UNTOLA, Algoth 

(1868–1918) 

Författare 

Algoth Untola har länge varit en omstridd person i Finlands litteratur. Han har dömts för sin revolutionära hållning, men hans humoristiska berättelser och folkliga dramer, utgivna under pseudonymen Maiju Lassila, har tack vare realismen i personskildringen roat läsarna i ett sekel. Den humoristiske folklivsskildraren gick en tragisk död till mötes i de finländska efterdyningarna av den ryska revolutionen 1918.

Algoth Untolas biografi hör till de märkligaste i Finlands litteraturhistoria. Under pseudonymen Maiju Lassila skrev han folkliga komedier, satirer och parodier. Under namnet J. I. Vatanen skildrade han folket mot en bakgrund av samhälleliga missförhållanden. Och under namnet Irmari Rantamala gav han ut en kombinerad idéroman och självbiografi, i två delar, Harhama och Martva. Untola rörde sig, som människa och i sitt författarskap, från det östfinska byasamhället till hovet i S:t Petersburg, i sällskap med intellektuella och anarkister, eller med partimän och publicister. 

Algoth Untolas savolaxisk-karelska härstamning har satt sin prägel på hans diktning, som även uppvisar andra, ännu östligare drag. I hans biografi och produktion finns inslag av allt från de stora ryska humoristerna till de förrevolutionära romantikerna, anarkisterna och symbolisterna; av Gogols Döda själar och Petersburgsnoveller, av Dostojevskijs Idioten och Onda andar och av Andrej Belyjs Petersburg. 

Algoth Untola hette från början Algoth (eller Algot) Tietäväinen. Tietäväinen (ursprungligen Kietäväinen) är namnet på en gammal nordkarelsk släkt. Som namnet antyder var släkten Tietäväinen (”Kunnig”) känd för sitt lekmannaförstånd. På fädernet ledde rötterna till kultursläkterna Wegelius, Alopaeus och Carstenius. Författarens far Jaakko Vilhelm Tietäväinen var bonde i Peijonniemi, och modern Maria Hakulinen var dotter till en nämndeman i Kemie. Faderns bisyssla som postförare förklarar kanske till en del sonens skarpa sinne för detaljerad topografi i de kommande folklivsskildringarna. Vägarna i dessa följer noggrant de verkliga vägarna och ortnamnen är rätt stavade, som om de kom från en karta inpräglad i huvudet på en postiljon efter vandringar längs post- och transportleden från Sordavala till Ruskeala och via Tohmajärvi till Joensuu. 

Tietäväinen gick i personlig konkurs p.g.a. skulder och arvsstrider, och på ett tidstypiskt sätt blev han också offer för spekulation. Efter att ha förlorat hemmanet blev han landbonde, d.v.s. arrendator, i Matkaselkä by i Ruskeala. Sedan fadern avlidit och modern 1882 gift om sig med sin dräng Juhana Skovskij, placerades Algoth hos släktingar i Kemie i Tohmajärvi. 

Man lade märke till pojkens begåvning, men hans dröm om att komma in i Joensuu lyceum gick inte i uppfyllelse. Men hans skolning fortsattes i Sordavala seminarium, där lärarkåren hade gott renommé. Redan här visade han prov på en litterär talang, visserligen ännu präglad av nationalromantik och idealistisk seminarieanda. Efter lärarexamen och namnändring till Untola verkade den unge mannen som folkskollärare i Brahestad och Kelviå fram till 1893, då han flyttade till Viborg, ett handels- och kulturcentrum med kosmopolitisk prägel och med den för gränstrakter typiska samhälleliga turbulensen. 

Antagligen var det i samband med studier i ryska som Untola lärde känna överstinnan Annabella Bjelostotskij. Utom i ryska bedrev han studier i andra språk som franska, tyska och italienska. Han utvecklades till affärsman bl.a. genom att ägna sig åt den mycket lönsamma vedhandeln och åt börsspekulation. År 1900 flyttade han till S:t Petersburg, där han åtnjöt beskydd av familjen Bjelostotskij. I S:t Petersburg umgicks Untola i ståndspersonsklassen och rörde sig i finans- och officerskretsar. Men han stiftade också bekantskap med revolutionära socialister. Det har hävdats att han blev medlem i en revolutionär organisation. En uppgift om att han skulle ha deltagit i lönnmordet på minister von Plehwe har inte kunnat bekräftas. 

I S:t Petersburg förlovade sig Untola med en rikemansdotter vid namn Therese Marie Johanna Küstring 1903. Han flydde dock från sin bröllopsfest och reste till Moskva. Där studerade han enligt vissa uppgifter språk vid universitetet och planerade en karriär som forskare i finsk-ugriska språk. Han reste sedan omkring i både Ryssland och Europa. 

