Sjöröveri

Den klassiska piratflaggan Jolly Roger, här 1700-talspiraten John Rackhams flagga.

Sjöröveri är överfall på främst handelsfartyg i syfte att plundra dem. Den som bedriver sjöröveri kallas pirat, eller sjörövare. Pirater har funnits så länge människor har färdats på haven, och kallades på flera västeuropeiska språk viking fram till 1400-talet, när ordet pirat kom i bruk. Kapare var till skillnad från piraterna sanktionerade med kaparbrev, utfärdade av en regering, vilket tillät dem att i krigstid attackera fientliga skepp. Kaparverksamhet är sedan 1856 förbjuden enligt internationell rätt. Sjöröveri förekommer idag bland annat i Guineabukten, utanför Somalia och i Malackasundet.

Etymologi och betydelse

Ordet pirat kommer av det latinska ordet pirata, som härstammar från det grekiska ordet peirao (πειράω) som betyder "försöka", "riskera". En av de äldsta definitionerna av ordet pirat, pirate, som förekommer i engelska lexikon fastslår att ordet är identiskt med "ett slags skepp". Ordet har också fått moderna betydelser i det att det även exempelvis kan åsyfta personer som illegalt kopierar och distribuerar mjukvara.

En tydlig distinktion mellan att under vissa perioder vara sjörövare och under andra perioder vara handlande köpman, görs i ett utdrag ur Egil Skallagrimssons saga om Bjørn Farmann (Björn Brynjolfsson): "Bjørn var farmaður mikill, var stundum í víking, en stundum í kaupferðum" vilket på svenska betyder; ”Björn var stor farman, tidtals var han i viking, tidtals på köpfärder.”

Sjöröveriets historia

Ching Shih, anses ha varit den mäktigaste och mest framgångsrika piraten i världshistorien.

Den klassiska bilden av en sjörövare. Illustration av Howard Pyle.

Från sjöröveriets begynnelse

Antikens europeiska storkulturer växte fram runt Medelhavet på grund av handelsvägarna. Fenicierna grundade den första handelsstormakten i Medelhavet; baserad på kolonisering, utforskning och handel i regionen. Feniciska fartyg tog sig ut ur Medelhavet genom Gibraltar sund och besökte till och med England (de kan även ha rest ännu längre norrut också och söderut längs Afrikas kust). Feniciernas oskyddade handel blev genast föremål för sjörövare; landsstråtrövare gick helt enkelt till sjöss, eftersom det var långt enklare och lönsammare att tillskansa sig rikedomar längs de rika handelsvägarna till havs. Piratexpeditioner utgick från Grekland och sjörövarna hade en god bas i Kilikien.

Det gryende romerska riket hade våldsamma problem med sjöröveri. Romarna hade ingen stående flotta för patrullering och skydd av kusterna, så piraterna tog sig stora friheter. De plundrade till och med fartyg utanför imperiets huvudstad Rom. En vanlig berättelse från antiken är hur Julius Caesar i sin ungdom togs fången av ett gäng pirater och utlämnade honom först efter att han erlagt lösesumma. År 69–66 f.Kr. utrustade Pompejus en expedition till Kilikien och gjorde slut på sjöröveriet som plågat Medelhavet i århundraden.

Sjöröveriet på Medelhavet tilltog allteftersom det romerska riket förföll, men i århundraden efter dess fall, låg sjöröveriet också på ett minimum. Detta eftersom handeln på Medelhavet inte längre var stor och omfattande och det helt enkelt inte fanns någon marknad för sjöröveri.

Medeltida sjöröveri förekom i de europeiska farvattnen, och termen viking användes i flera västeuropeiska språk som översättning av latinets pirate från mitten av medeltiden till cirka 1400-talet. Historiska museet skriver på sin temawebb om vikingar: Ordet viking finns på några få runstenar från perioden och verkar oftast betyda ungefär ”sjörövare”. Det var alltså inte namnet på ett folk eller en grupp. De allra flesta människor kallade sig inte så, utan levde ett fredligt jordbrukarliv. I den nordtyska handelsalliansen Hansans fotspår följde också rikligt sjöröveri på Östersjön. De mest kända sjörövarna från denna tid var vitalianerna, ledda av Klaus Störtebeker, och som fick hansestäderna att utrusta en expedition för att fånga honom.

