe med saknad, Leonna lilla!» anmärkte
fru Bärendorf, då hon såg att den unga fröken, som satt baklänges i
vagnen, ännu på afstånd vinkade ett farväl med näsduken.
«Stället är visst trefligt,» svarade hon, «men saknaden egnar jag
den goda friherrinnan, som tillåtit mig att besöka sig, medan hon bor
här.»
«Då behöfver hon väl något broderi eller dylikt. Deruti bestod väl
också hennes hjertnjupenhet mot den der mamsellen, kan jag tro,»
inföll fröken Strutz.
«Du tar mycket felt, kära Renata, om du vill jemföra henne med tant
Barbara,» svarade hennes kusin med ett visst allvar; «tant Perlkrans
har, efter en sorglig tilldragelse inom familjen, vinnlagt sig om att
studera fysionomiken, och» — —
«Hvad har väl fysiken att göra med mamsellen?» inföll fröken
nyfiken.
Lagmanskan skrattade rätt hjertligt, men utan att upplysa den
andras misstag, svarade hon: «Jo ser du Renata, friherrinnan tror sig
i mamsells anletsdrag och person upptäcka något särdeles — —
hvad vet jag.»
«Nå för Gud, jag vet hvar det sitter,» utropade fröken med harmsen
ton. «Hon är hvarken vacker eller ung, äfven syntes hon ej hafva
vett att sentera, det hon var i sällskap med personer vida öfver
henne.»
Efter frökens begrepp om skönhet, kunde den ej kallas vacker, som
ej hade en blomstrande färg; ung var hon också icke, men likväl
mycket yngre, än fröken Renata sjelf.
Elise Sellzing räknade snart 27 somrar; ansigtsfärgen var blek, till
och med gulaktig, ty helsans rosenfärg hade flytt för ansträngningar,
nattvak och sorger; men anletsdragen voro ädla, och stämplades af
lugnt sinne och eftertanke, äfvensom af hjertats godhet. En viss
återhållsamhet, som hvarken häntydde på falsk stolthet eller tillgjord
blygsamhet, låg i hennes sätt att presentera sig för obekanta
personer. Hon mötte hvar och en med öppen blick. Hennes ögon
hade ingen bestämd färg, men uttrycket var vackert, och blott
genom dem såg man, att hon ägde en liflig, lättrörd själ. Om något
väckte hennes interesse, såg man i dem ännu gnistor af den eld,
som förskönat hennes ungdom.
Men naturligtvis var icke fröken Renata den, som uppskattade något
sådant. Utomdess hade Elise icke kunnat dölja det obehag, som
väcktes hos henne, vid förslaget om resan; och visade sig således ej
till sin fördel. Hon skulle bestämdt nekat, om icke lagmanskans
skenbara godhet, ännu mera den önskan att närmare lära känna
fröken Nordenskans, förmått henne att säga ja. De yttranden
friherrinnan sedan fällt, ingåfvo henne en aning, att hon der
kanhända kunde gagna, om icke just genom sax och synål.

Natur och Konst — Konst och Natur.

Våra resande passerade genom en stor nymålad grind, som förde
dem på Johanneshofs ägor; derefter gick vägen genom en vidsträckt
allé af åldriga löfträd; åkrar lågo å ömse sidor, några ojemnt
besådda, mognande till skörd, andra i träde. Sedan krökte sig vägen
uppför en hög backe; derifrån hade man en skön utsigt af
herrgården Johanneshof, som syntes dem helt nära. Leonna yttrade
högt sin beundran.
Efter några yttranden af sin far, trodde Leonna sig komma till ett
kanhända stort, men gammalmodigt, otrefligt boningshus; huru
öfverraskad blef hon nu icke vid åsynen af ett nytt, stort
tvåvåningshus, bygdt i en smakfull modern stil; på flera år hade hon
ej sett något så vackert. Det väckte hennes barnaminnen från
Stockholm. Husets vackra gula färg, de höga fönstren med sina hvita
lister, de fyrkantiga, äfven hvita pelare, som uppburo den med svart
gallerverk omgifna balkongen, en arkitektonisk prydnad, den tiden
ganska ovanlig i Finland. — Alltsammans tog sig så väl ut der det
låg, i middagsljuset, omgifvet af åldriga träd, hvars skugga och
skiftande grönska fulländade den behagliga taflan.
En lång omväg förde till inkörsporten. Tätt sammanvuxna träd dolde
undertiden utsigten af huset. Med ens svängde vagnen om ett hörn,
och körde in genom en svart gallerport, hvartill tvenne kolossala,
hvitmenade pelare utgjorde stolpar. Ofvanför porten lyste
Bärendorfska vapnet, måladt i bjerta färger.
Vagnen stadnade vid trappan till en äldre del af boningshuset; ty åt
gårdssidan var en väsendtlig skillnad, både på byggnadssätt, färg
och fönster; de som hörde till den äldre delen hade helt små rutor.
Förstugan var mörk och något förfallen af ålder; till höger såg man
en smal gång och skymten af den trappa, som förde till öfra
våningen. Lagmanskan öppnade en dörr till venster, och en äldre
qvinna, synbarligen stadd i köksbestyr, kom ut. Frun i huset tilltalade
henne med ordet «madam.»
Hon läste upp dörren midt emot ingången till förstugan; det var ett
stort lågt rum, med trenne fönster af två rutors höjd; utanföre hade
de likväl utseende af att vara af tre.
På efterfrågan sade madamen: «unga herrskapet» ännu vara på
Östervik, dit de farit söndags morgonen; trädgårds Janne, som
rodde dem dit, hade sagt dem komma hem denna qväll; unga frun
och fröknarna vore i «gräskammaren.»
«Det är bra. Madam skall nu laga, att Eklund, som varit med oss,
genast får sig mat, sedan skall han spänna «blacken» för gamla
ensitsiga schäsen, och fara tillbaka till Löfsala efter den
symamsellen, som jag tingat hit. Säg till, att han intet sölar på
vägen, äfvensom att han först ömsar på sig sina hvardagskläder.»
