En finsk amishmodell för religonsundervisningen Hur bör religionsundervisning bedrivas i skolan? Frågan hänger intrikat samman med frågan om vilken plats religion har i skolan överhuvudtaget samt vilken plats den har i samhället. I Sverige diskuteras just nu hur vida religiösa friskolor är något som bör förbjudas. Förutom detta polemiseras det kring frågan om religiösa symboler i det offentliga rummet, med särskild hänvisning till skolan. I Sverige verkar det råda en sorts övertygelse om att religiös neutralitet är det absolut bästa, detta genomsyrar även religionsundervisningen, där religionerna presenteras utifrån ett sorts allmänt utifrånperspektiv. Det språket som tron presenteras med kan beskrivas som sekulärt, men att det sekulära kopplas samman med neutralitet är ett olyckligt missförstånd. Sociologen Craig Calhoun skriver, med hänvisning tillsamtalet i det offentliga rummet, att detta föregivna neutrala, sekulära språket i själva verket tenderar att vara modersmålet för en vit medelklass och kan riskera att exkludera andra, i det amerikanska exemplet svarta och latinos, vars ”modersmål” kan sägas vara religiöst. Calhoun, 2011, s. 81. Jag ska i denna essän ge ett förslag på en alternativ religionsundervisning. Detta förslag är kommer att föra oss från amishfolket till Finland och sedan tillbaka till Sverige. Förhoppningen är att finna en religionsundervisning som tar även det religiösa språket på allvar. Amishfolket har en längre tids erfarenhet av att befinna sig i klinch med myndigheter när det kommer till skolfrågor. Egentligen har de egendomligt gammalmodiga anabaptisterna inget emot utbildning i sig, och inte heller delad utbildning med icke-amishbarn. Det som de vänder sig emot är centraliseringen av skolor som kommit att ske, där skolan förlorar sin konkreta plats nära gemenskapen, den riskerar då att hylla abstraktioner som inte har något att göra med det konkreta livet i gemenskap. Förutom detta har de, enligt histrorikern Steven M. Nolt, invändningar mot den tävlande individulistiska subjektet som förutsätts i den moderna skolan, där amishfolket istället betonar samarbete och gruppens välfärd. Nolt, 1992, s. 273-274. Det har kommit tillfällen där amishfolkets motstånd mot den centaliserade jätteskolorna (särskilt den amerikanska High School, men inte enbart), tagit sig uttryck i vad vi kan kalla civil olydnad. Ett tillfälle som Nolt skriver om är när myndighetspersoner ville skjutsa iväg elever från den av staten utdömda lilla amishskolan till den nybyggda centraliserade skolan Halzelton Elemanary, Buchanan Conuty, Iowa. Barnen gick först lydigt mot skolbussen i raka led, men som en given signal ropade amishläraren, på tyska: ”Spring!” vilket ledde att barnen sprang ut och gömde sig i fälten. Bilder som kavlades ut på uppretade myndighetspersoner som jagade amishbarnen hjälpte till att väcka sympatier för amishfolkets krav på en särskild skolgång för sina barn. Nolt, 1992, s. 304. En konflikt i skolfrågan drevs så långt som upp till USA:s högsta domstol, skriver Nolt. I fallet Wisconsin v. Yoder gav då till slut domstolen detta utlåtande, i samband med att Amishfolket gavs rätt Nolt, 1992, s. 310.: They object to high school and higher education generally because the values it teaches are in marked variance with Amish values and the Amish way of life...The high school tends to emphasize intellectual and scientific accomplishment, self-determination, competitiveness, worldly success... Amish society emphasized learning-through-doing, a life of goodness rather then technical knowledge, community welfare rather than competition, and separation rather than integration with worldly society... There can be no assumption that today's majority is 'right' and the Amish and others like them are 'wrong.' A way of life that seems odd or even erratic but interferes with no rights or interest of others is not