Viking

Samtliga källor fram till nationalromantiken framställer ordet viking i dess olika former som en översättning av latinets pirate, innan ordet pirat började användas i nordeuropeiska språk, och termen har inte i någon av dessa källor haft någon geografisk begränsning, utan använts för pirater från Frisland, Skottland, Irland, Venden, Estland , Kaukasus , Kurland , Moriska (muslimska) Spanien , Israel och mer ospecificerat Österled (Österut) .

Termen viking förekom före vikingatiden i såväl fornengelska som Anglo-frisiska källor och dyker först senare upp i fornnordiska språk. I slutet av sin språkutveckling var termen under vikingatiden enligt språkforskaren Fritz Askeberg i två versioner inom fornnordiska språk, som víking (Femininum) vilket var en aktivitet, och som substantiv víkingr (Maskulinum) som benämning för den eller de som utförde aktiviteten. Enligt Oxford English Dictionary uppträder ordet tidigast i Anglo-frisiska källor, under 700-talet i anglosaxiska (Fornengelska), medan det isländska vikingr inte förekommer före 1100-talet. Viking uppträder i engelskan först 1807, och andra gången 1827, och får större spridning under nationalromantiken efter 1840-talet.

De första pirater som omnämns som vikingar var Rubens söner i Israel som idkade pirateri på Röda havet. I en anglosaxisk parafras på Andra Moseboken (Exodus), används uttrycket sæ-wícingas (hav- eller sjövikingar) vid passagen genom Röda Havet används om sönerna till Ruben, patriarken Jakobs äldste son och stamfader för Rubens stam, en av Israels tolv stammar.^{[källa behövs]}

Den andra gången ordet viking nämns i historiska källor är om den grekiske kungen Filip II av Makedonien som under en tid finansierade sitt erövringskrig med pirateri. Den latinska texten lyder i original:

”

Philippus vero post longam obsidionem, ut pecuniam quam obsidendo exhauserat, praedando repararet, piraticam adgressus est

„

och i Orosius översättning till fornengelska av slutet av meningen lyder:

”

ac he scipa gegaderade, and i vicingas wurdon

„

Ordet 'viking' förekommer även i dikten Widsith, bevarad i en nedteckning från slutet av 900-talet. Liksom Beowulfkvädet beskriver den personer och folk från 500-600-talet, vilket inte innebär att dikten är uppkommen då. Widsith använder ordet om wicinga cynn vilka de danska kungarna i Lejre, Hroþwulf och Hroðgar, bortdrivit.

I sjätte kapitlet av fjärde boken i Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum från cirka 1070 framgår att en grupp vikingar på Själland kallas vikingar av den övriga befolkningen:

”

Aurum ibi plurimum, quod raptu congeritur piratico. Ipsi enim piratae, quos illi Wichingos as appellant, nostri Ascomannos regi Danico tributum solvunt.

„

”	Där [på Själland] finns gott om guld, som samlas genom sjörövarfärder. Dessa sjörövare, som invånarna kallar vikingar, våra landsmän däremot askomanner (askmän), betalar skatt till den danske kungen ...	„
– Adam av Bremen

Av över 4 000 svenska runstenar finns ordet "viking" nämnt på sex runstenar från 900-talet och på danska runstenar från 1000-talet. Inte en enda av dessa runstenar omtalar att en person uppfattat sig själv, eller sitt folk som vikingar, däremot associeras ibland en person med ordet viking, men då när begreppet avser en aktivitet. På en runsten i Uppland Bro kyrka (U 617) berättas det om en Assur, som skall ha varit 'landvärnare mot vikingar', som alltså härjade i Östersjön.