Efter några tysta tillsägelser så väl till madamen, som till en yngre
qvinlig domestik, som infunnit sig, vände lagmanskan sig till Leonna
— Renata hade genast lemnat dem — och frågade om hon hade
lust, skulle de öfverraska de hemmavarande damerna, i hvad
madamen benämnt «gräskammaren.»
Mot Leonnas förmodan förde hennes ledsagerska henne icke till
trädgården, som med måladt staket och gallerport, såg ganska
inbjudande ut. De inträdde genom en liten förfallen grind till en slags
park, som var ganska vanvårdad. Under gåendet genom den, sade
lagmanskan: «Min svärfar gjorde sig mycken kostnad och besvär
med denna anläggning. Efter hans död anbefalltes arrendatorn att
hålla den vid makt, men ungboskapen har förstört träden. Grottan
har dock blifvit fredad genom denna gärdesgård, öfver hvilken vi nu
nödgas klifva, obehagligt nog för oss stadsboer, som ej äro vana
dervid. — Med tiden skall allt bekomma ett annat utseende.
Bärendorf ämnar förskrifva några bildstoder. De skola taga sig väl ut
ibland träden. — Se så, låt oss nu nalkas så tyst som möjligt, för att
obemärkt kunna se hvad de hafva för sig. Jag är riktigt nyfiken.» —
»Grottan» var en hög gräsvall, hvilken bildade ett aflångt
temmeligen stort rum. Jordvallen var innanföre horisontelt afskuren
och utgjorde rummets väggar beklädda med grästorf, och dessa
beskuggades ofvanföre af tätt sammanvuxna träd; ingången var
bred, och låg mot sydvest. En stentrappa förde dit ned. Marken var
stenlagd för att afhålla fuktighet.
Med Leonnas arm inom sin, smög lagmanskan sig så nära som
möjligt, för att ofvanifrån mellan träden, höra och se hvad vi nu
skola skildra.
I midten af rummet stod ett fyrkantigt bord. Framför detta med
ryggen mot ingången satt en äldre qvinna, af den ringare
folkklassen. Man såg tydligt, att den ära henne nu vederfors för
stunden hade förbättrat toiletten; den träget begagnade
hvardagsklädningen — kjol och tröja — betäcktes af ett vidlöftigt
snyggt förkläde och halsen af en ny, ännu ofållad kattunsduk; de
bara fötterna voro instuckna i kyrkskorna. Det skrynkliga ansigtet, i
hvilket uttalade sig en viss bakslughet, omgafs af en med rimsor
garnerad mössa af kattun. Hennes små djuptliggande ögon tindrade
genom de på nästippen balancerande glasögonen.
Denna person lade ut kort; i den välkända ordningen, nie i raden,
genomgick hon, ehuru adept i konsten, dem likväl räknande med
fingret; sedan betraktade hon alltsammans med mystiska blickar.
Till höger på sidan om henne, så nära som möjligt, med framlutadt
hufvud, satt ett åldrigt fruntimmer. Det var den flyktigt omnämnda
«tant Barbara.» Huru gammal hon egentligen var, derom måste man
fråga kyrkoboken, ty hon sade sig ej veta det. Hennes ansigte var
skrynkligt och intetsägande, det glesa blonda håret, hvaribland inga
grå kunde upptäckas, var sirligt lagdt i papiljotter, som tittade fram
ur en broderad nattmössa, uppskjuten vid ena örat, i tydlig afsigt att
höra desto bättre. Hatten, med en vidhängande lång broderad
trådtyllsslöja, låg bredvid på bordet. Om henne återstår oss endast
att säga, att näsa och haka syntes ha slutit en allians på lif och död.
Uti den person, som innehade platsen på andra sidan om bordet, var
det Leonna lätt, att igenkänna en yngre syster till fröken Renata,
men endast anletsdragen buro syskontycke. Vårdslöshet i toilett och
hållning, samt en affekterad melankolisk blick, var en motsats till
Renatas stela, anspråksfulla façoner. Äfven frökens blick var nyfiket
fästad på ödets förkunnerska.
På en torfsoffa i hörnet af grottan satt, eller rättare sagdt, hvilade en
ung dam klädd i hvit garnerad morgonrock. Fint bildade anletsdrag,
en nästan genomskinlig hy, jemte en späd kroppsställning, gjorde,
att hon såg yngre ut än hon var. Ett vackert mörkt, med omsorg
vårdadt, hår låg i en tjock fläta omkring hennes hufvud; snöhvita
papiljotter sutto som blommor kring den täcka ovalen, der man likväl
ej såg den skönhet, en skön själ meddelar sin ägarinna, ty i blicken
låg ironi, kring munnen spelte förakt, likväl uppblandadt med en
tillsats af nyfikenhet, den hon sökte dölja. Under det hon låtsade
sysselsätta sig med läsning, syntes det dock tydligt, att intet ord gick
hennes öra förbi.
På fröken Barbaras tvenne gånger upprepade: «Nå Maja Stina?»
begynte denna, sedan hon med halsdukssnibben torkat glasögonen
och påsatt dem igen: «Nådi fröken må säga, hva hon vill, så ligger
det falska fruntimbret här igen, å lissmar sig in med fröken, för att få
en «skänkas,» och katten fare i mig! är hon icke närmare än nådi'
fröken tror.»
Leonna kände en lindrig ryckning i den arm, som omfattade hennes.
Barbara kastade en misstänksam blick på Eva Strutz — Maja Stina
fortfor: «Sjelf får nådi fröken någonting af ett ungt fruntimmer; men
om det skall hållas i handen, eller under föttren vet jag inte så noga
säga» — ett försmädligt leende krusade den unga fruns läpp —
«hm! Till hus kommer en så «illemenskad» rasker och ståtlig herre i
giftermålstankar, men — nej si på — bröllopp ligger intet till huset,
utan på väg. Men stort traktamente här det är säkert.» — Fröknarna
gåfvo hvarandra ett jakande tecken. — «Men aller vet jag, hvad
fröken Eva skrifver för granna bref, som en stor herre trycker mot
hjerta sitt. Få se om han icke friar.» Hon räknade korten: «Tvi vale!
är han icke gift förut. Men katten i mig blir han då icke talman, ty
kärlåten är han i tankarna! Det är säkert det.»
«Jag vill hans kärlek ingenting, när han kan tala för en annan,»
anmärkte fröken Eva.