to be condemned because it is different. Nolt, 1992, s. 306-307. Erfarenheten från amishsamhällen hjälper oss till en viktigt insikt som lätt kan gå förlorad i lutherska länder präglade av sola fide. Insikten är att religion är något som har att göra med livstil. Begreppet religion är krångligt då det är ett begrepp som uppkom inom kristenheten som en kontrast mellan vanlig tid (det sekulära) och evighet (religion) för att sedan omkonstrueras av en begynnande sekularism som ”det andra” man önskade placera på armlängds avstånd För mer om detta se min essä ”Det sekuläras många ansikten”.. Men om vi trots allt ska säga något om religion i generella termer så kanske vi ändå kan drista oss till att säga att det är något som har att göra med en gemenskap, det utövas inte i ensamhet, varken i förhållande till vår rumsliga tillvaro eller i förhållande till historien, då den relaterar till en gemenskap som framburit den genom tiden. Eftersom det är en social erfarenhet är det också rimligt att tala om religion som något som har att göra med livsstil. Konflikten mellan amishföräldrar och myndighetspersoner hade att göra med att den föregivna neutrala skolan förkroppsligade ett annat sätt att leva och en annorlunda gemenskap gentemot den som föräldrarna ville upprätthålla. För amish, och i de flesta religioner, är det kanske just detta som är det centrala för att förstå religionen. Jag tror därför att religionsundervisningen i skolan bör därför ske utifrån ett perspektiv som tar på allvar det kroppsliga och sociala dimensionen av vad det innebär att lära sig en religion. Religiös tro är något som behöver läras ut i en miljö som är ”tjock” snarare än ”tunn”, där tron är något som har att göra med en gemenskap som försöker förkroppsliga religionens levnadssätt snarare än en tunn dogmatisk definition. Jean Bethke Elstein citerar Augustinus som sägande att kyrkan ”could not have made it's first start... if the life of the saints were not social.” Bethke Ehlstein, 2008, s. 8. På samma sätt kanske vi kan säga att en religion inte kan läras ut utan ett socialt sammanhang där den är rimligt, och kanske heller inte utan sina ”helgon”, de som förkroppsligar religionens liv. Tyvärr är det sällan detta som får genomslag i den svenska religionsundervisningen. Tvärtemot detta sker religionsundervisningen utifrån ett förment neutralt språk, som alltför ofta i själva verket är den dominerande sekulära medelklassens modersmål. Den sociala gemenskapen där tron blir rimlig saknas, och religionen blir därför till stora delar något främmande, och något som uppfattas som världsfrånvänt. Ett exempel från min egen gymnasietid var att vi förväntades göra en övning som ämnade att göra oss uppmärksamma på hur religion påverkas av sina sociala omständigheter. Detta fick vi göra genom att hitta på en religion, och visa på vilka behov den svarade på i ett visst samhälle. Denna övning är inte självklart problematisk i sig, men det som är problematisk är att en liknande övning, i min gymnasieskola, knappast skulle genomföras i förhållande till en politisk ideologi, eller i förhållande till scientism. Den funktionalistiska förståelsen av religion parat med ett sekulärt språk gör att religion framstår som något som inte hör till moderna världen, vilket riskerar att alienera religiösa medborgare. Filosofen Charles Taylor argumenterar för att sekulariserade samhällen inte alls med nödvändighet präglas av neutralitet, utan istället gärna gör en fetisch av sina egna kontingenta ordningar. Till exempel pekar han på att den franska republiken till stor del kommit att göra laïcité till något av en dogm, där upplevt ifrågasättande av denna princip ses som ett hot mot hela republiken. Ett exempel som Taylor tar upp är hur en hijab, hos vissa republikaner kom att uppfattas som en moståndshandling mot det på sekularismen vilande Frankrike. Taylor, 2011, s. 41-42, 