Vikingar kunder utgöra betydande problem för sin samtid, och bland annat den norske kungen Harald Hårfager organiserade jakter på vikingar och fördrev dem från norskt territorium. I Snorre Sturlassons Heimskringla finns en sektion med Harald hårfagres historia som omtalar hur kung Harald Hårfager företar en sjöresa västerut till Skottland och dess närbelägna öar, för att rensa dem från vikingar, av vilka många flydde till Island. Emil Olsons översättning lyder:

”	Konung Harald sporde, att midtlandet härjades vida omkring av vikingar, som om vintern uppehöllo sig väster om havet. Han hade då leding ute varje sommar och genomsökte öar och utskär, men så snart vikingarna blevo varse hans här, flydde alla, de flesta ut på havet. Då konungen ledsnade på detta, hände det en sommar, att han seglade med sin här västerut över havet. Han kom först till Hjaltland och dräpte där alla vikingar, som icke flydde undan. Därefter seglade han söderut till Orknöarna och rensade dem fullständigt för vikingar. Sedan for han ända till Suderöarna och härjade där. Han dräpte där många vikingar, som förut hade rådt över härsmakt; han utkämpade många strider och vann oftast seger. Därefter härjade han i Skottland och hade där flera strider.	„
– Snorre Sturlassons Heimskringla översatt av Emil Olson

Under 1100-talet ökar användning av ordet, och Poeta Saxo (en sentida benämning på en författare vars verkliga identitet är okänd) jämställer ordet askomanner med pirater, och under 1200-talet i Hallar-Steins dikt om Olav Tryggvason (Óláfs saga Tryggvasonar en mesta) i boken Rekstefja, används ordet viking som synonym till rövare och förbrytare.

I Islänningasagorna användes ordet "viking" ofta i uttrycket "dra i viking", medan personerna som företagit aktiviteten sällan omnämns som viking, eller vikingar, och källorna omtalar bara vikingafärder västerut, med termen vestrvíking, men någon motsvarande term austrvíking är inte belagd, och när termen viking i litteraturen har använts med anknytning till östersjöområdet, avses huvudsakligen sjörövare som angriper nordmän.

I Njáls saga berättas om Gunnar på Hlidarende och hans vän Njáls söner, att de beger sig på sjöresa österut till Estland, och där används ordet viking om deras fiender, men aldrig om Gunnar och hans följe.

I Magnussønnenes saga finns åtta strofer av skalden Halldor Skvaldre Utfarardrapa till kung Sigurd Jorsalafarare av Norge vilken ledde det norska korståget till Jerusalem (1107-1110) och hans strider på vägen dit. Vid Spaniens västkust stötte norrmännen på en stor piratflotta bestående av galärer bemannade med "hedniska" muslimer, vilka benämns vikingar. Sigurd satte kurs rätt mot piratflottan och stormade deras skepp. Inom kort hade alla piraterna antingen dödats eller flytt, och Sigurd tog åtta skepp från dem:

”	Og de vikinger onde, ilte frem mod kampens mægtige leder (kongen krigere dræbte i striden). Hæren naaed’ at rydde raskt otte galeier (de fleste folk blev fældte); fyrsten fik der hærfang.	„
– Utfarardrapa av Halldor Skvaldre,

I Norvasund (Gibraltar) blir Sigurds flotta återigen attackerad av arabiska pirater, vilka omnämns som vikingar:

”	Derefter holdt kong Sigurd frem med sin færd og seilede til Nårvesund, men i sundet mødte han en stor vikingehær, og kongen lagde til kamp med dem; han havde der den femte kamp og fik seier.	„
– Utfarardrapa av Halldor Skvaldre,