«Men hon säger ju att han sjelf är redan gift,» yttrade Barbara.
«Hvad är det eljest för ett bref Maja Stina talar om?»
«Jag håller på att skrifva några verser till Fredriks dag. Hvem vet,
någon kan få se och tycka om dem.»
Sibyllan öfversåg ännu en gång korten. «Hit kommer också oväntadt
qvinnfolksfremmande,» sade hon. «Genom henne blir ledsamhet, åt
— ge mej si — en två tre — — åtta och nie, ja rakt träffar det unga
hennes nåd.» —
«Jag förbehöll mig att vara från alltsammans» inföll den läsande
damen, något högdraget.
«Hennes nåd ursäktar då,» svarade Maja Stina litet stucken, «vi få
väl se huru det går» — — Hon ärnade fortfara, men blef afbruten
genom en tjensteflickas ankomst, som bar en brödkorg samt tvenne
smörassietter m. m., på en tebricka; detta ställde hon på bordet, och
sade att lagmanskan nyss kommit hem och hade med sig en ung
fröken. «De komma hit i ögonblicket för att äta frukost,» tillade hon.
«Samla då fort ihop dina kort, kära Maja Stina, och smyg dig bort på
en omväg, att de icke möta dig,» sade fröken Barbara, ifrigt
påskyndande. «Men märkvärdigt hvad den menniskan alltid säger
sannt! Få nu se om den der unga fröken — jag undrar just hvem
hon kan vara — om hon, säger jag, kan göra kusin Riebnitz någon
ledsamhet.»
«Gör sig icke onödigt bekymmer, söta tant, jag hvarken fäster mig
vid sådant der prat, eller tror derpå; då har det också ingen
betydelse,» svarade denna med en viss öfverlägsenhet.
Båda fröknarna sågo förnärmade ut; de ärnade just svara, men
hindrades af lagmanskan, som inträdde.
Leonna presenterades för damerna, och de för henne.
Barbara var faster till lagman Bärendorf, och fru von Riebnitz en
aflägsen slägtinge, hemma från Reval, och för närvarande här på
besök.
Efter frukosten gjorde fru Bärendorf tant Barbara reda för sitt besök
hos friherrinnan Perlkrans.
«Gumman har visst ännu qvar sina små egenheter,» sade hon, «men
man glömmer dem gerna för hennes personliga älskvärdhet, eller
huru mitt hjerta?» frågade hon och vände sig till Leonna.
«Det tant behagar kalla egenheter, derom kan jag icke döma, ty jag
märkte dem icke,» svarade Leonna; «men att friherrinnans
personlighet, liksom allt hvad hon sade, gjorde hos mig ett godt och
outplånligt intryck, derom är jag öfvertygad. Alla hennes ord vittnade
om ett så upplyst förstånd och menniskoälskande hjerta.» Ingen
svarade härpå. Samtalet fick en annan vändning.

Efter middagen togo alla sig en middagslur utom Leonna, som läste i
«Münchhausens resor.» Sedan samlades de åter i salen för att gäspa
i kapp, och dricka ett dåligt kaffe.
En stund sednare lade fröknarna Barbara och Eva patience; fru
Riebnitz sömmade något i en knäbåge vid det ena fönstret; Renata
stickade mekaniskt vid ett annat. Lagmanskan gick fram och åter,
undrande allt emellanåt, när mamsellen skulle komma, och önskade
att ungdomen vore hemma för att roa Leonna, som återtagit sin
bok.
En gång hade Leonna närmat sig till fru Riebnitz, men var det
spådomen eller af annan hemlig anledning, nog af, hon afspisades
ganska kort. Derefter begärde hon något arbete af lagmanskan, men
denna svarade: «Nej söta Leonna! i dag skall du bara hvila och roa
dig, men i morgon, när mamsellen klippt till, är du alltför söt och
snäll om du vill hjelpa mina flickor att sy. Bara tant Barbara slutat sin
patience, gå vi allesammans i trädgården, för att promenera, och
dricka the.»
Omsider skedde uppbrottet till promenaden.
Leonna hade i inbillningen gjort sig ett högt begrepp om trädgården,
ty mångahanda träd höjde sig öfver det granna staketet; men den
befanns vara högst vanvårdad. Gångarne öfvervuxne med trädskott
och gräs. Bär- och rosenbuskar förqväfda af nässlor, snärjgräs och i
synnerhet af kråkvicker, hvars täcka violetta blommor höljde dem,
likt en tapetväfnad. Tistel och svinmolla frodades på
kryddgårdssängarne. Det hela hade likväl ännu ett friskt och saftigt
utseende, som kom en att ej så mycket tänka på skördetiden.
Under gåendet knotade Barbara på snärjgräset, som fastnade i
hennes slöja; under skämtsamma ursäkter, befriades hon derifrån af
de andra; men så lätt slapp icke fru Riebnitz, ty då hon sökte befria
sin garnering från en torkad törnegren och gamla tistelbollar, och
mumlade något för sig, om brist på ordning och eftersyn, anmärkte
Renata med ett visst eftertryck och vanlig skärpa: «Du vet ju, att
familjen först kom hit i våras. Den närmaste omsorgen gällde
boningshuset, hvarföre småsaker måste lemnas. Hvem vet hvad som
hemma hos dig kan vanvårdas, under det du och din man äro
frånvarande.»
Ett harmfullt drag syntes vid de sista orden hos den unga frun. «Jag
vet mycket väl,» sade hon, «att jag varit här a l l t f ö r länge, men
jag hoppas att andra äfven veta, huru jag väntar på lägenhet att
resa hem.»
Det låg något till hälften ogillande, till hälften gillande i de blickar
lagmanskan vexlade med Renata, men vänligt närmade hon sig den
synbart förfördelade, sägande: «Det gör mig ondt, att du icke trifves
här hos oss, men kanske får du trefligare nu! Du har säkert en
gammal bekant i den mamsellen, som kommer i afton. Hon är
barnfödd i Reval, der hennes far varit köpman, likasom din. Hon
heter Sellzing, om jag minnes rätt.»