År 1904 återvände Untola till Finland, uppenbarligen för att dölja sina kontakter med ryska anarkister. Han tog anställning som folkskollärare. På Storön i Lojo sjö lärde han känna den unga och vackra änkan Olga Jasinskij, ursprungligen Laurell från Laurila i Hattula. Tillsammans med henne deltog han i amatörteater i Lojo, vilket kom att inverka på hans sätt att skriva folklustspel. Olga Jasinskij och Untola fick en dotter som överläts till fosterföräldrar och dog i tidig ålder. För att undvika skandal flyttade Untola till Vintturi skola i Kaustby i Österbotten, och snart följde också Olga Jasinskij efter, tillsammans med sina söner. 

I Kaustby ägnade sig Untola åt teaterverksamhet vid sidan av lärartjänsten. Han var också verksam som distriktssekreterare och kringresande talare för det gammalfinska partiet, samt som valpropagandist i tidningen Kokkola. På grund av sina personkontakter och sina politiska åsikter blev han ett rött skynke för ungfinnarna i landet. 

Förhållandet till fru Jasinskij förvandlades till ett svartsjukedrama när en rival, Yrjö Hannikainen, verksam inom skogsbranschen, äntrade arenan. Situationen urartade när frun hällde svavelsyra på Untola. På sjukhuset vårdades Untola av läkaren Hjalmar Nordling, själv som författare känd under namnet Hjalmar Nortamo. Denne var även ordförande för Satakuntas redaktionskommitté, och med hans hjälp blev Untola chefredaktör för tidningen. Han började sköta uppdraget redan på sjukhuset genom att kritisera partipolitiska motståndare som ungfinnar, svenskar och socialdemokrater. 

Som chefredaktör för Satakunta skrev Untola under signaturen Irmari Rantamala mammutverket Harhama och dess fortsättningsdel Martva. Ursprungligen utgavs de i Satakunta som följetonger med titeln Mustalaisromanssi (Zigenarromans). I romanform utkom de 1909. Även om Harhama inte är någon regelrätt biografi reflekterar verket i lätt maskerad form Untolas egen livshistoria från 1890-talet och framåt. I Harhama finns spår av barndoms- och ungdomsåren och av den därpå följande äventyrsfyllda perioden i den politiskt laddade atmosfären i Viborg, på Karelska näset och i S:t Petersburg. Här förekommer nyckelpersoner ur Untolas liv och i bakgrunden finns S:t Petersburgs överklass och storstadens industriproletariat. På en nivå är Harhama en finländsk Faust eller en religiös-moralisk och kaotisk version av Divina Commedia och Det förlorade paradiset: en allegori över striden mellan det goda och det onda. Det är föga märkligt att samtida kritiker spekulerade vidlyftigt över författarens identitet. 

Efter att ha lämnat sitt arbete på Satakunta publicerade Untola 1910–1917 tjugo titlar under pseudonymen Maiju Lassila. Dessutom publicerade han tre berättelser under pseudonymen Irmari Rantamala och romanen Avuttomia (Hjälplösa) under pseudonymen J. I. Vatanen. Författarens identitet förblev länge okänd även för hans förläggare. Manuskripten dök helt enkelt upp på deras bord. Untola lämnade efter sig lika många publicerade som opublicerade arbeten, sammanlagt ett fyrtiotal. 

Maiju Lassilas främsta verk är Tulitikkuja lainaamassa (Låna tändstickor). Det förlänade honom ett statspris, som han inte tog emot då han tyckte att en underhållningsroman inte behöver pris. Handlingen utspelas i författarens hemtrakter i Tohmajärvi, som fått namnet ”Liperi” (jfr. orten Libelits), och i Joensuu. Satiren Pirttipohjalaiset (Pörtösterbottningar) från 1911 utspelas i Ruskeala. Det enda undantaget från den östfinska litterära geografin är den gogolska satiren om den helsingforsiske hamnarbetaren Jönni Lumperi i romanen Kuolleista herännyt (Uppväckt från de döda) från 1916. Till det bästa i finsk satir hör också Liika viisas (Överklok), en samtidsskildring där Lassila driver med den psykiatriska vården. 

Våren 1916 började Untola återigen skriva för Kokkola, men efter att ha råkat i gräl med gammalfinnarna gick han 1917 över till Työmies. Han blev i sitt gamla partis perspektiv en avfälling, vilket länge påverkade bedömningen av honom som författare. Den politiska och ideologiska kritiken gick före den litterära, och bilden av honom som författare klövs i den samhälleligt fogliga humoristen Lassila och den ideologiskt fördömlige Rantamala. I Porvarikirjeet (Borgarbreven), som Untola skrev under pseudonymen Irmari Rantamala varnade han läsarna för ”oss borgare”. 