Brödraskapet Jomsvikingar nämns i Jomsvikingadrapan och Jomsvikingasagan, och deras historia beskrivs i Gesta Danorum bok 10, vari berättas om den bebyggda platsen Julinum, som övertogs av den danske kungen Harald Blåtand som upplät den åt vikingar. Knytlingasagan ger samma information rörande att Harald skulle ha grundat jomsvikingarnas brödraskap, men att det sedan övertogs av den svenske ädlingen Styrbjörn Starke. Enligt Fagrskinna skulle Jomsvikingarnas ursprung ha varit att Harald Blåtand under ett härjningståg i Vendland hade byggt en borg på en plats kallad 'Jom', som fick namnet Jomsborg. Jomsvikingarna medverkade i flera berömda slag, varav de mer kända är slaget vid Fyrisvallarna i Uppsala, slaget vid Hjörungavåg och slaget vid Svolder, och de skall också ha gjort strandhugg i östra England 1009, samt inblandade i olika typer av slag i England, och de plundrade olika skandinaviska territorier under början av 1000-talet.

Grekisk eld.

Ordet viking finns inte dokumenterat på någon runsten om Ingvarståget, och i den historiska källan Ingvar den vittfarnes saga så används ordet aldrig om deltagarna i Ingvarståget utan termen viking används i sagan om kaukasiska eller byzantiska pirater som angriper Ingvarståget med Grekisk eld, vilken åstadkom stor skada på Ingvars fartygsflotta.

I kapitlet Viðreign við risa ok víkinga (svenska: Olycka med jättar och vikingar) beskrivs i Ingvarssagan om hur de blir attackerade av vikingar som använde den byzantiska metoden med grekisk eld; Brátt kom at þeim ein eyin ok veitti þeim harða grjóthríð, en þeir hlífðu sér ok skutu í móti. En er víkingar fundu, at fast var fyrir, þá tóku þeir at blása smiðbelgjum at ofni þeim, sem eldr var í, ok varð af því mikili gnýr. och i svensk översättning "Men när vikingarna upptäckte att det falnade, började de blåsa smedsbälgar vid ugnen där det var eld och det blev ett stort brus."

Barbareskpiraterna

Sir Henry Morgan är en av de mest kända sjörövarna i historien.

Svartskägg (Edward Teach) slåss mot löjtnant Robert Maynard.

När Granada i Emiratet av Granada föll år 1492 och hela Spanien stod återerövrat, flydde morerna till Nordafrikas kuster och bildade sig där egna stater. De var törstiga efter hämnd på Spanien och åtog sig snart att bedriva sjöröveri i Medelhavet för att hämnas på Spanien och bygga sig nya rikedomar. Barbareskstaterna i Nordafrika blev beryktade, och många europeiska länder tvingades betala skatt för att korsarerna från Nordafrika skulle lämna deras fartyg ifred (även Sverige betalade sådan skatt).

De europeiska makterna sände ut ett antal expeditioner för att stävja korsarerna, men inte förrän 1830 lyckades man undanröja hotet när Frankrike anföll och ockuperade Alger en gång för alla. Även européerna bedrev sjöröveri i Medelhavet. Främst var det johanniterriddarna på Rhodos och Malta som störde turkisk trafik på havet. År 1565 hade turkarna fått nog av sjöröveriet och utrustade en armé för att belägra och inta Malta, men kriget misslyckades och Malta fortsatte vara fritt fram till 1798 när Napoleon I erövrade ön.

Sjöröveriets guldålder

Amaro Pargo var en berömd pirat under sjöröveriets guldålder.

Sjöröveriets klassiska era inträffade under den europeiska imperialismens tid. Spanien och Portugal var de första länderna att grunda enorma kolonialvälden på andra sidan haven, främst i Amerika. I Amerika fann spanjorerna enorma rikedomar; bland annat genom att fördärva de stora indiankulturerna, grunda guldgruvor och stora plantager. De spanska städerna i Nya Världen växte kraftigt i rikedom under 1500-talet, och de rikedomar som transporterades hem till Spanien över havet blev lätta byten för sjörövare från främst England, Frankrike och Nederländerna.