Månne hon föraktas för denna sin härkomst, tänkte Leonna, och gaf
nu mera akt på den unga frun, som lätt rodnande eftersade namnet
«Sellzing» och sade sedan hastigt: «Jag känner henne icke, det är
många år sedan någon handlande med detta namn var bosatt i
Reval.»
The väntade dem i en löfsal. Antingen för att undvika annat
grannskap eller af den instinktlika känslan, som säger den
tillbakasatta, hos hvem hon finner deltagande, vinkade fru Riebnitz
Leonna att taga plats hos sig och gjorde henne sedan några frågor
om hvad hon läst och hvilken sorts lektyr, som intresserade henne
mest? Härvid blef hon allt tankspriddare, och under det hon drack
sitt the, började hon klaga öfver ett hastigt illamående, satte bort
koppen, och steg upp för att aflägsna sig. Leonna tillböd henne sin
arm, den hon med en tacksam åtbörd antog. Lagmanskan ryckte väl
Leonna, oförmärkt af den andra, i klädningen, men det låtsade
Leonna ej märka.
«Jag vet icke hvad fröken Nordenskans skall tänka om mig,» sade
fru Riebnitz, sedan de kommit ett godt stycke utom löfsaln, «men i
anseende till det sätt hvarmed jag bemötes, måste jag synas i bra
ofördelaktig dager.» Hon fortfor efter en kort tystnad: «På förnyad
bjudning, genom bref till min man från svåger Bärendorf, kom jag
hit, under det att min man, som är sjöfarande, är bortrest; min
tanke var, att tillbringa en sex veckor här, der jag väntade ett trefligt
landtlif och ett vänligt bemötande. Fyra veckor ha ej gått förbi ännu,
och jag ber Gud hvar dag att slippa härifrån. När svåger är hemma,
är det bättre; jag är då mera fredad för deras sarkasmer, men han
har nu varit borta öfver en vecka.»
«Det är väl muntrare när ungdomen är hemma?» invände Leonna.
«Fröken skall nog få se, jag får ingenting göra, utan att det
anmärkes, ingenting säga, utan att det upprepas och vändes och
förtydes.» — —
Leonna teg, hon fann sig försatt i den kinkiga belägenhet, man alltid
är, när man opåkalladt får förtroende af stridigheter inom en
familjekrets. I detsamma syntes en åkande sakta köra uppföre
backen på vägen; afståndet var här icke så stort, att hon ej kunde
urskilja ett fruntimmer, med en karl på baksätet. «Det är säkert
mamsell Sellzing! Kan hon vara fru Riebnitz obekant, då hon är från
samma stad?»
«I större städer kan folk ofta bo i samma hus, utan att känna
hvarandra,» svarade den tillfrågade med en viss min. «Det kan likväl
hända, att jag sett denna person, i min barndom; här hvarken kan
eller vill jag reklamera någon bekantskap; men vänd om till
sällskapet, bästa fröken! jag är nu mycket bättre, men vill ändå gå
och lägga mig, ursäkta mig hos de andra.» — —
Leonna vände också skyndsamt om, för att anmäla den väntade;
helt nära, men ännu dold af träden hörde hon fru Bärendorf säga:
«Hela det der illamåendet var blott en uppfinning, som endast kunde
narra en enfaldig landtflicka, jag skall nog veta locka fram hvad hon
kunnat säga.» —
För en oskyldig själ, som tror alla om godt, är det högst obehagligt
att se eller höra något mindre skickligt, eller — dåligt. Leonna
tvekade om hon skulle gå in till dem, eller vända om; hon valde dock
det förra, men gaf sin ankomst tillkänna genom en liten hostning.
Med hvilket deltagande frågade ej lagmanskan henne nu efter fru
Riebnitz! derpå befallte hon tjenstflickan, som passat upp vid théet,
att taga mot mamsellen och föra henne hit i trädgården. Leonna ville
gå med, men leende drog lagmanskan henne ned bredvid sig: «du
är alltid söt och god, men jag vet bättre hvad som passar sig.»
«Hvar skall den nya gästen sofva?» frågade Eva Strutz.
«I s p ö k k a m m a r e n, söta du,» svarade kusinen skrattande. «Vore
hon så poetisk och snillrik som du, Eva lilla, finge vi väl åter höra en
ballad om den, i hvem vet huru många verser; men dertill skall hon
väl knappt eröfra någon tid, ty jag har der låtit föra in ett stort bord,
hvarpå hon skall klippa till, och då hon får ett halft dussin snälla
sömmerskor i frökenkammarn utanföre, skall väl alla poetiska griller
och uppenbarelser förgå, så framt hon har några.»
«Är väl detta samma fru, som lofvade henne all möjlig beqvämlighet
och ostörd frihet?» tänkte Leonna för sig, men frågade: «hvarför
rummet fått benämningen af «spökkammarn.»»
«Jag säger så på skämt, svarade lagmanskan leende, emedan min
snillrika kusin fröken Eva Strutz, som, om vi ej vore ryssar nu, skulle
vinna priset af Svenska Vitterhets-Sällskapet, har i många, många
vers, behagat dikta: att en af Bärendorfs förfäder i det omnämnda
rummet mördat sin hustru. Men sedan har hon blifvit så rädd för sin
egen skapelse, att hon allena ej törs sticka näsan in i detta rum,
ehuru mina flickor bo derutanföre.»
Svårt var att fatta, hvad som i detta yttrande var skämt eller allvar.
«Men sådant är ju ett bevis på min lifliga inbillningsförmåga, och en
sådan tillhör poëten, har jag hört sägas.» Eva sade detta ej utan
sjelfbehag.
Lagmanskan varsnade intet; tant Barbara tog sig en pris ur sin
guldsnusdosa; Renata anmärkte med en blick, ingenting mindre än
systerlig, att «det ingalunda fattades Eva inbillning.»
Mamsell Sellzing kom; hon bjöds en kopp the, både kallt och svagt;
sedan företog sällskapet en promenad, för att bese en för detta
ruddam, der väl inga rudor mera funnos, men väl grodor i parti.
Vid aftonbordet ville Leonna taga plats bredvid Elise, men
lagmanskan önskade att hon skulle behålla den hon haft om
middagen, emellan fröknarna Strutz. «Man måste för betjeningen
bibehålla en bestämd ordning,» sade hon; Elise satt således vid
hörnet nedanom Eva.