46-48. Taylor är mycket skeptisk mot företeelser som dessa, de vilar på, anser han, en sorts ovilja att tillåta fler än ett språk i det offentliga samtalet. Det stora problemet, anser han, är att det skapar ett utanförskap hos vissa medborgare, som inte tillåts att uttrycka sig på ett språk som de känner sig hemma med. Det som är allvarligt med detta är att förtroendet för staten, i hans mening, bygger på en sorts känsla av gemensam tillhörighet, detta riskerar att eroderas om inte medlemmarna i samhället får tillåtelse att uttrycka sig på ett språk som är deras. Taylor, 2011, s. 43-46. En religionsundervisning som är centrerad kring de faktiska gemenskaperna som utövar tron kan därför ha ett värde ur en demokratisynpunkt. Rent konkret skulle ett gott mål för skolans religionsundervisning kunna vara att t ex muslimska elever får möjlighet att lära sig sin religion i en miljö där den framstår som rimlig, och att de sedan de lär sig att ta plats i det offentliga samtalet just som muslimer. För en elev som identifierar sig som icke-religiös kan lektioner i etik och filosofi utgöra en liknande grund för att ta del i det offentliga samtalet. Detta kan också utgöra en viktig grund till att förstå att vår västerländska värld präglad av utilitarism och kantianism inte utgör det naturgivna tillståndet, utan på samma sätt som samhällen som präglas av religion bygger på begrepp och erfarenheter som inte är tillgängliga för alla. Detta framkommer fint i ett samtal mellan Taylor och Jürgen Habermas. Se Habermas och Taylor, 2011, s. 64-65. I Finland bedrivs religionsundervisning framför allt utifrån elevens konfession. I den tidiga religionsfrihetslagen från 1922, framkommer det, visar teologen Mikael Lindfelt, att undervisning i religion dels ansågs vara en förlängning av hemmets fostran, den var kollektivistisk, men också präglas också av en sorts negativ religionsfrihet. Där individens rätt att slippa majoritetens konfessionella undervisning framhålls. Lindfelt, 2012, s. 156-157. Allt efter tidens gång, kommer en positiv förståelse av religionsfriheten att lyftas fram i Finland, där behovet av att lära sig om sin religion kopplas till personlighetsutveckling, det kommer att handla om en frihet att bekänna sig till sin religion. Lindfelt, 2012, s. 158. Det som är intressant här är övergången till en positiv förståelse av religionsfrihet. Den finska staten, kan man säga, hjälper sina unga att få möjlighet att utöva sin religion. Religion framställs här varken som något som, i sig själv, är farligt för samhället och inte heller som något som kräver tillgång ett sorts ”neutralt” språk för att kunna diskutera rationellt. För att koppla an till det vi sagt tidigare kanske det snarare kan ses som ett möjliggörande av en viss sorts livsstil, ett möjliggörande att förstå och utvecklas i sin religion. Historikern Brad Gregory målar i sin bok ”The Unintended Reformation” upp en bild av ett västerland som alltmer präglas av en ständigt expanderande paket av rättigheter för individen. Där olösliga konflikterna mellan olika rättighetsbärare, när intressen kolliderar, leder till allt mer omfattande lagstiftning som ett sätt att lösa moraliska konflikter. Detta härleder han till reformationen och dess uppbrott dels från aristoteliansk dygdetik samt reformationens brott från kyrkan som en moralisk gemenskap. Skapandet av flera kyrkor ledde till många konkurrerande moraliska gemenskaper. I ett långt led av historiska händelser leder detta till slut till att dessa konkurrerande moraliska gemenskaper kommer att ersättas av individer som framhåller sina rättigheter gentemot andra individer. Detta kopplar han till en utveckling inom protestantismen från moraliska gemenskaper till att sätta individens bibelläsning främst. För en mer detaljerad genomgång av Gregorys tes rekommenderas min essä ”Sekulariseringens språkförbistring” Vad har detta att göra