Det var ett blodigt, inofficiellt krig till sjöss som utspelade sig. Spanjorerna konvojerade sina guldskepp mellan Spanien och Nya Världen, men sjörövarna blev allteftersom djärvare och satte själva ihop stora flottor för att attackera guldtransporterna och till och med göra räder mot de spanska städerna på öarna i Karibien och längs kusterna på det amerikanska fastlandet. Piratkriget pågick i Amerika fram till 1720-talet. Vid den tiden började kolonialmakternas militära styrka i Amerika växa; sjöfarten kunde säkras av egna reguljära militära eskadrar och det fanns inte längre någon anledning att utrusta sjörövare med kaparbrev, exempelvis. De reguljära militära styrkorna jagade slutligen bort sjörövarna från de amerikanska farvattnen.

De tidiga sjörövarna i Karibien anföll den spanska silverflottan som transporterade spanjorernas enorma byte tillbaka till Europa, och sjörövarna gjorde det som ett led i kriget mot den spanska övermakten i Europa. En av anledningarna till Spaniens krigsförklaring mot England och den spanska armadan 1588 var att en gång för alla göra slut på de engelska piraternas plundringar, så det fanns storpolitiska intressen bakom sjöröveriet. Spanjorerna såg alla utlänningar i Karibien som olagliga besökare och om utlänningar påträffades, blev de helt enkelt fängslade. Detta avskräckte dock inte, England fyllde sina skattkistor med plundrat spanskt guld, holländarna var inbegripna i frihetskrig mot Spanien och förde kriget även i Nya Världen, och Frankrikes hugenotter letade efter nya länder att kolonisera efter de blodiga hugenottkrigen.

Bland Karibiens djärva tidiga sjörövare kan nämnas holländaren Piet Pieterszoon Hein som plundrade utanför Kubas kust, samt Francis Drake som år 1586 plundrade Hispaniolas (nuv. Dominikanska republiken) huvudstad och även i övrigt gjorde det spanska väldet allvarlig skada i Karibien.

Buckanjärerna

Buckanjärerna kom från Hispaniola (den ö som idag utgörs av Haiti och Dominikanska republiken), där sjörövarna tidigt fick fäste och grundade egna små samhällen. Ordet buckanjär kommer från fransmännens på Haiti sätt att röka fisk som kallades för Boucan. Ursprungligen utgjorde buckanjärerna endast en samling jägare på Hispaniola, men benämningen fick vidare betydelse när de också började färdas längs kusterna och lägga sig till med att plundra spanska fartyg och båtar. I världshistorien talas det om buckanjärer som benämning på de pirater som kryssade i Karibien under sjöröveriets guldålder. Man kan också höra talas om flibustiärer på svenska, ett ord som också betecknar buckanjärerna.

Under 1600-talet var buckanjärerna kända för det demokratiska arrangemang under vilket de stred och levde, och det fanns klara regler. Alla som deltog i strid gjorde det av egen fri vilja, och om någon blev skadad, skulle han kompenseras. Man valde sina ledare, vilket gjorde att det alltid var de dugligaste och populära männen som fungerade som kaptener. Rovet skulle vidare delas upp rättvist efter nogsamt uppgjorda planer och regleringar. Att stjäla från en kamrat bestraffades ofta med att förövarens öron höggs av eller ibland även maronering, det vill säga att den skyldige sattes iland på en obebodd klippa och, med knappa resurser, fick klara sig bäst han kunde.