Under promenaden hade Leonna förvärfvat en vän i Eva, då hon
bedt henne om att få läsa den omtalta balladen. Hvar och en har sin
svaga sida; fröken Evas var v e r s m a k e r i.
Smickrad, lofvade hon att dagen derpå lemna henne detta
«hastverk,» som kunde sjungas på melodin af «Alonzo och
Imogene,» den hon förmodade vara fröken bekant; men då Leonna
bekände sin obekantskap, så väl med denna som några andra
«visor,» förlorade hon väl något i Evas omdöme, men hon hoppades
att Leonna skulle bli desto mera förtjust i hennes egna
kompositioner.
Eva hade ingen aning om att Leonna, som bildat sin smak vid
Schillers och Göthes poetiska arbeten, skulle genast finna det
vattenaktiga i Evas rimmerier.
De liknade, — om vi våga komma fram med en liknelse om ej «ljuflig
och klar,» så åtminstone träffande — de liknade diskvatten; det
innehåller väl en blandning af hvad som varit på faten, äfvensom af
kryddade såser, men har ingen smak; det endast äcklar.
Ingen örtsamlare är angelägnare att öka sitt herbarium, än vår Eva
att samla v i s o r; derur plockade hon allt hvad hon ansåg vackert
och rörande; ty värr voro blommorna det icke.
Följande dagen lemnade hon icke allenast b a l l a d e n, utan en
mängd andra snilleprodukter åt Leonna, som ihågkom friherrinnans
ord och bad att få låna dem hem med sig; detta bifölls med nöje.
Men fröken Eva och dess snilleprof, hafva narrat oss fram om tiden.
Det syntes vara förgäfves att vänta på unga herrskapet, denna
afton, och lagmanskan ledsagade sjelf våra nykomlingar till deras
sofrum, genom den förr omtalta mörka gången.
Det rum hvaruti de först inträdde, var stort med tvenne små fönster
åt gården; Leonna anvistes en tältsäng; utomdess voro tvenne breda
sängar bäddade för fröknarna, och det fremmande de kunde
medföra.
Detta är således frökenkammaren, tänkte Leonna, och såg sig
omkring i det med brokiga tapeter beklädda, något dystra rummet,
medan värdinnan förde mamsell Sellzing i ett annat, som låg
derinnanföre. Hennes blickar föllo på en stor gammal tafla, målad
med oljefärg. Den föreställde tvenne rödkindade barn, en gosse och
en flicka, om tio à tolf år. Gossen höll en vid kedja bunden
gårdshund vid örat med venstra handen, med den högra kastade
han en boll i luften; flickan bar en docka på armen, och en stor
törnros i handen; kostymen var från förra århundradet, och artisten,
om han kunde så kallas, hade ej sparat på lysande färger.
Lagmanskan hade tillslutit dörrn till «spökkammarn» med en liten
rigel, och Leonna erfor nu af henne, att bilderna föreställde fruns
svärfar, och en hans syster som dött i unga åren. Det ena väckte det
andra, och Leonna frågade, huru nära slägt lagmanskan var med fru
von Riebnitz: Med en axelryckning började den andra halfhögt:
«Min svärfar reste en åtta eller nie år före sin död till Liffland, och
var dåraktig nog att der, ehuru en gammal man redan, gifta sig med
enkan efter en sin ungdomsvän, vid namn von Riebnitz, som endast
lemnat efter sig fattigdom, och en son, den tiden 16 års gammal.
Denne yngling kostade gubben rätt hederligt, ty först studerade han
ett par år i Åbo, sedan betalte han en accordsumma för honom till
fändrik vid flottan. Efter tvenne års äktenskap var svärfar åter
enkling.
Naturligtvis hade unga Riebnitz intet anspråk på arf, när min svärfar
dog, och vi som trodde honom vara på Sveaborg under några år,
som vi icke hörde af honom, fingo sedan oförmodadt höra, att han
tagit afsked och rest som kofferdikapten. Som sådan anlände han ett
par gånger till Åbo, och var då hos oss, någon gång. För några år
sedan gifte han sig med en förmögen köpmansdotter i Reval. Hon
tog en bjudning, utan mening, för kontant, och är nu här. Hon har
fått en gentil uppfostran, mycket för grann för en borgardotter.»
«Bästa tant,» inföll Leonna, «om, (det jag likväl icke förstår), hennes
uppfostran varit öfver hennes härkomst, så vore den enlig med
hennes villkor nu, och alltid en förmån och en prydnad i hennes
närvarande förhållande.»
«Nej min lilla vän! Det gör henne bara anspråksfull, och utomdess —
hvad är en kofferdifarare?!»
«Men han är ju adelsman, och kan gå in igen vid militären.»
«Åh, han sätter för mycket värde på penningen och handeln, för att
taga ett så klokt beslut, och om så skedde, glömmer man ej hvem
hon varit.»
«Har hon då begått något felsteg i sin ungdom?» stammade Leonna
förlägen, ty hon kunde ej fatta det ståndshögmod, som beherrskade
den andra.
«Nu gjorde du en bra enfaldig fråga, min lilla vän, skulle hon då fått
inträde i vårt hus, tycker du? men hennes far var en parveny i sitt
stånd, och hvem vet af hvad för folk hennes mor varit.» — —
Leonna tog sig före att — gäspa — och blef lemnad ensam.

Hemlifvet och sällskapskretsen på Johanneshof.

Ehuru Leonna vant sig att om aftonen anställa betraktelser öfver
dagens företeelser, tog dock sömnen och tröttheten öfverhand, och
lemnade alla de obehagliga intryck, hon den sednare hälften deraf
erfarit, i bakgrunden.
I sin djupaste sömn väcktes hon af flere talande röster, jemte skratt
och sång. Blott till hälften vaken, vände hon sig, för att skingra hvad
hon trodde vara dröm, men det fortfor, och nu besinnade hon,
hvarest hon var, och att rösterne måste tillhöra fröknarna Bärendorf.
Hennes halföppna ögon möttes af ljussken; hon beslöt att låtsa
sofva, men iakttaga sällskapet, som tycktes ingen aning hafva om
närvaron af en fremmande.