Under sina sista år levde Untola torftigt och gömd för omvärlden i Alkärr utanför Helsingfors. Vid inbördeskrigets utbrott var han arbetarnas ledande skriftställare, vars uttalanden t.ex. Juhani Aho följde från dag till dag att döma av hans dagbok. För den vita sidan var Rantamala en symbol för det röda väldet och en ”revolutionens berguv”. Tendenserna i Rantamalas sista texter sträcker sig från politisk demagogi till inviter om att sluta fred och avstå från hämnd. 

Untola skrev ensam de sista numren av Työmies, när Helsingfors redan erövrats av de vita. Han togs till fånga och dömdes till arkebusering. Juhani Aho och V. A. Koskenniemi påstod efteråt – antagligen av samvetsskäl – att de försökt få den dömde benådad. Huruvida arkebuseringen verkligen var avsedd att verkställas förblir en gåta. I varje fall gjorde Untola ett desperat försök att fly från båten på väg till exekutionen på Sveaborg, varvid han sköts under transporten. Enligt ett annat vittnesmål blev han under tumult på båten skjuten och kastad i havet. Doktor Toivo T. Kaila, författaren Kyösti Vilkuna och Untolas förläggare Eino Railo hade föresatt sig att bevittna arkebuseringen. Fem år senare publicerade Railo Tulitikkuja lainaamassa försedd med en biografi över författaren. En garnisonssvinstia blev Untolas grav, tills hans kvarlevor i slutet av 1930-talet flyttades till begravningsplatsen på Sandudd. 

Algoth Untolas verk har publicerats i många utgåvor och antologier. En film har gjorts om hans levnadsöde, Tulipää (Eldsjälen, 1981), och det har skrivits en biografi samt ett stort antal essäer och uppsatser om honom. Både film och teater – inte minst sommarteatrarna – har satt upp Maiju Lassilas humoristiska produktion i många olika versioner. 

Hannes Sihvo 

Algoth Tietäväinen, fr.o.m. 1894 Untola, författarpseudonymer Irmari Rantamala, Maiju Lassila, J. I. Vatanen, född 28.11.1868 i Tohmajärvi, död 21.5.1918 i Helsingfors. Föräldrar jordbrukaren Jaakko Vilhelm Tietäväinen och Maria Hakulinen. Gift 1903 med Therese Marie Johanna Küstring. 

PRODUKTION. Under pseudonymen Irmari Rantamala: Harhama. Ensimmäinen osa (1909); Harhama. Toinen jakso Martva (1909); Israelitar (1913); Kuoleman rajoilla (1915); Turman talo (1917). Under pseudonymen Maiju Lassila: Tulitikkuja lainaamassa (1910); Kun lesket lempivät (1911); Pirttipohjalaiset (1911); Pojat asialla (1911); Elämän vaihteessa (1912); Jussi Puranen (1912); Kun ruusut kukkivat (1912); Luonnon lapsia (1912); Manasse Jäppinen (1912); Nuori Mylläri (1912); Pekka Puavalj (1912); Rakkautta. Tragillinen lemmen tarina (1912); Tytöt talosilla (1912); Kilpakosijat (1913); Isä ja poika (1914); Iivana eli suomalainen venäläisen puhemiehenä (1915); Liika viisas (1915); Kuolleista herännyt (1916); Mimmi Paavaliina (1916); Mestari Nyke (1917); Ikiliikkuja (1962); Portto – syntinen nainen (2002). Under pseudonymen J. I. Vatanen: Avuttomia (1913). Samlade verk och antologier bl.a.: Valitut teokset I (1945); Valitut teokset II (1946); Viimeiset kirjoitukset (1977); Algot Untolan kolmet kasvot (1980); Pikku mestareita (1979); Maiju Lassila (1987). Se även Finlands författare 1809−1916 (1993); Finska berättare. I urval och presentation av Olof Enckell och Mika Waltari I (1946). 

KÄLLOR OCH LITTERATUR. E. Erho, Maiju Lassila. Kirjahistoriallinen tutkimus (1957); L. Lindsten, Maiju Lassila. Legenda jo elessään (1977); S. Niskanen, Tuttu tuntematon Algoth Tietäväinen-Untola 1868−1909 (licentiatavhandling, litteratur-historia, Jyväskylä universitet,1982). 

BILDKÄLLA. Untola, Algoth. SKS/Litteraturarkivet.

Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009).
Första webbpublicering i december 2014.
Artikelns permanenta identifikator för hänvisning:
URN:NBN:fi:sls-4587-1416928957193

Upp