Det var med dessa buckanjärer som några av historiens mest kända piratexpeditioner utgick. Den blodtörstige kapten l'Ollonais, ledde bland annat plundringarna av städerna Maracaibo och Gibraltar och var så känd för sin enorma grymhet att till och med hans eget folk övergav honom, slutligen, och han strandsattes, infångades av indianer och dog i deras våld. Den störste av Karibiens pirater var dock Henry Morgan. Denne ledde framgångsrika expeditioner till Sydamerikas nordkust. År 1671 samlade han Karibiens största piratflotta; 37 fartyg med 1800 stridande pirater ombord, och seglade mot Panama. Piraterna intog Porto Bello vid kusten och marscherade inåt land, varvid man utkämpade ett regelrätt fältslag mot de spanska trupperna som skyddade Panama. Staden intogs och plundrades. Henry Morgan drog sig sedermera tillbaka som en rik man och levde ut sina dagar på Jamaica, han adlades och blev guvernör.

Under 1600-talets sista decennier avtog sjöröveriet i Karibien och den gyllene eran gick mot sitt slut. De europeiska stormakterna var då så pass resursrika att de kunde utrusta egna militära eskadrar i Karibien och det fanns inte längre något behov av sjörövarna som privata krigare mot Spanien. De militära styrkorna sopade rent farvattnen från piraterna och dessa sökte sig andra marknader istället. Exempelvis tog de sig till Afrikas kuster och Indiska oceanen där sjöröveriet blommade upp i början av 1700-talet. Där var det brittiska sjörövare som stod för det mesta, män som Bartholomew Roberts. En sista lämning av de gamla buckanjärerna var kapten William Kidd, som otursförföljd kapade i amerikanska farvatten och slutligen avrättades i London år 1701, och kapten Svartskägg, som talande nog föll i strid mot reguljära militärer som jagade ner honom år 1718. Svartskäggs omtalade grymhet var dock mest en fråga om ryktesspridning och rent ut sagt god marknadsföring från hans egen sida.

Stora nordiska kriget

Under det stora nordiska kriget ägnade sig även svenskarna åt ren kaparverksamhet. Medan Karl XII höll till i Bender, var förhållandena i hemlandet svåra och man kämpade mot en övermakt av allierade. Lars Gathenhielm (Lasse i gatan) utrustade en eskader i Göteborg som mellan 1710 och 1718 bedrev ett framgångsrikt kaparkrig mot Danmark i Nordsjön och dansk/norska farvatten.

Napoleonkrigen

Sjöröveriet i Atlanten och längs Amerikas kuster avtog allteftersom. Under napoleonkrigen i början av 1800-talet uppblomstrade kapningarna i Västindien ånyo och bland annat den svenska koloniön Saint-Barthélemy blev som neutral hamn en viktig sjörövarbas. Britterna övertog dock sedermera ön för att stävja sjöröveriet som utgick därifrån.

Sjöröveri i modern tid

Pirater utanför Somalias kust.

Sjöröveriet har inte försvunnit, trots att det är i internationell lag förbjudet sedan mitten av 1800-talet. Under hela 1900-talet infekterades speciellt Persiska viken, sydostasiatiska och östafrikanska farvatten av pirater. De moderna piraterna ger sig på handelsfartyg, men även nöjesbåtar, och har på senare tid engagerat stora flottstyrkor exempelvis vid Somalias kuster där pirater som opererar i småbåtar och beväpnar sig med handeldvapen har orsakat frakttrafiken i området stor skada och dessutom har uppnått stora rubriker i världspressen. Andra tillhåll för pirater i våra dagar är Nigeria och Indonesien.

Utdrag från pirathistorien

Kvinnliga pirater

Kvinnliga pirater hörde till undantagen. Anne Bonny (bilden ovan) och hennes vän Mary Read levde dock ombord på John Rackhams fartyg. Anne hjälpte John Rackham att stjäla en slup i Nassau och med den plundrade de och härjade i Västindien. Hon stred och levde piratlivet på lika villkor som män.

Det har genom hela historien funnits flera kvinnliga sjörövare. Ching Shih (1775–1844) anses vara den mest framgångsrika piraten i världshistorien. Hon ledde på 1800-talet en piratflotta, där hon personligen kommenderade över 20.000-40.000 pirater, fördelade över hundratals fartyg.