Det fanns ej mera än tre fröknar Bärendorf, det visste hon; dessa
unga damer voro dock sju till antalet, två voro barn om 11 eller 12
år, men lika frispråkiga som de äldre.
De flesta voro mer än till hälften afklädda, blott en, som satt med
ryggen vänd mot Leonna, hade endast tagit af sig hatten. «Emma
fu, — fu, — fun — dera intet så mycket på ga, — ga, — lasögonen
och lorgnetten nu, utan kläd af dig,» ropade en af de små flickorna,
som kastat sig midt i en af sängarne.
«Hör du Emma, hvad Bata säger?» yttrade den som såg äldst, och
tillika något trött ut.
«Hvad — bry — yr jag mig om hva — den näsp — perlan säger, eller
pra — atar,» stammade den tilltalade häftigt; alla de andra
skrattade.
Tjenstflickan kom in med en vattenkaraff, sägande: «Fröknarna ska
vara goa och int väsna så, och väcka de fremmande, som sofva
redan.»
«Fremmande? är här någon fremmande? hvar! hvar!» ropade flera
på en gång.
«Jesstandes! sir intet fröknarna att en ligger der i sängen, en annan
är der i bakkammarn,» svarade flickan, och gick ut.
«Sannerligen ligger det intet en menniska i din säng, Emma!» sade
en.
«Bara det intet är en förtrollad prins,» sade en annan.
«Mån tro hon hört alla våra galenskaper?» inföll den tredje.
«De — det skulle alls — icke ska — da!» försäkrade Emma, «men
hvar i Guds namn ska — jag då lig — ga?»
«I min säng, på min arm,
Svarade bondens hustru,» sjöng Bata; men Emma ville ligga ensam,
och bäddade så godt sig göra lät, på några stolar, och småningom
blef allt tyst.
När Leonna vaknade, och såg sig omkring, lekte solens strålar
genom det utanför fönstret stående aspträdets darrande blad, och
skimrade på de eljest smaklöst målade röda och blå och gula
rosorna på tapeterna. De sågo rörliga ut i denna magiska belysning;
alla de andra sofvo ännu.
Hon ville ej vara vittne till deras uppvaknande; hon klädde sig
derföre fort, och tyst. Hon längtade ut ur detta qvafva rum. I
förmodan att mamsell Sellzing äfvenledes var vaken, ville hon be
henne komma med sig ut i det fria. I förbigående kastade hon en
blick på Emma, som hon på talet funnit vara en dotter i huset; visst
bar hon spår af koppor, men var ingalunda hvad man kallar skadad
till annat än hyn; tvärtom hade hon ett välbildadt ansigte.
När Leonna sakta drog på rigeln, kändes samma bemödande inifrån;
der stodo grannarne nu med ett tyst, men vänligt god morgon på
läpparne.
Leonna inträdde och såg sig omkring i «spökkammarn;» den hade
ett fönster med helt små rutor skiftande i många färger, och fastän
solen nu låg in, hade rummet något besynnerligt och dystert;
väggarne voro mörkröda, derpå voro cherubhufvuden med förgyllda
vingar, som nu af ålder antagit en bronsfärg. Dessa hufvud, något
nära i storlek liknande ett tre månaders barnhufvud, bildade med
vingarna stora aflånga fyrkanter. I bakgrunden af det långa smala
rummet stod en paulunsäng, med styfva mörkröda sidenomhängen;
festoner af samma tyg kantade med guldgaloner, svartnade af tiden,
omgåfvo sängens tak, der ett adligt vapen, numera svårt att
dechiffrera, intog medelpunkten. Gardinerne voro nedfällde, ty det
inre af paulunen utgjorde en garderob.
Samtidigt med denna praktsäng, voro också några högkarmade
stolar, som hade haft förgyllda ornamenter; öfverdragen hade varit
samma slags röda tyg som fondens draperi, men deraf syntes endast
fragmenter i hörnen; skärande var kontrasten emellan dessa
qvarlefvor efter en praktälskande förgången tid, och den bädd,
hvaruti Elise tillbringat sin natt. Det var en så kallad kistsoffa, af
simpelt brunmåladt träd, med afbrutet ryggstöd. Ofvanför den
hängde en tafla, ett verkligt m e m e n t o m o r i: en dödsskalle med
sina korslagda ben; rundt omkring voro dagens timmar; nedanföre
tänkespråket: «H v a d d u ä n g ö r, s å b e t ä n k ä n d a n !»
Ramen till taflan var af vriden bernsten. I en stor rosett, ofvanför det
Bärendorfska familjevapnet, utvisade årtalet 1721 taflans ålder.
Föga anledning var att tro, det någon af de nu lefvande ättlingarne
senterade förfädrens vördnadsväckande varning.
På Leonna gjorde allt detta sammantaget ett djupt intryck. Hon fick
ej fram ett ord; hon nästan drog Elise med sig genom de ännu
sofvandes rum.
Utkomna på gården, drog hon djupt efter andan. «Aldrig hade jag
kunnat föreställa mig något sådant,» utbrast hon sedan; «hvem
skulle också tro, att detta hus, som på afstånd erbjuder den
fremmande en så glad och modern anblick, kan inom sina väggar
hysa ett så dystert och antikt rum.»
«Det är sannt,» svarade Elise, «men mindre förundrar jag mig öfver
det gamla, ty sådant har jag sett förr, än öfver det i sådan hast
tillkomna moderna utseendet, ty min värd, rusthållarn, som varit här
många gånger, och sist i förliden sommar, sade att boningshuset var
mycket gammalt och hade blifvit tillbygdt på olika tider. Han sade att
det nu bestod af sex eller sju rum på nedra botten; ofvanpå dessa
hade lagmans far, i sednare tider bygt några kamrar, på ett sätt att
hela huset såg ut som en liten gammal kyrka. Som jag äfven hört,
att affärerna äro på någorlunda obestånd, förundrar det mig att se
allt så annorlunda, inom denna korta tid af några månader. Men låt
oss beskåda det litet närmare!» De gjorde ett slag rundtomkring den
nyare delen af huset, och funno snart att denna var uppförd af —
bräder. Endast tvenne fönster i nedra våningen hade glas, de andra
voro målade; i den öfra etagen räknades tolf fönster af tre rutors
höjd, alla prydda med gardiner.