med religionsundervisning? Mycket i det som är Finlands modell är relevant, men frågan är om den till viss del skulle kunna kompleteras med ett ökat fokus på en ”tjock” förståelse om hur vi lär oss religion, och även etik. En viss del av utbildningen i religion bör vara förlagd till religiösa gemenskaper där eleven utifrån sin religion får resonera kring livsåskådningsfrågor. Det jag vill tillbaka till är helt enkelt en förståelse av moraliska gemenskaper. Det kan synas som ett mycket svagt grepp i fragmenterad tid, men kanske skulle förmågan att lära sig sitt språk, och delta i religiösa (eller filosofiska) gemenskaper hjälpa oss att nå bortom ett fragmenterat och individualistiskt moraliskt samtalsklimat? Betoningen på religion som ett sätt att leva kanske skulle kunna vara ett litet steg på väg mot detta. Det vill säga ett fokus på att för att kunna resonera etiskt krävs en visdomstradition som bärs fram av konkreta gemenskaper. Den vise läsaren identifierar här genast ett problem. Är inte detta att ersätta en värld av individer som befinner sig i moralisk klinch med varandra till en värld där grupper står i moralisk klich till varandra? Är det inte så att konkurrerande moraliska gemenskaper, hos Gregory, är ett förled till individer i konflikt? Är inte detta som upplagt för sekteristiskt våld, just det sekteristiska våld som vi befriades från genom individualism? Måhända kan vi inte diskutera etiska frågor längre, men starka traditioner dödar åtminstone inte varandra. Jag har tidigare nämnt att mitt förslag är tänkt att stärka det demokratiska samtalet. Det är alltså inte tänkt att skapa sekteristiskt våld, eller oförståelse. Vissa lektioner bör vara gemensamma när det kommer till religion och filosofi. Under dessa lektioner bör livsåskådningsfrågor som är viktiga för det gemensamma livet i samhället diskuteras mellan olika konfessioner. Detta bör paras med en religionsundervisning som är nedbäddad i partikulära religiösa gemenskaper, där man lär sig språket för att kunna delta i det offentliga samtalet. De gemensamma lektionerna skulle kunna ses som en sorts simulering av det offentliga samtalet, där olikhet är något som möts och diskuteras. I dessa ”offentliga samtal” skapas möjligheter för medborgare präglade av moraliska gemenskaper att mötas på ett plan som går djupare än samtiden tunna språk präglat av rättigheter. Men det finns dock ett reell problem med mitt förslag. Risken är att kunskapen om andra religioner kan bli torftig. Den enda rimliga lösningen kan tyckas vara en återgång till det religiöst neutrala, funktionalistiska språket som erbjuds i svensk religionsundervisning. Jag kan tänka mig att kortare genomgångar av världens stora religioner bör ske i helklass, men att de där bör presenteras så att säga från insidan. Jag föreslår dock, som ett komplement till detta, att det är möjligt att studera andras religioner utifrån sitt eget livsåskådningsperspektiv. Det som jag föreslår här kan tyckas farligt eller radikalt. Men jag tror på nödvändigheten av att kunna förstå andra med hjälp av sitt egna språk. Dels finns det inget språk som är neutralt kodad, språket tillhör alltid någon. Det kan vara ett språk som kommer naturligt för muslimska somalier eller sekulära svenska. Det jag vill hålla ifrån mig är en sorts språklig subtraktionsteori. Filosofen Charles Taylor menar att berättelsen om sekulariseringen till stor del förutsätter att om religionen subtraheras från människan så förblir det väsentliga i människan oförändrat, det är bara något överflödigt som tas bort. Craig Carlhoun, Mark Juergensmeyer och Jonathan van Antwerpen uttrycker sig slående kring detta: Many accounts of secularization take the form of what Taylor calls ”subtraction stories,” [sic] accounts that suggest that religion used to fill a lot of space, space that have been gradually contracted while leaving everything else untouched . This is another sense of seeing the secular as the absence of religion, rather than a positive formation of it's own, a presence that can be studied and analyzed. Calhoun, Juergensmeyer och van Antwerpen, 2011, s. 11. Sekulariseringstesen bygger alltså på tanken att det sekulära verkligen är neutralt, och inte en egen verklighet i sig. Men det är just detta som är problematiskt då det gör det sekulära osynligt för dess utövare. Taylor argumenterar övertygande för att subtraktionsteorin är falsk. Om du vill läsa mer om Taylors resonemang, se min essä ”Den nya människan” Utifrån detta kan vi också dra slutsatsen att det inte finns något neutralt språk vi kan komma fram till om vi drar undan den överflödiga religiösa retoriken. Om det inte finns ett neutralt, renat utgångsspråk, allt språk är kodat för någon, borde det inte vara mer orimligt att anta att andras religioner kan studeras utifrån elevens konfessionella språk. Snarare än att vi först behöver finna ett gemensamt, neutralt språk. Detta behöver inte leda till apokalyptiskt, sekteristiskt våld. Möjligen kan det t ex leda till ett formulerande av andra gruppers problem, som marginalisering och utanförskap, utifrån elevens egna perspektiv. Detta kan göra det offentliga samtalet mer polyfont när samma problem belyses ur fler än ett perspektiv. T ex skulle somaliers problem och utanförskap kunna lyfts fram genom kyrkans kristocentriska språk. Möjligen kan också en djupare förståelse av islam komma från en kristen gemenskap som delar tron på en gud, snarare än från ett föregivet neutralt, men ofta reduktionistiskt, sekulärt språk där katederundervisning dominerar. Förutsättningen är dock att andra religioner presenteras i ett sorts nyfiket jämförande snarare än från ett dömande eller apologetiskt avfärdande perspektiv. Det jag i korthet försökt att skriva fram här bär vissa likheter med den finska skolans modell med konfessionsbaserad undervisning baserat på elevens livsåskådning. Jag vill särskilt lyfta fram den finska skolans positiva förståelse av religionsfrihet, i kontrast till en negativ. Skillnaden gentemot den finska modellen finns dock i att jag försökt visa på fördelarna med en religionsundervisning som även delvis är nedbäddad i religiösa gemenskaper, detta för att jag tror att inifrånperspektivet är det bästa för att förstå religionen och delvis för att jag tror att detta kan ha en positiv inverkan på det offentliga samtalet. I mitt förslag finns något av förståelsen vi fick från amishfolket, om religion som ett sätt att leva i gemenskap. Kort sagt kanske detta kan beskrivas som en finsk amishmodell för religionsundervisning. Källor: Bethke Ehlstein, Jean. 2008. Sovereignty – God, State, and Self. New York: Basic Books. Calhoun, Craig. 2011. ”Secularism, Citizenship, and the Public Sphere” I: Calhoun, Craig; Jurgensmeyer, Mark och Jonathan van Antwerpen (red.) 2011. Rethinking Secularism. Oxford: Oxford University Press. Calhoun, Craig, Juergensmeyer, Mark och Jonathan van Antwerpen. 2012. ”Introduction”. I: Calhoun, Craig, Mark Juergensmeyer och Jonathan van Antwerpen. 2012. Rethinking Secularism. New York: Oxford Uninversity Press. Lindfelt, Mikael. 2012: ”Konfessionalitet som religiös offentlighet - Kan religionens nya offenlighet uttryckas i gamla former?” Svensk Teologisk Kvartalsskrift. Årgång 88 (2012). Nolt, Steven M. 1992 (2003, andra upplagan). A History of the Amish: Revised and Updated. Intercourse: Good Books. Taylor, Charles. 2011. ”Why We Need a Radical Redefintion of Secularism” I: Buler, Judith et al. 2011. The Power of Religion in the Public Sphere. New York: Colombia University Press. Habermas, Jürgen och Taylor, Charles. 2011. ”Dialouge” I: Buler, Judith et al. 2011. The Power of Religion in the Public Sphere. New York: Colombia University Press. Åbo Akademi 2017-04-03 Teologiska fakulteten Anton Jonsson Sekularisering och teologi