De romerska krigen mot Illyrien (220-talet f.Kr.) före det andra puniska kriget, utkämpades mot en piratdrottning som regerade Illyrien och sände ut sjörövarexpeditioner som allvarligt skadade romersk sjöfart.

Gotiska prinsessan Alfhilda ska ha ägnat sig åt sjöröveri på Östersjön. Lady Killigrew ska 1582 ha kapat ett tyskt fartyg vid Falmouth. Gustav Vasas dotter Cecilia Vasa finansierade en egen privat flotta för att bedriva kapning. Detta var då ett sätt att dryga ut hushållskassan då man bordade och plundrade utländska fartyg.

Inte kaptener, men besättningsmän var Mary Read och Anne Bonny och utklädda till män på Jack Rackhams skepp. Skeppet blev taget av britterna 1720. När besättningen infångades undslapp de två kvinnorna dödsstraff eftersom de var gravida. "Om du hade slagits som en man hade du sluppit dö som en hund" lär Anne Bonney ha sagt till sin man som fördes till hängning.

Piratflaggan

Piratflagga i bruk

Piratflaggan var kanske den mest berömda sjörövarsymbolen. Sjörövarna under 1600- och 1700-talen utformade sina egna flaggmotiv och blev igenkända genom dem. Piraterna använde flaggan som signalflagga i syfte att sätta skräck i sina offer och samtidigt för att visa vem piratkaptenen var. Varifrån namnet Jolly Roger kom har historiker många teorier om. Den mest troliga är att basfärgen i flaggan ursprungligen var röd (från franskans jolie rouge – vackert röd). En annan teori är att flaggan uppkallades efter den sicilianske kungen Roger II som levde under korstågstiden.

Piraten Edward England var den som använde det kanske mest kända motivet av alla: en dödskalle med två benknotor under, mot en svart bakgrund, vilket starkt förknippas med Jolly Roger. Alla piratkaptener hade dock sina egna flaggmotiv och dessa var viktiga statussymboler. Vanliga motiv var djävlar, benknotor, svärd och skelett. Timglaset var också en vanligt förekommande symbol som markerade det faktum att fiendernas timma var slagen.

Exempel på andra varianter är kapten Edward Teachs - Svartskäggs - flagga som mot en svart bakgrund visade djävulens skelett som med en pil hackade på ett blödande hjärta. Kapten John Rackhams svarta flagga hade en dödskalle med två korsade svärd under. När ett piratfartyg hissade en blodröd vimpel i masten och gick till anfall betydde det att de inte tog några fångar och inte väntade sig någon nåd heller. Vimpeln förebådade alltid en dödlig strid.

Några berömda pirater och kapare

(i kronologisk ordning)

• Klaus Störtebeker, pirat i Nordsjön runt år 1400.
• Sir Francis Drake, engelsk sjöhjälte som deltog i krigen mot Spanien på 1500-talet.
• John Hawkins, engelsk slavhandlare och pirat, Atlanten och Sydamerika, 1500-talet.
• Murat Rais d.ä., barbareskpirat i Medelhavet, 1500-talet.
• Piet Pieterszoon Hein, holländsk kapare i Karibien, tidigt 1600-tal.
• Amaro Pargo, spansk pirat från sjöröveriets guldålder.
• François l'Ollonais, fransk pirat i Karibien i mitten av 1600-talet.
• Henry Morgan, engelsman som plundrade Panama 1671.
• Svartskägg (Edward Teach), engelsman med bas i Bahamas, stupade i strid 1718.
• Kapten Kidd (William Kidd), engelsman som plundrade i amerikanska farvatten under tidigt 1700-tal.
• Bartholomew Roberts, engelsman som plundrade i amerikanska och afrikanska farvatten. Tidigt 1700-tal.
• John Rackham (alias Calico Jack), engelsk sjörövare som hade Mary Read och Anne Bonny ombord. 1700-tal.
• Lars Gathenhielm, svensk kapare under stora nordiska kriget.
• Robert Surcouf, fransk kapare i Ostindien under napoleonkrigen.
• Jean Lafitte, amerikansk sjöhjälte som deltog i 1812 års krig.
• Samuel Bellamy, brittisk pirat, Cape Cod runt 1717.
• Ching Shih, kinesisk pirat som stred mot brittiska imperiet, portugisiska imperiet såväl som Qingdynastin. Hon anses ha varit den mest framgångsrika piraten genom tiderna.