«Huru träffande är icke namnet «spökkammaren» för mamsells
rum,» anmärkte Leonna leende, «står det icke der som en
gengångare från fordom, — skådande med mörka blickar på sina
efterkommande, som lysa med bräd-målad fåfänga.»
«Fröken uttalar min egen tanke; men var så god och upplys mig,
hvad är meningen med ordet s p ö k k a m m a r e n?»
Leonna upprepade samtalet i löfsalen och lagmanskans skämt med
fröken Eva.
«Har hon fallenhet och utförsgåfva, felas här visserligen icke
ämnen,» anmärkte Elise leende; «men emedlertid var det bra nog,
att jag ingenting hörde i går aftons, ty utan att vara vidskeplig, hade
kanhända sömnen försvunnit på några timmar. Nu sof jag förträffligt
i min brädlår, och hade blott ett oredigt medvetande af dem, som
kommo hem midt i natten. I annat fall hade jag kanhända tagit dem
för gastar. Känner icke fröken någon af dem?»
«Ett eller två ansigten drog jag känsel åt. Jag tör förr ha sett dem i
kyrkan, men vet ej hvilka de äro. O, om första mötet med dem alla
vore förbi!»
Medan de taga en morgonpromenad i trädgården, skola vi göra en
morgonvisit i lagmanskans sängkammare.

Nyss uppstigen satt hon insvept i en stor schal på sängkanten. En

liten kaffepanna och tvenne par koppar stodo på ett litet bord
framför henne. Hon slog uti det ena paret, och skickade det med
huspigan till fröken Barbara; sedan njöt hon sjelf med synbart
välbehag, hvad som både till färg och lukt vida öfverträffade det,
som vankades för den öfriga personalen.
Med skyndande steg inkom nu en lång, smärt flicka om 18 eller 19
år. Ett öfvermodigt drag missprydde det ovanligt lilla ansigtet. Det i
gult skiftande rika håret, var ännu okammadt och hängde i en
halföppen fläta utåt ryggen, likväl så, att en del deraf var uppfästad
med en sköldpaddskam, defekt på flere tenar. Den kortlifvade
klädningen sammanhölls af dragbandet kring halsen. Men de som
tillhörde lifvet voro afslitna och hängde i en trasslig knut på ena
sidan; klädningen h ä n g d e således bokstafligen, och hela hennes
figur utmärkte den största vårdslöshet. Det var äldsta dottern; hon
helsade sin mor med följande rapsodi:
«Bon matin, chere maman! Ack så roligt vi haft på Östervik och så
mycket nytt jag kan berätta: bror Jean kommer hem i dag! Clas
Möllerstedt och han, och ännu en tredje — som mamma svårligen
skall kunna gissa till — anlände i går till Östervik; vi blefvo alla så
öfverraskade, så: — Denna tredje är flickorna R—s kusin,
häradshöfding Schafhausen. Mamma minns väl, hvad vi skrattade åt
honom i dansskolan hos fru Gellerstedt, der han fick heta Dumbom?
Men nu är han alldeles en «gentilhomme,» alldeles «comme il faut,»
dansar excellent, klär sig syperbt, nyttjar både glasögon och
lorgnette. Det var icke utan att han fjäsade mig i går, vet mamma,
fast den enfaldiga Bina Möllerstedt, som jemt hängde mig under
armen, tog hans artigheter åt sig. Apropos! Hon och flickorna R.
kommo hem med oss i aftons. De skulle eljest tillika med herrarne
komma först på eftermiddagen i dag, men jag hade mina skäl att få
hit dem förut. — Ännu något mera, vi ha ett bref med oss från
pappa; ungherrarne ha träffat honom i Borgå. Han kommer säkert
hem i dag eller morgon.»
Hennes mor, som ännu ej fått tillfälle säga ett ord, begärde nu se
brefvet.
«Den envisa Emma — ville nödvändigt ge det till mamma, hon är väl
här straxt,» svarade dottern och fortfor: «Jean säger att han väntar
hit några bekanta, som han bett komma till pappas namnsdag i
thorsdag. Jag vill nödvändigt hafva den der plånboken färdig till
dess; med den skall Wendla R. hjelpa mig; de andra kunna sy på
min pelerinkrage, sjelf har jag nog att göra för att öfva in det
musikstycke pappa skickade hem i förra veckan, och som jag hittills
försummat. Ack mamma, hvad det vore bra, om «la bourgeoise»
ville hjelpa mig med det välsignade landskapsstycket ändå. Det
passade som en namnsdagsgåfva åt pappa, och för att den dagen få
det uppsatt i salongen! och hvad det nu varit roligt, att ha de nya
kattunsklädningarna — men derpå är icke att tänka.» — —
«Derföre har mamma sörjt, min söta flicka!» och nu redogjorde
mamma i sin tur för hvad som passerat.
«Sömmerskan kom förträffligt till pass, men fröken Nordenskans —
de som sett henne i kyrkan, säga hon är vacker,» invände fröken
Jeannette, «är detta sannt?»
«Det är hon äfven; hon är ett ämne till något nobelt, ehuru hon
ännu är litet blyg och enfaldig, men det ger sig nog. Jag skall säga
dig i förtroende, att jag önskar, att hon måtte finna det trefligt här, ty
ett mera passande parti för Jean finnes icke.»
«Åh mamma har ju för längesedan bestämt Thilda —stråle för
honom,» invände Jeanette skrattande.
«Det var väl så,» tillstod mamma litet förlägen, «men ser du, den
tiden ansågo vi oss förmögna ännu. Thilda är visst en charmant
flicka i många afseenden, men hon medför ingen redbar
förmögenhet; deremot har Leonna ett stort arf; arrangeras detta
parti skickligt, — och det förstår nog pappa, — blir Johanneshof
skuldfritt, och vi kunna som förut lefva i Åbo, och» — —
Här kom pigan och afbröt dem, i det hon ville hafva mera kaffe åt
fröken Barbara; lagmanskan befallte henne höra efter, om det var
städadt inne hos mamsellen och fröknarna; om de fått kaffe o. s. v.,
sedan skulle hon be fröken Emma komma hit — men nu kom Emma
sjelf inrusande, och utan att helsa god morgon, sade hon häftigt
stammande till systern:
«Jag kunde väl tänka att du intet unnade mig säga mamma, att
pappa kommer hem; hade jag ej lagt brefvet under min hufvuddyna,
hade du nog knipit det.»