Pirater i populärkulturen

Sjörövare som de oftast brukar framställas i sagor. Försedd med lapp för ögat, träben, papegoja, mössa med Jolly Roger avbildad, glugg mellan tänderna, skägg och ena handen ersatt med en krok. Att piraterna för det mesta bär 1700-talskläder beror på att sjöröveri var ett stort problem under Ost- och Västindiska kompaniernas tid, och presenterades så av samtida författare och illustratörer.

Pirater har varit ett vanligt tema i populärkulturen där företeelsen ofta är behäftat med vissa stereotypiska föreställningar vad gäller klädsel, ordval och beteende – vissa helt uppdiktade. "Nästan alla våra föreställningar om deras beteende härstammar från guldåldern för pirathistorier, som nådde sin absoluta kulmen 1881 med Robert Louis Stevensons berättelse om Skattkammarön." Ungefär samtida med Skattkammarön var Gilbert och Sullivans mycket populära komiska operett The Pirates of Penzance från 1879. Vissa påståenden om piratkulturen, exempelvis "att gå på plankan" spreds bland annat via J. M. Barries roman om Peter Pan och Kapten Krok.

Robert Newtons porträtt av Long John Silver i Walt Disneys version av Skattkammarön från 1950 hjälpte också till att definiera den moderna versionen av pirater, vilket även omfattade den stereotypa föreställningen om deras sätt att prata. I Bertolt Brechts och Kurt Weills Tolvskillingsoperan förekommer stycket Sjörövar-Jenny (Die Seeräuber-Jenny). Sjörövar-Jenny förekommer också som karaktär i Nationalteaterns pjäs Kåldolmar och kalsipper från 1975.

Flera stora serieskapare har också porträtterat sjörövare. Berättelsen om Fantomen tar sin början 1536 då Singhpirater angriper ett brittiskt fartyg. Den enda överlevande är Christopher Walker som flyter iland i Bengalibukten där han tas omhand av ett pygméfolk och blir till den första Fantomen. Ett gäng med sjörövare är också återkommande karaktärer i serien om Asterix och Obelix och i de två Tintinalbumen Enhörningens hemlighet och Rackham den Rödes skatt förekommer piratkaptenen Rackham den Röde som är baserad på den brittiske piraten Jack Rackham som hängdes på Jamaica 1720. Andra mer samtida influenser kommer från filmer som Sinbad the Sailor, filmserien Pirates of the Caribbean och tv-serien Black Sails.

I science fiction förekommer också pirater, bland annat rymdpirater.

Se även

Sjöfartsportalen

• Kapare
• Buckanjär
• Sjöröveri i Somalia
• Gotska Sandön

Referenser

Tryckta källor

• Exquemelin, A.O: The Buccaneers of America. (Amsterdam 1678), Dover, N.Y. 2000.
• Captain Charles Johnson: A General History of the Pyrates. (Rivington, London 1724), Dover, N.Y. 1999.
• Lindblom, Per: Pirater – andra ideal än rom, krut och guld? Anarkistisk Tidskrift nr. 9/1993, sid. 39–53.
• Vallar, Cindy: Notorious Pirate Havens. 2002.
• Rediker, Markus: Pirater. Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet. Karneval förlag 2007.
• Hermansson, Robert, Havens stråtrövare, Prisma, 1999
• Hornborg, Eirik, Sjörövare, Holger Schildts Förlag, 1927

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Sjöröveri.

Bilder & media

• A General History of the Pyrates
• Weekly Piracy ReportICC Commercial Crime Services