«Sta' du, jag ville icke bemöda dig med så många p—p—per,» sade
Jeanette skrattande.
Emma harmades, modren sade intet dertill, men bröt brefvet, som
alla tre läste på en gång. Lagmannen skref, att han alldrasist vore
hemma om onsdagen, att han förde hem med sig en gäst, den han
likväl icke namngaf, men för hvilken han ville ha ett rum i ordning;
liksom i förbigående yttrade han: det han med denne om fredagen
skulle besöka friherrinnan Perlkrans.
Under det att lagmanskan klädde sig, bråkade alla tre sina hjernor
med att utgrunda hvem den fremmande kunde vara, för hvars skull
ordet «ordning» var understruket. «Det måste likväl vara någon
äldre betydande man, efter han är bekant med friherrinnan
Perlkrans,» menade lagmanskan.
Mor och döttrar mötte Elise och Leonna i förstugan der nere; alla
följdes derefter åt i «frökenkammarn.» Der presenterades de andra
unga damerna för Leonna, som tre fröknar R. från Östervik, och
mamsell Möllerstedt, dotter till majoren som rådde om Vestervik.
«Yrhättan Bata» var tredje dottern i huset.
«Och här är en mamsell, som blir hos oss några dagar,» fortfor
lagmanskan. «Låt nu se, att ni äro snälla och hjelper till, så få
flickorna sina klädningar färdiga, för att öfverraska pappa på sin
namnsdag i öfvermorgon. I skolen då få dansa för omaket, det lofvar
jag.»
«Ja bevars, söta tant!» ropade alla med en mun, och voro genast
färdiga. Men ingen hade fingerborg med sig; för att nu skaffa fram
sådana, jemte tråd, silke, synålar, vax och skrufdynor åt
hjelperskorna, sprungo husets döttrar som yra höns, utan att Elise
kunde erhålla ett mått af dem. När hon sedan fått de raka våderna,
jemte deras kilar klippta, anammades de genast, och man arbetade
en stund så ihärdigt att «det var lust och glädje att se derpå,»
yttrade lagmanskan, som gick för att göra sin morgonvisit hos tant
Barbara.
Men ack, snart uppstod ett kacklande bland damerna i
frökenkammarn, föga olikt det, som fordomdags frälste Kapitolium;
men man sydde ändå flitigt.
Nu kom frukostbud, och de skyndade mangrannt bort; Leonna som
satt inne hos Elise, under föregifvande, att hon behöfde bordet,
begaf sig efter. De andra voro i friskt arbete; endast spåren af ost på
en tallrik, samt fragmenter efter grädde på den stora filbunken voro
synliga för de sistkomna.
Hvarken fru Riebnitz eller «Strutsarna» voro tillstädes; af värdinnan
såg man blott en skymt. Lemnade af det öfriga sällskapet, som
skyndade bort, sedan de ätit, frågade Leonna af huspigan, hvar de
äldre damerna voro. «Fröken Barbara äter icke frukost förrän sent,
ty hon doppar i kaffe, och unga hennes nåd mår icke bra. Fröken
Renata hjelper hennes nåd med skorpbak och bakelse, och fröken
Eva har läst in sig på vinden och skrifver,» redogjorde jungfrun.
De «snälla» sutto med arbetet framför sig och sågo på, huru Bata
och hennes leksyster dansade en ekosäs, efter Jeanettes musik vid
ett gammalt ostämdt klaver med två brustna strängar. Bata härmade
någon så träffande likt, att de andra ville kikna af skratt.
Lagmanskan kom in som hastigast, för att se hvad som var på färde.
Äfven hon roade sig åt flickans härmningsförmåga men anmärkte:
att Bata äfven måste ha något nytt, ty hon hade växt ansenligt. —
Äfven den högre klassen var ännu den tiden så fördomsfull, att ej
vilja se sina döttrar i byxklädningar längre, än på sin höjd till åtta års
ålder.
En af Emmas klädningar skulle ändras för henne, och flera
undergingo skärskådande; medan hon derom rådgjorde med
mamselln, ropades på mera arbete från yttre rummet, men Elise
skulle först stryka ut sömmarne och jemna de hopsydda våderna; då
befunnos några vara upp och nedvända i fasonerna, kilarne
förvexlade och orätt fastsydde: allt måste sprättas upp igen.
Lagmanskan sade ingenting, men klappade Leonna, som redan hade
ärmarna färdiga.
Om middagen när alla voro samlade i salen, kom fru Riebnitz äfven
dit; hon såg blek och upprörd ut; hon helsade flygtigt på sällskapet
— och gick för att intaga sin vanliga plats emellan Barbara och
Renata.
Leonna vände sig till Elise, för att säga, hvem det var som kom, men
förvånades att äfven se henne synbart upprörd. Man satte sig, och
«mamselln» var en alltför obetydlig person, att någon annan än
Leonna blef varse, att hon föga njöt af anrättningen.
Enligt en öfverenskommelse förut, hade hon och Elise iordningställt
sitt arbete förut, som de medtogo och begåfvo sig till grottan, för att
söka fria luften och för att freda sina örhinnor, ty Jeanette satt vid
det skrällande instrumentet, för att inöfva sin musik; under det de
Welcome to our website – the perfect destination for book lovers and
knowledge seekers. We believe that every book holds a new world,
offering opportunities for learning, discovery, and personal growth.
That’s why we are dedicated to bringing you a diverse collection of
books, ranging from classic literature and specialized publications to
self-development guides and children's books.

More than just a book-buying platform, we strive to be a bridge

connecting you with timeless cultural and intellectual values. With an
elegant, user-friendly interface and a smart search system, you can
quickly find the books that best suit your interests. Additionally,
our special promotions and home delivery services help you save time
and fully enjoy the joy of reading.

Join us on a journey of knowledge exploration, passion nurturing, and

personal growth every day!

ebookbell.com